Det här skulle David Bowie ha gillat. Det lekfulla djupet. Om du pendlar till jobbet, titta gärna på Anima en måndagsmorgon. Kolla sen lite runt på dina medpassagerare. Kan vi då prata om konst som förändrar vardagen? Tack.
Thom Yorke, mest berömd som sångare i bandet Radiohead, gör en av de dansande huvudrollerna i den 15 minuter långa filmen Anima som släpptes i slutet av juni på Netflix. Den andra spelas av skådespelaren Dajana Roncione.
De rör sig på sluttande plan, flygdansar med ett gäng dansare genom gator och på gröna fält. Åker t-bana och spårvagn på ett sätt som inga andra. Det är suggestivt, roligt, spännande. Musiken till är från Thom Yorkes nya soloplatta med samma namn, Anima.
Och nej, det här är inte vilken musikvideo som helst, inte någon prettorulle för att promota en dalande stjärna. Thom Yorkes karriär går fortfarande utmärkt. Han och Radiohead saknar varken spelningar eller publik. Han är också vegan sedan länge och frontman för den internationella avdelningen av Jordens vänner, med miljöfrågor och djurrätt i fokus. Killen är med andra ord helt aktuell och i tiden.
Regissören till det här verket heter Paul Thomas Anderson. Ja, det är han som regisserade Oscars-nominerade Magnolia, There will be blood och Boogie nights, för att nu nämna några av hans framgångar. Han behöver inte heller göra något som han inte har lust med. Hur kan någon vara så säker på det? Tja, känn efter. Blir du drabbad? Då är det konst. Utan yttre och mer världsliga tvång.
Drivs någon bara av att kunna betala räkningar eller köpa ett nytt strandhus i Kalifornien, ja, då brukar det kännas. På bekostnadav det skapade. Jaha? Men vad är konst då? Fråga Ernst Billgren, han har skrivit jättepopulära pocketböcker i ämnet. Okej, men nu kanske du undrar varför just Bowie skulle gilla filmen Anima? Därför att den är gjord med så mycket humor och allvar, på en och samma gång. Bråddjup med fniss. Sensuellt hypnotisk, inifrån och ut. Ett detaljrikt och känsligt gjort hantverk. Som Bowie och hans konst, inom musik som på scen och i film. Ja, du pratar med ett inbitet fan här, som besökte både London och Berlin enkom för Bowie-utställningarna där (medan han levde jordiskt).
Major Thom
Det går att lekfullt kalla Yorke för Major Thom, han har länge inspirerats av och beundrat David Bowie. Och när Bowie var med i radioprogrammet The Hijack, som betyder kapning eller kidnappning på svenska, valde han att spela sin favoritmusik med bland annat Radiohead. Det här var 2003, inför Bowies turné med hans då nya platta Reality. En turné som hastigt bröts på grund av att han fick en hjärtattack. Det blev slutet för hans turnerande runtom i världen. Men långt ifrån något stopp för hans konstnärsskap.
Både Thom Yorke och David Bowie har alltid kommit igen, skapat nytt och skitit i de säkra sargarna. De har levt, testat, brakat in i lite olika väggar då och då. Recyclat erfarenheterna. Och skapat konst. Netflix sorterar Anima under kategorin ”sinnesvidgande” och det tycker jag att de gör rätt i. Anima, förresten. Det är latin för luft, andedräkt. Kan också betyda själ eller ande. I den jungianska psykologin står anima för de så kallat kvinnliga aspekterna i mannens själ. Och kvinnan har, enligt den schweiziske psykiatrikern, idéhistorikern och mystikern Carl Jung, en själ med animus som manliga beståndsdelar. I varje kvinna en man och vice versa, ungefär. Ur det perspektivet kan människan ses som en varelse med naturlig fallenhet för att vara könsöverskridande – på livets alla plan.
Ibland fixar sig saker på ett fantastiskt sätt. Tänk dig en fredagskväll. Efter en liten middag på balkongen med kvällssol – det är dags att dra sig tillbaka till soffan. En utkantsthriller i fransk skogsmiljö väntar. Och ja, den är verkligen vackert filmad. Men kolan bakom papperet smakar e-nummer. En räcka spekulativt uppseendeväckande händelser räcker inte. Det behövs något annat. Nåt som träffar. Rakt in. Karaktärer med flera dimensioner som berör, till exempel.
Jo, jag hade från början tänkt att ge mig på en recension av den, i alla fall i Frankrike och England, omtalade serien Black spot. Men det gick inte. Inte just där och då. Kanske ger jag den en chans till och försöker att titta på det andra avsnittet. Eventuellt.
Hur som helst, efter den första episoden behövdes spolvätska. Nej, inte i glas utan på skärm. Ögonbad. Nåt som inte kändes som en bearnaise som har skurit sig. Och då, plötsligt – i det slöa zappandet efter bot – då dök Anima upp. Tack, Thom Yorke och Paul Thomas Anderson.
