Vad ska vi ha skönlitteraturen till? Det är en i grunden idiotisk fråga, litteraturen är till för att läsas, inte att ”användas”, vill jag fräsa till alla som ställer den. Givetvis kan vi bli klokare av att läsa böcker, men syftet med skönlitteratur kan inte enbart vara faktainhämtning och kunskap. Det måste också vara att det ger läsaren något mer och detta ”något” kan se väldigt olika ut för olika läsare.

Tyvärr genomsyras hela skolväsendet, och sålunda även svenskämnet, av en alltmer instrumentell syn på lärande, något som Jonas Thente också har uppmärksammat i DN. I de nya styrdokumenten för årskurs 7–9 föreslår Skolverket att stycket ”skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” ska bytas ut mot ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”. Det kan tyckas som en liten förändring, men det säger någonting att man byter ut ”skönlitteratur” mot ”texter” och att man istället för att fokusera på olika litterära genrer fokuserar på vad texterna ska handla om.

Det är absolut inget fel på texter om utanförskap och jämlikhet, men skönlitteraturen är, och måste få vara, mycket större än så. Risken med det här är att lärare bara letar efter texter som de tänker ska passa just till deras elever. Flyktingar får en text om hur det är att fly, tjejer med ätstörningar får en text i handen om just detta och så vidare.

Men litteratur handlar minst lika mycket om att få nya perspektiv och sätta sig in i andras sätt att se på världen som att bara få bekräftelse för den man själv är. Jag tror också att det är väldigt viktigt att eleverna får möjlighet att stifta bekantskap med de många olika genrer som finns inom litteraturen så som dramatik och lyrik, formen och berättandet är lika viktigt som innehållet. Jag minns själv hur påverkad jag blev på högstadiet och gymnasiet av allt från Tolkiens Sagan om ringen till Dostojevskijs Idioten till Karin Boyes dikter. Litteratur som hade väldigt lite med mig och min omgivning att göra men som gav mig en massa saker.

Dessutom tror jag verkligen att läslusten kan hämmas om man tvingar på unga människor vissa böcker istället för att låta dem välja fritt (lärare kan givetvis ge rekommendationer, men i slutänden måste det vara elevens eget val). I en tid då alla oroar sig över att ungdomar läser så lite tror jag att det är direkt kontraproduktivt att ovanifrån bestämma vad elevernas läsning ska handla om. Men så ser det tyvärr ut, inte bara inom svenskämnet utan också inom andra ämnen och inom skolan generellt där klåfingriga politiker och tjänstemän på skolverket gärna vill bestämma exakt hur undervisningen ska utformas, istället för att lita på att lärare och elever tillsammans kan hitta den undervisningsform som passar bäst för just dem. Låt litteraturen och skolorna blomstra som brokiga sommarängar istället för att klippa dem till prydliga, men ack så tråkiga, gräsmattor.