2010: OPERATION OCH FOTBOLLS-VM

Vid en läkarundersökning i Luleå konstaterades att Abed hade en medfödd ryggskada, skolios. En skada han aldrig känt av eller vetat om innan bilbomben. Men då hade skadan förvärrats och blivit akut. Och efter det gick Abed med ständig smärta i ryggen.

Nu började en tid som skulle ge honom egna erfarenheter av Sveriges goda sidor, de som finns inbyggda i vårt välfärdssystem. Efter flera undersökningar beslöts att han måste opereras för att inte besvären skulle förvärras och bli livslånga. Abed blev därför kallad till Universitetssjukhuset i Umeå.

Trots att han saknade uppehållstillstånd blev han behandlad som vilken sjuk patient som helst och i maj 2010 opererades han. Det var en omfattande operation som tog flera timmar. När Abed äntligen vaknade efter narkosen var han förvirrad och visste inte var han var. Men han såg förvånande nog sin bror Ali sitta vid sängen. Genom ett av sina tre jobb på flygplatsen i Nice hade Ali kunnat köpa rabatterade biljetter och flyga till Umeå.

Ali vek inte från sin lillebrors sida på tre dygn. Sakta återfick Abed medvetandet. Allt var så overkligt, förutom att Ali fanns där. Efter tio dagar fick han lämna sjukhuset och åkte med ambulanstaxi tillbaka till asylhemmet i Luleå. Han fick strikta regler från doktorn som opererat att vara försiktig. Först handlade det om att vara så stilla som möjligt, sedan sakta börja sitta upp i korta stunder, sedan resa sig och till sist gå några steg

Tursamt nog inleddes fotbolls-VM i Sydafrika under konvalescensen. För Abed passade det bra att tv första tiden sände tre matcher om dagen. Halvliggande i en soffa, ständigt omgiven av kamrater på besök och andra flyktingpojkar som hade hört talas om honom, gick en månad ganska fort. Jag besökte honom så ofta jag hann och kunde se hur hans rörlighet ökade dag för dag. Glädjen återkom i hans ögon den dag han visade hur han kunde gå ett par meter utan stöd.

Men det fanns andra orosmoln. Den 20 maj 2010 hade Abed fyllt 18 år och enligt vad som sas till oss så fanns det bestämmelser, oklart om de kom från Migrationsverket eller någon annan statlig myndighet, att en flykting som fyllt arton år inte längre fick bo kvar på ett asylhem. Då betraktas man som vuxen och måste lämna den speciella omvårdnad och tillsyn som finns på ett boende för ensamkommande barn och ungdomar. Jag talade med ansvariga i kommunen, som är huvudman för asylhemmet, och utverkade tillstånd för Abed att bo kvar till månadsskiftet augusti–september. Detta för att han skulle få en chans att efter operationen bygga upp sig fysiskt.

En lång rehabilitering och 26 skruvar i ryggen kunde han leva med. Värre var att hans ansökan om uppehållstillstånd hamnat i en återvändsgränd. Brev från Migrationsverket talade tydligt om att han, när han lämnade asylhemmet, skulle betraktas som illegal invandrare i Sverige eftersom han fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Argument som att den opererande läkaren ville ha regelbundna träffar med Abed under minst två år hade inte någon betydelse. Mina försök att påverka Migrationsverket möttes med det färdiga svaret att situationen i Irak nu var så säker att ingen fara förelåg. Landet befann sig i en uppbyggnadsfas och vardagslivet började återvända, konstaterades det i en rapport från Migrationsverket som i sin tur lutade sig mot vad en delegation som besökt Irak skrivit.

Nya dokument, som vi fick tillgång till, visade att familjens lägenhet i Bagdad, som stod tom, fortfarande bevakades av milisen. En god vän till familjen, som nu bodde i Sverige, berättade att han vid ett besök i Bagdad träffade några av familjen Alnjjars grannar. De observerade en kväll hur en släkting till familjen kom till huset och att det då bara tog några minuter innan folk från milisen dök upp och grep och förde bort släktingen. Grannarna hade upplevt det som att huset ständigt var bevakat och tyckte att det var obehagligt.

Nästan alla släktingar och vänner till familjen Alnjjar var borta från Bagdad. De som inte var döda hade antingen lyckats lämna landet eller befann sig gömda någonstans inne i Irak. Trots dessa fakta, som kunde dokumenteras, stod Migrationsverket fast vid att Abed skulle utvisas.
 
»Kanske borde jag ha gjort som så många andra, ljugit om min ålder och bakgrund«, sa Abed till mig när vi talade om vad som fanns att göra. En lögn är aldrig någon bra grund att stå på, invände jag, men märkte hur ihåligt det lät. På asylhemmet hade Abed träffat flera pojkar som ljugit om varifrån de kommit, liksom om sin ålder och om annat de på flyktvägen blivit informerade om skulle ge en gratisbiljett till Sverige. Och flera av dem hade fått stanna.

Abed började känna sig hemmastadd i Luleå. Han pluggade svenska och övade hela tiden på nya ord. Ville att jag skulle rätta hans grammatik. Han fick flera vänner och personalen på asylhemmet gillade honom och visade det. På ett plan vidgades hans väg in i det svenska samhället. Men de tunga orosmolnen hängde kvar.

»Jag var nog rätt besvärlig, hetsig och otålig, och inte den lättaste att ta hand om bland de asylsökande under den här perioden. Och gång på gång fick jag höra att jag inte skulle få stanna så länge till på asylhemmet eftersom jag var mer än 18 år.« 
Från Migrationsverket kom bara negativa signaler. »En kompis, också från Irak, fick under den här tiden uppehållstillstånd. Jag förstod aldrig varför han fick det och inte jag. Dessutom visste jag ju att kompisen var flera år äldre än jag och egentligen inte borde ha fått bo kvar på asylhemmet.«

Vid ankomsten till Luleå hade Abed fått en god man. Han hjälpte till med en del praktiska saker och skulle också ansvara för att en ansökan om uppehållstillstånd skickades till Migrationsverket. Han gjorde så gott han kunde men det räckte inte. I ett sådant här fall krävs ett engagemang som går långt utöver vad som kan begäras av en god man.

Av Migrationsverket hade Abed fått ett eget ärendenummer: 11 23 61 42. Ett nummer som snart etsade sig fast i mitt minne eftersom det skulle användas vid alla kontakter med Migrationsverkets olika instanser. Och de kontakterna skulle bli många.

Tiden på asylhemmet använde Abed till att dels plugga svenska dels lära sig så mycket han kunde om vårt land, våra regler och koder; hur man uppträder och vad som är viktigt i relationer till andra människor. Undan för undan hade jag ersatt den gode mannen och ansökte nu hos Migrationsverket att få bli officiellt kontaktombud. Genom det fick jag tillgång till alla handlingar som rörde 11 23 61 42, Abdalsattar Alnjjar, och rätt att ställa frågor om honom till Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare.

Abeds beskrivning av sig själv som hetsig och otålig stämde inte alls med den bild personalen eller jag hade. Tvärtom talade alla om hans goda humör och vilja att pröva nya saker, till exempel matlagning. Det hade han aldrig fått lära sig där hemma, men nu ville han veta allt om hur det går till. Bara han slapp skala lök. Hemma hade det alltid ätits lök – vitlök och gul lök. Men Abed hade aldrig tyckt om vare sig lukten eller smaken.

Jag funderade över om jag skulle skriva en artikel i tidningen och berätta om Abed men insåg att det måste till något mer än de många liknande artiklar som skrivits för att det skulle beröra läsarna. Och beslutsfattarna. Inte bara ytterligare en snyfthistoria.

En journalist på Dagens Nyheter skrev i en personligt hållen artikel att han upplevt det svårt att bevaka flyktingfrågor för tidningen. Flera gånger hade det hänt att fall han rapporterat om, det kunde vara enstaka individer eller hela familjer, fått stanna sedan deras historier nått offentligheten. Det hade gjort, menade journalisten, att han hamnat i svåra överväganden. Vem skulle han skriva om och vems historia skulle han bedöma som mindre angelägen? Detta bryderi ledde till att han slutade att skriva om flyktingärenden.

Begripligt kan tyckas, men om inte medierna tar upp orättfärdiga eller tveksamma asylärenden, vem ska då göra det? Vem ska berätta om flyktingöden och om hur människor behandlas, om inte journalisterna orkar eller avstår av andra skäl?

Jag tyckte också att det var tveksamt att själv rapportera om ett fall där jag var både känslomässigt och formellt inblandad. Men visst, tipsa någon annan kunde jag ju göra. Så jag tog kontakt med en journalist på Norrbottens-Kuriren som träffade Abed och skrev två mycket bra artiklar. Den andra kommenterades av en kommunpolitiker som fick frågan varför Abed måste lämna asylhemmet när han fyllt 18. Vi hade brutit mot reglerna om vi låtit honom vara kvar, blev svaret. Vems regler, frågade reportern. Migrationsverkets, blev svaret. Reportern kollade detta och fick ett klart besked från Migrationsverket: Det finns inga uttalade regler som säger att ett ensamkommande barn måste lämna asylhemmet då hen fyller 18 år.

Abed var glad åt uppmärksamheten och trodde att nu när alla kunde läsa om hur orättvist man behandlat honom skulle han få stanna. En fin men naiv tro. Journalisten som skrev artiklarna var inte lika glad. Medan publiceringen pågick fick hon ta emot ett antal hatmejl och blev föremål för nedsättande omdömen i (a)sociala medier. Jag kan förstå om hon tänker sig för både en och två gånger innan hon säger ja till att skriva nästa reportage om utvisningshotade flyktingar.

Abed lärde sig snabbt svenska, var duktig i skolan och skaffade sig ett stort nätverk, både bland andra flyktingar, invandrare och svenska kamrater. Det hjälpte inte. Han skulle utvisas. Ett faktum som vi inte kunde springa ifrån och som ständigt återkom i våra samtal.

Hur förklarar man för en 18-årig ensam pojke att de svenska myndigheterna inte anser att han har skäl att få stanna, trots att det ska göras individuella bedömningar?

Migrationsverkets svar var att Irak var säkert och att det i dokumenten inte fanns några klart uttalade hot. Pappan och familjen nämndes, men inte Abed. Han måste därför förbereda sig för att återvända till en oviss framtid i Bagdad. Ändå visste vi båda att det var ett otänkbart alternativ. Dagligen kunde Abed också på sin dator följa nyhetsrapporteringen från Irak. Alla bilbomber, attentat, explosioner och allt dödande. Inte minst i Bagdad och flera gånger runt kvarteren där han växt upp.