I dag är det 25 år sedan en knapp majoritet folkomröstade Sverige in i EU efter en historiskt smutsig kampanj där ja-sidan hade minst 25 gånger så stora resurser som nej-sidan, använde statens resurser för att skicka ut hårt vinklad ”neutral” information och med debatter där ja-sidan hade fler representanter (eftersom de flesta partierna stod bakom den) än nej-sidan. Och med en fixad ordning där det mer EU-positiva Finland röstade först för att med ett ja dra med sig Sverige som i sin tur skulle dra med sig Norge som var mest skeptiska (det sista misslyckades). När det gäller smutsigt maktspel slog EU-kampanjen till och med kärnkraftsomröstningen även om inte ett tredje alternativ, inträde med förnuft, fanns med i EU-omröstningen. 

Trots detta ville enligt opinionsundersökningarna en majoritet av de röstande inte gå med i EU under flera år både innan och efter omröstningen. Det var bara ett par veckor precis vid själva omröstningen som majoriteten tippade till ett par procents ja-övervikt. Det efter att Finland just röstat ja och efter en extrem kampanj som avslutades med Ingvar Carlsson och Mona Sahlins ”lita på oss” och de borgerligas ”det är roligare att rösta ja”. 

Vi bör aldrig glömma vare sig hur kärnkrafts- eller EU-omröstningen användes som redskap av makten istället för att vara de demokratiska processer som de borde vara. De övergreppen på demokratin är en av grunderna till den misstänksamhet mot politiker och staten som vi i dag lider så hårt av. När folk varit med om eller sett den typen av manipulation är det sedan lätt att hänga på diverse konspirationsteorier. På det sättet har skadan av det frampressade inträdet blivit än större än allt som kommit med själva medlemskapet.

25 år efter omröstningen har dock EU-motståndet aldrig varit så svagt. Många var vi som hoppades på en debatt om medlemskapet och ett uppsving för utträde efter att Storbritannien röstat för brexit. Men den nationalistiska och rasistiska dominansen bland brexitanhängarna, ihop med spektaklet runt utträdet, har snarare avskräckt än lockat till ett svexit. Det trots att problem runt brexit snarast visar på vilken odemokratisk och protektionistisk makt EU är, som på varje sätt försöker straffa ett land som vill ut.

Men även om inga gröna, frihetliga och solidariska individer vill kopplas ihop med de dominerande krafterna bakom brexit så är skälen för att stå utanför EU lika starka i dag som 1994. Den grundläggande kritiken att EU inte är demokratiskt är minst lika stark nu som då. Visserligen har parlamentet fått något större inflytande på bekostnad av kommissionärer och andra tjänstepersoner, men samtidigt har allt mer makt flyttas från nationernas parlament till EU. Och när beslut fattas så långt bort från folk, ofta bakom stängda dörrar, går det i praktiken aldrig att bygga annat än en teoretisk demokrati. Men inte ens det har EU lyckats med.

EU:s grundlag syftar fortfarande till att frihandel och tillväxt ska vara nummer ett. Miljö, hälsa, mänskliga rättigheter och så vidare kommer i andra hand. Därför fortsätter EU vara en av världens värstingar när det gäller klimatfrågan och miljö i stort.

På områden som militär rustning, flyktingpolitik och att på alla sätt bygga murar mot omvärlden är det inte bara lika illa som 1994 utan har blivit mycket värre. Fästning Europa, som 1994 i stora drag var en framtidsbild, är i dag ett faktum med tusentals döda varje år i Medelhavet och på andra ställen runt unionen.

1994 sades det vara omöjligt för ett litet land att ekonomiskt stå utanför, vi skulle bli utfattiga. 25 år senare är såväl Norge och Island som Schweiz och Liechtenstein, som fortsatt står utanför, rikare länder än Sverige. Den skrämselpropaganda som framfördes från ja-sidan kan vi alltså 25 år senare konstatera hade noll bäring.

En kan diskutera om det är bäst att inifrån försöka montera ner EU och all central makt eller om det är bättre att lämna. Det enda som egentligen talar för det första är att en utträdeskamp riskerar att stärka de redan alltför starka bruna nationalistiska krafterna. De krafterna växer sig å andra sidan allt starkare även inom EU, och den dag de tar över bör vi redan ha lämnat.

Det är dags att avsluta 25 års experiment och istället bli ett demokratiskt land som är öppet mot hela världen och som går före när det gäller miljö, mänskliga rättigheter och mycket annat som EU i dag förhindrar oss att göra.