Harriet och Ida har återvänt till nutiden, men Nisse stannar kvar. Dels är han nyförälskad, dels tänker han göra ett reportage från framtiden. Han ska ta infran till Xpan 7, den inglasade staden som Freddy kommer från. Det gäller bara att se upp för Harmonibrigaderna, som är på jakt efter tidsresenärer. Läs avsnitt 10 av Xpan-projektet!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Joel Emmer tillhörde den grupp av Himmelska fridens tjänstemän som kunde resa fritt med infran. Annars lämnade man normalt inte sin Xpan-town, både för att övergången till livet i rymden skulle bli mer friktionsfri på så vis och för att det blev enklare och billigare att kontrollera befolkningen. Men harmonibrigadisterna behövde en större aktionsradie för att bekämpa brott och andra oegentligheter, och det var i ett sådant ärende han nu susade fram genom landskapet. Målet var en av de mellanstationer där några avhoppare hade öppnat ett etablissemang för resenärer som stannade till på resan.
Själv brukade Joel åka raka vägen dit han skulle. Men ibland var man tvungen att stanna på grund av ett tekniskt fel, eller så stannade man ändå på grund av buggar i körplanen. Eller bara stannade och hittade på en förevändning. Gick in på något avhopparställe, beställde en flaska lokalt vildäppelvin eller kanske en whisky och kände sig äventyrlig. Vilda västern-dekor och matchande underhållning var populärt. Uppehållen på mellanstationerna var varken egentligen tillåtna eller direkt förbjudna – det fanns lite luft i systemet för privilegierade grupper. Joel ogillade det i princip.
Ett par dagar tidigare hade han besökt Oasen med sin kollega Stella Stierna för att försöka få tag i Freddy Yangs bror. Oasen var ett annorlunda avhopparställe – inga cancan-tjejer, ingen whisky, inga cowboyhattar. Man kunde få en skål soppa och lite bröd under bar himmel, höra hur tystnaden lät och låta tankarna fara. Eller så kunde man samtala ostört utan att någon lyssnade, om man gillade eller hade behov av sådant. Joel hade suttit där i två långa timmar och fått brandrök i uniformen sedan Freddy hade sagt att Ante tyvärr inte var där. Givetvis – det hade varit bättre att skicka in en flock vingar på spaning och sedan göra en ordentlig razzia.
Han höll på att krypa ur skinnet av irritation medan Stella nojsade med Freddy och rökte för mycket av hennes utomhusodlade gräs. Men medan Freddy lade ved på elden viskade hon att hon hade filmat en skum figur som smög längs husväggarna. Joel hade sina egna tankar om vad Stella såg i skuggorna, men när de senare satt på infran visade hon en filmsekvens där en spinkig silhuett rörde sig i mörkret. Det fanns några stillbilder också, tagna när individen i fråga använde någon sorts obsolet ficklampa. Det var definitivt inte Ante Yang. Men det var någon som undvek dem, använde otidsenlig elektronisk utrustning och dessutom hade en absurd, neonrosa lugg. Det kunde mycket väl vara en diskron migrant. Sent 1900-tal, tidigt 000-tal kanske.
Han dimmade ner väggens opacitet så att han kunde se ut. Oasen närmade sig och vagnen började sakta in. Men det stod någon på perrongen. En smal gestalt som kunde vara identisk med den som syntes på Stellas film. Fast han hade mössa, så håret syntes inte. Joel lutade sig tillbaka igen i det mjuka sätet, lät väggen bli ogenomskinlig igen och låtsades läsa en rapport. Killen fick inte ana oråd.
Nisse stod hopkurad på den blåsiga perrongen och kände fortfarande Freddys varma hud mot sin. Jo, klart att han ville ta infran till Xpan 7 och få några intervjuer till sitt reportage. Det var bara det att han ville stanna hos Freddy.
Under helgen hade de gjort grundliga förberedelser. Han hade fått hjälp att hacka ett gammalt gäst-id-armband så att de kunde ändra giltighetsdatum. De hade hämtat vatten i Magelungen med en kärra, värmt det, badat och tvättat kläder. Freddy hade klippt honom med en gammal fårsax i en ojämn igelkottsfrisyr som var lite punkig och i varje fall inte rosa. Och de hade bestämt att han var på besök från Xpan 21, som inte tillhörde Himmelska friden utan miljöorganisationen Kio.
När han steg in i vagnen blev han först bländad – det var vitare där inne än i ett ljuskafé. Sätet han sjönk ner i var som ett ergonomiskt moln. Först när infran satte fart såg han att han inte var ensam. Lite längre fram, vänd emot honom, satt en man som såg bekant ut. Atletiska axlar, lång, brun hårfläta, en grå överrock med röda knappar med guldkant. När Nisse fick syn på mannen tittade han upp.
– Hej, sa han.
Rösten var djup och ganska vänlig.
– Hej, sa Nisse.
– Jag heter Joel Emmer och arbetar för Harmonibrigaderna. Vet du vad det är?
– Himmelska fridens polis, skulle jag tippa. Men jag vet inte säkert.
– Ungefär. Vad heter du?
– Jag heter Nisse López. Jag är journalist och kommer från Kio.
– Åh. Jag skulle vilja fråga dig ett par saker. Går det bra?
– Självklart.
– Min kollega och jag såg dig vid Oasen i torsdags kväll. Jag skulle vilja veta vad du gjorde där.
Just det var han inte beredd på, han hade varit säker på att de inte hade sett honom. Men han litade på sin förmåga att improvisera fram en lögn med ett övertygande tonfall.
– Jag somnade på infran och råkade gå av vid fel station. Jag visste inte var jag hade hamnat. Det kunde ju vara kriminella som hängde där eller nåt. Så jag ville helst inte bli sedd.
– Vi var där och sökte efter en man som heter Ante Yang, sa han. Känner du honom?
– Nej.
Joel snuddade vid sin handled och tre bilder kom upp och lade sig omlott, som blomblad, på hans högra handflata.
– Vet du vilka de här personerna är? frågade han.
Den första var Freddy – bilden verkade vara tagen underifrån och hon skymdes lite av en bordsskiva. Den andra var Ante, några år äldre än på bilden Freddy hade visat, som hängde upp lyktor på gården. Den tredje bilden var ett porträttfoto av en vithårig dam med pärlhalsband.
– Henne såg jag nog på Oasen, sa han och pekade på Freddy.
– Har du hört talas om experiment med resor i tiden?
– Jag har läst lite. En snubbe hade en teori om att man liksom kunde vika tiden och hoppa mellan olika tidpunkter i maskhål. Det låter coolt!
Joel log – åt hans naiva beskrivning eller hans skådespelarkonst? När han ville titta i ryggsäcken blev Nisse orolig på allvar. Om Joel fick syn på telefonen skulle den avslöja alldeles för mycket. Men det var inte den han sökte efter. Han stoppade ner handen en gång i varje fack, log igen och återlämnade ryggan. Nisse pratade på för att undvika nya frågor. Berättade att han tänkte skriva om Himmelska fridens demokratiarbete, vilket åtminstone tangerade det han faktiskt ville göra. Joel såg förvånad ut men inte alls ogillande.
– Vad kul, det är vi stolta över, sa han. Vet du vad, jag ska kontakta en person som kan hjälpa dig med bra kontakter.
– Tack, det vore verkligen juste!
Tio minuter senare steg han av på en station där Buddhaliknande ansikten i mjuk relief på vita väggar tittade fram mellan pelare, formade som stiliserade trädstammar. På ovala skyltar kunde man läsa på svenska, engelska, kinesiska och arabiska att infran mot Själland och Xpan 21 skulle avgå om tio minuter. Genom att röra vid rätt punkter på sin egen handled kunde han få upp kontaktinformation till en vän till Joel som sysslade med ”digitaliserad folkvilja”. Joel hade svalt allt han hade sagt, tänkte Nisse, och dessutom gett honom precis vad han behövde. Bättre flyt kunde man inte ha.
