I Dagens Nyheter den 11/12 2019 återfinns ett reportage om Borås stad, som framställs som en förebild för andra kommuner eftersom de år efter år betalar ut mindre och mindre summor i försörjningsstöd, alltså det som i folkmun fortfarande brukar kallas socialbidrag.

En stor personalstyrka, en jämn och lugn arbetsbörda, arbetsro och förhållandevis få klienter per handläggare uppges vara en del av framgångsreceptet. Så långt så gott. Men den andra sidan av myntet är oerhört hårda krav på de som behöver söka ekonomiskt bistånd. ”Arbetslinjen gäller här, en normalisering ska ske, vi får inte skapa en känsla av medborgarlön” säger Arbetslivsenhetens chef Dag Forslund. ”Det handlar om respekt mot människor, att inte göra dem till passiva bidragsmottagare” fortsätter Ann-Kristin Rolfsson, enhetschef på försörjningsenheten.  

I ett parallellt reportage, samma dag i samma tidning, intervjuas Faadumo Umar, ensamstående trebarnsmamma från Somalia, som fått ett städjobb i Borås som gör att hon ”nästan kan betala hyran själv”. Faadumo berättar hur jobbigt det var att få försörjningsstöd. Möten varje månad där kvitton och kontoutdrag skulle redovisas, om och om igen, för att förhoppningsvis få pengar ytterligare en gång. Det är enkelt att föreställa sig stressen över att vara ensamt ansvarig för tre barn och aldrig kunna släppa den ekonomiska stressen, aldrig kunna veta att man kan betala mat och hyra nästa månad. Sedan ställdes krav på att hon skulle ut i praktik samtidigt som hon skulle läsa svenska på SFI. Inte de mest optimala förutsättningarna för att lära sig ett nytt språk, kan tänkas. 

På frågan om hur hon trivs med städjobbet svarar Faadumo enbart ”Vill man leva måste man jobba”. Normaliseringen av arbetslinjen verkar åtminstone ha varit en succé, men att någon kan ha ett arbete som innebär att hon ”inte hinner mycket mer än att jobba och ta hand om allt där hemma” och ändå inte ha råd med hyran kan visst enbart betraktas som en framgångssaga ur perspektivet att hon åtminstone inte får socialbidrag längre. 

I en presentation om halverat försörjningsstöd i Borås läser jag om vilka utgångspunkter kommunen arbetar utifrån i förhållande till bidragssökande. Första punkten är föga förvånande arbetslinjen. Den andra är att det alltid finns bättre sätt att försörja sig på än att få försörjningsstöd. Den tredje att biståndet alltid ska vara lägre än vad en låginkomsttagare tjänar. Och på fjärde plats kommer överraskande nog utgångspunkten ”att människor vill ta ansvar och bestämma över sina liv”. Hur den människosynen, som jag helt och fullt ställer mig bakom, går ihop med att hårda krav på fattiga skulle handla om respekt och att färre krav skulle skapa passivitet är svårt att se. 

Borås stad verkar ju onekligen ha lyckats med att skapa en stabil struktur och god arbetsmiljö för sina medarbetare, så steget till att skapa samma goda förutsättningar för de ekonomiskt utsatta torde inte vara så stort. Men det kräver såklart att man prioriterar tilliten till människors ansvarstagande och självbestämmande högre än man prioriterar arbetslinjen.