I går hade vi julknytis på redaktionen. En vegansk buffé full med läckerheter. Och ett traditionsenligt quiz. Kändes skönt att umgås med jobbarkompisarna utan krav. Det är ju lätt att plöja ner sig i sina egna angelägenheter, fokusera på att producera bara. Men jobb är ju inte bara arbete. Om det bara handlade om att tjäna pengar skulle få människor studera. Det handlar väldigt mycket om att hitta något som man trivs med.

För många människor är arbetet en viktig del i livet. Eller snarare är det livsviktigt för människor att ha något att göra på dagarna som är meningsfullt, ha vardaglig kontakt med andra människor och känna att man faktiskt gör någon sorts nytta. Tyvärr har denna insikt förvridits till det som kallas arbetslinjen. Alla ska jobba. Helst heltid. Eller mer. Den som inte har ett jobb kallas arbetslös. I alla fall den som inte är rik nog att kunna försörja sig ändå.

Få människor ställer sig frågan vad som egentligen är nyttigt för samhället och jorden. Det är nästan en omedveten sanning, ett axiom, att om man inte är löneslav är livet meningslöst och man är automatiskt en parasit.

Jag har jobbat 60% en period. Annars jobbar jag 80%. Det har varit nyttigt och skönt att ta det lite lugnare ett tag och ekonomiskt har det inte varit så stor skillnad, pengarna går ju åt även om jag jobbar heltid.

Det är nödvändigt att inte bara minska konsumtionen, utan också produktionen för att vi ska klara klimatmålen. Och i förlängningen börja syssla mer med självförsörjning och ställa om till en mer hållbar värld. Det snackas mycket om uppoffringar. Jag tycker inte att jag har offrat något. Snarare vunnit en massa. Och behöver jag lite mer pengar kan jag ju alltid jobba lite mer.

Därför gläder mig utvecklingen i Finland extra mycket. En ung, relativt radikal regering, som vill nåt annat än att bara gno vidare och jobba jämt. Det som oftast kommer bort i hanteringen är själen. Vi vet att många jobb är fysiskt slitsamma, men det är fortfarande lite skamligt att må dåligt själsligt. Jag tycker att terapi och mediciner är ett bra stöd, en bra utgångspunkt när en människa mår dåligt, men den själsliga vila som kommer av att ha gott om fritid är också läkande.

Men alla har inte råd. Jag skulle inte haft råd för bara några år sedan när jag fortfarande hade barn hemma, när jag skulle betala för radhus, bil och dyra lån, men det är ju det vi har staten till. Att fördela resurser solidariskt. Det är egentligen rätt märkligt att när vi behöver tid som mest, när vi har barn i huset, så jobbar de flesta som mest. Jag skulle gärna se ett samhälle som ser människans liv i sin helhet och hjälper till att fördela bördorna inte bara mellan individer utan också mellan olika faser i livet.

I Finland har man kommit långt i att testa basinkomst och troligtvis kommer de att kunna utöka försöken med den nya regeringen. Om alla har en garanterat inkomst som åtminstone räcker till det grundläggande i livet skulle livsstressen kunna minska. Känslan av att ligga samhället till last kan vara stressande och inte minst att hela tiden hålla koll på olika bidrag kan vara ett jobb i sig. Ett av de mest destruktiva jobben.

Med dessa tankar överlämnar vi på Syre dagens nummer med en önskan att helgen blir fin för alla våra läsare.