Den ideologiska pendeln svänger fram och tillbaka. Nu verkar den vara i sitt högsta läge högerut. Och med högersvängar kommer strafftänkande. Till och med rena hämndkänslor. Statens uppgift är inte längre att serva och stötta medborgaren utan att bedöma vem som förtjänat det eller inte, eller i värsta fall vem som inte hör till, som inte bidrar.

Förra året blev 30 000 gymnasieever av med sitt studiestöd. För skolk sägs det. Ogiltig frånvaro. Då ska de inte ha pengar. Kan låta vettigt, men i realiteten ska unga människor straffas för att de inte klarar skolan, och det är inte riktigt så jag tycker att ett gott samhälle ska fungera.

Ett allmänt utbildningsväsende är kanonbra. Det ger alla individer, oavsett bakgrund, möjligheten att skaffa sig tillräckligt med kunskap för att klara livet i ett komplext samhälle. I bästa fall.

Men för många individer innebär skolan ett problem, om den inte fungerar för dem är de fångna i ett evigt misslyckande. Bristen på specialpedagoger och vettiga alternativ gör att en del grupper helt enkelt inte får den utbildning de har rätt till.

Skolplikten gäller inte formellt på gymnasiet, men den som väljer att inte studera vidare har inte direkt lätt att hitta ett jobb. En del av dem som förlorat sina bidrag fuskar. De jobbar och får bidraget som en arbetsfri bonus.

Men resten. De har inte valt sin situation. Och framför allt har de inte valt att födas till ett samhällssystem som stänger dem ute.

En del av dem som hamnar utanför har olika former av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och det är hemskt att så många i den gruppen slås ut. Men skolan har blivit rätt bra på att hjälpa dem. Lärare jag har snackat med de senaste dagarna menar att det oftare handlar om psykisk ohälsa när elever slutar gå till skolan. Det som förenar många av studenterna som står utanför är att de mår dåligt.

Frågan är vad som är hönan och ägget, men det är inte viktigt. Ett betydligt bättre sätt är att se ungdomens situation cirkulärt. Det ena hänger ihop med det andra och inget är egentligen orsak eller effekt, utan det snurrar bara på.

Ur ett sånt perspektiv är det viktiga att gå in och bryta den destruktiva utvecklingen, inte att straffa den som hamnat i en sådan situation. Straff fungerar inte. Inte på individnivå och i synnerhet inte när faktiskt individen, ofta helt riktigt, inte anser sig ha någon nytta av det där den ska tvingas till.

Och vad händer med den som börjar sitt vuxenliv med kronofogdekrav och en massa härjande myndighetspersoner? Den tanken kan göra mig gråtfärdig. Så lågt har samhället sjunkit. Så förbannat lågt!

Tumme upp:

Blåbär, skogen är full av dem nu.

Tumme ned:
Jag tar mig inte tid att plocka dem.