Min orkester Miljonmysteriet bildades en decemberdag i Västerås 1981. Några unga musiker satt på en pub och pratade musik och politik. Någon nämnde Gang of Four och samtliga var eniga om att sånt borde man spela. Funkig punk. Dansant riffrock. Efter att vi hittat en trummis började vi repa. Innan vi ens fått ihop en spellista fick vi vår första spelning. Förband till Dan Hylander och Py Bäckman och Raj Montana band. Så vi repade jämt.
När vi väl steg på scen och började spela insåg jag snart att vi var fel ute. Det som svängde och sved i replokalen var plötsligt tungfotat och tråkigt. Vi segade oss igenom spelningen inför en vänlig, men inte särskilt entusiastisk musik. Jag insåg med smärtsam tydlighet att musik bara är det som lyssnaren hör för stunden. Att omgivningen var allt.
Jag komponerar jämt. Det är mitt sätt att rädda förståndet. Lägger ned minst en halvtid utanför jobbet på olika musikaliska projekt, poporkestern spelar in låtar till en EP samtidigt som jag lär mig spela nya instrument, undersöker hur folklig dansmusik fungerar på olika ställen på jorden – samba, reggae, polska – studerar klassiska kompositörer och harmonilära.
En genomsnittlig låt bygger på en västerländsk skala. Oavsett om det är dur, moll eller någon annan form av skalor handlar det om sju toner i rad, sen börjar det om. Det blir lite förvirring eftersom avståndet till den åttonde tonen kallas oktav, men den är bara samma som den första men högre. Hälften av en sträng eller ett rör eller nåt. Vi höra samma ton, men ljusare. Så det är som att bygga lego med sju olika klossar. Teoretiskt.
Dessa klossar sammanfogas till små kluster, melodier, teman, riff, basgångar, ackord, klanger, formationer av toner som vi tycker hör samman. Gubben Noa. Fyra toner, tre plus en. Ödessymfonin. Tre plus en ton också, men fallande och i moll. Motsatsen till Gubben Noa på något flummigt sätt.
I mitt huvud åtminstone så klingar de första tonerna i någon av de melodierna automatiskt när jag hör dem nämnas. Det är som om hela stycket samlas i ett kort citat. Precis som med det talade språket bygger vi mening genom att hålla koll på vad som sas nyss, vad som sägs nu och gör oss förväntningar om vad som ska komma härnäst. Det är det komponerande handlar om.
Jag ska leda lyssnaren genom tiden, skapa spänning och förlösa den, helst, det är rätt kul att lova något och sen inte infria det, men för det mesta är det bäst att försöka landa tryggt. Och det finns det minsann metoder för. Det finns metoder för allt. De sju tonerna i skalan går att kombinera i oändlighet. Det handlar ju inte bara om att gå till nästa ton och nästa, det handlar om hur länge varje får klinga, tempo och rytm, det handlar om vilka andra toner som finns i närheten, klanger och harmonier. Om ett basinstrument plötsligt spelar en annan grundton kan upplevelsen av en viss del av en melodi bli en helt annan. Det går att på så sätt byta känsla, rytm, tonart, ja, allt kan hänga på en enda baston.
Men när jag stod där inför en jättepublik som såg ett gäng kreativa och välrepade ynglingar spela en musik de inte kände något för egentligen handlade inte om det tekniska. Det handlade om uttryck och omgivning. För det första var tillfället fel för prettomusik. Det var helt klart. För det andra fanns ingen plats för det som gör musik intressant. Mötet mellan musiker och publik. Vi mötte inte vår musik – hur skulle någon annan kunna göra det? Så jag började studera musik på egen hand. Klassisk musik och folkmusik blev mitt första projekt, som pågår än i dag.
Det är inte mycket med sju toner. Men det är två toner mer än pentatonisk musik som bara har fem. Äldre nordisk folkmusik använde gärna pentor, blues och en del asiatisk musik är andra exempel. Låter lite med fem toner, visst, och det kan låta lite enahanda, men när jag började lyssna på musik från Kina, Japan och Sydostasien insåg jag att de fem tonerna är fästpunkter för uttryck. Varje ton behandlas som en individ. I kinesisk musik böjer och bänder man toner för att som i tonala språk, som de kinesiska, ge mening åt dem. Det uppstår småtoner, mikrotoner och toner som är samma men har annan färg och smak. Blå tomater. Fem toner blir hur många som helst.
Det är inte bara fem toner i en bluesskala heller egentligen. Dels spelar de flesta fler toner än fem, dels böjs och trixas det ännu mer än i asiatisk pentatonisk musik. På två ställen i skalan minst uppstår blåtoner, genom att tonhöjden ändras bara lite skapas en känsla av en egen ton som ändå hör samman med de andra. Vips har du två toner till. Antalet toner spelar ingen större roll, ett par toner kan räcka för att hålla rätt person intresserad i några minuter. Tre så har du en låt. Smoke on the water lägger till en fjärde, mest för att stajla.
Jag började skriva popmusik. Det var ju det jag gillade. Allt från hitpop till pretentiös symfonirock. Men främst den samtida punken och nya vågen. Jag började gräva där jag stod och insåg att precis som det går att lära sig andra språk går det att lära sig andra musikgenrer än man är uppfödd med, men att det kräver arbete. Jag insåg att jag bara kunde skriva det jag skriver, lyssna om det låter bra och sen framföra det. Problemet med teorier är att de sluter in tanken. Även om jag brinner för dem var jag tvungen att hitta ett sätt att glömma bort dem när jag behövde.
Med västerländsk harmonilära skapas ett koordinatsystem av möjliga toner. I varje position i en melodi är en viss mängd lösningar möjliga, dessa lösningar skapar sen andra möjligheter tills det blir en kombinatoriskt helvete. Men komponerande handlar om att glömma detta och bara fokusera på exakt vilken ton som är rätt i varje position. Och det paradoxala är att det går allra bäst att göra det om du är medveten om att valmöjligheterna är oändliga men inte tänker på det utan bara försöker leta upp rätt ton. Och den är bara en.
Dessvärre räckte inte det. I pop och rock är uttrycket enormt viktigt. Rock, i synnerhet, är till och med banalt musikaliskt. De flesta gör aldrig några försök ens att ta sig utanför de tre grundackorden, klassisk rock är som blues, förutbestämda rundor för att göra musiken lättare att improvisera både text och melodier till.
Jag var tillbaka på ruta ett. Egentligen är allt jag har att komma med mig själv. Allt jag kan göra är det jag gör för stunden. Det går inte att önska att jag vore någon annan. Jag sjunger som jag sjunger, inte helt rent och jag klarar inte många genrer. Jag spelar som jag spelar och så vidare. Det är det jag har att berätta med min musik. Om min insida, min själ och mina erfarenheter. Eftersom perfekt musik inte ger utrymme för en människas personlighet, om den nu inte är tvångsmässigt opersonlig, måste uttryck handla om oförmåga, medveten eller omedveten.
Så hur tar man hand om oförmåga på rätt sätt? Ibland är det ju bara fult. Ibland är det inte som det borde vara, men ska det vara så i alla fall. Det spelar ingen roll om det bara är en enda ton det handlar om, allt ligger i hur jag levererar den. Mycket popmusik bygger på extremt enahanda melodiska och harmoniska figurer. My boy lollipop bygger på samma musikaliska idé som The first cut is the deepest och förmedlar motsatta känslor.
Hur studerar man personligt uttryck? Frågan går egentligen att besvara, men jag hamnade av en slump i ett gäng folkmusiker. Fioler, nyckelharpor och liknande. Skickliga musiker som visste vad de sysslar med, men jag fattade inte vad de lirade. Fann liksom ingen melodi, tills jag fattade att de jiddrade. De spelar en melodi som det känns för stunden. Småpratar, uttrycker sig.
Jag fascineras av det ofullkomliga, svagheterna och bristerna i musik lika mycket som jag fascineras av exakthet och skickligt komponerande. Det senare kräver inte bara talang, utan också stora kunskaper. Ett fåtal kompositörer lyckas. Bach. Kraftwerk. Ett gäng till. Men det är enormt krävande och musik behöver inte vara krävande. Det kan räcka med att det svänger. Därför skriver jag disco, samba, soul, hiphop och andra sorters dansmusik just nu. Och det man skriver läcker över i allt annat man skriver. Läcker över i vem jag är.
Den läsare som vill får gärna läsa denna text som en allegori över hur man skriver en skriven text. Jag gör definitivt kopplingar mellan verksamheterna.
