När jag växte upp på sextio- och sjuttiotalet låg aldrig revolutionen långt borta. Åtminstone inte i retoriken. Vi levde med ”realsocialismen” – den form av urartad kommunism som praktiserades i Östeuropa och Kina framförallt – och många i vänstern var imponerade av den på ett sätt som till slut blev för plågsamt för mig.

Jag hade sökt mig till radikala rörelser för att där fanns både roliga, fria tankar och roliga, fria människor. Musik, konst, filosofi. Jag genomgick i princip en informell högskoleutbildning på kurser, studiecirklar och inte minst i styrelsearbete på olika nivåer, men det var det flummiga, mjuka, kärleksfulla som lockade mig.

Vi var barn och barnbarn till en generation som vuxit upp med krig, konflikter och ständig brist. Min farfar och morfar dog båda i femtioårsåldern, medlemmar av en generation män som betraktades som kanonmat i den nationalistiska yran under första hälften av seklet. Men nu skulle världen bli bättre. Fred, frihet och utveckling utlovades.

Och många av oss unga demonstrerade, kämpade, skrev sånger, dikter och manifest. Det folkliga motståndet mot kärnvapen, en av dåtidens ödesfrågor, var betydelsefull för att tvinga fram regleringar. Miljörörelsen radikaliserades och dagens gröna grupper är barn av sextiotalets uppror.

Den politiska pendeln slår fram och tillbaka med sakta mak. Just nu är den långt, långt åt höger, men min slutsats av mitt politiska liv och historien är att man aldrig ska bli stöddig, aldrig tro att man är klar. Några decennier av aggressiva ideologiska attacker på välfärdssamhället och utförsäljningar av det gemensamma har resulterat i exakt det vi varnade för då. Sociala konflikter, rasism och ett direkt hot mot mänsklighetens och planeten existens.

Vi hade rätt

Sett i backspegeln hade min generation rätt. Kärnkraften visade sig vara ett enda elände. Kapitalismen bär på enorma problem som oreglerade kan hota fred och samexistens på jorden. En allmän och solidarisk välfärd är en del av försvaret av det goda, öppna samhället. Och jag är helt övertygad om att klimatupprorets ungdomar har rätt. Och framförallt kämpar de för rätten att påverka sin framtid, försäkra sig om att den inte kommer att bli rent apokalyptisk. Förutom den rungande enigheten vetenskapligt är också ungdomarnas känslor och upplevelser viktiga.

Det är en av få lagar som beteendevetenskapen kan formulera. Det vi tror är sant får sanna konsekvenser. I jämförelse. Vad spelar några skolkdagar för roll i jämförelse med känslan av att göra något åt sin oro? Vad spelar en missad lektion för roll när en människa upplever att hela hens tillvaro står på spel? Hur ska en människa som kämpar för sitt och andra människors liv kunna motiveras att inte delta i strejkerna? Och hur ska hen kunna ta in skolundervisningen?

Unga människor känner skräck inför framtiden. Och om det är något som är farligt är det när människor känner att de inte kan påverka sitt liv och sin framtid. Om framtiden är körd och om jag inte kan göra något spelar ingenting längre någon roll.

Det är därför jag blev så glad när jag såg att Kumi Naidoo uppmanar skolor över hela världen att låta sina elever strejka de kommande fredagarna. Förutom att han är en extremt cool person som många lyssnar på är allt stöd från vuxenvärlden enormt viktigt. Det är ju vi som har makten att förändra samhället.

Barnen idag har rätt

De strejkande barnen har inte bara rätt i sak. De har också all rätt i världen att kräva ändring. Dagens makthavare sitter bara tillfälligt på tronen. En dag kommer de att dömas, om inte i domstol så av historien. Och den domen är ofta hård. Mycket hård.

I en fascinerande dokumentär om andra världskriget, The Dead Drink First berättar Dale Maharidge om sin far som var med och slogs i andra världskriget. Pappan var konstant deprimerad, vresig, aggressiv, alkoholiserad och skrämmande. Traumatiserad. Men när han på ålderns höst tappade tänderna och försökte sluddra fram hot och elakheter kunde han inte längre skrämma Maharidge. Det lät för patetiskt.

Alla åldras vi. Den som har tur att bli riktigt gammal får räkna med krämpor och med att se sin styrka försvinna. Och sin makt. Till slut blir också en despot för svag för att orka hålla andra livegna.

Det borde makthavare inse. I synnerhet de som förgäves försöker motarbeta och stoppa klimatupproret. En dag kommer Trump och hans kompisar också att bli svaga, gamla och i behov av andra människors välvilja. Och som våra förfäder diktade i Havamal:

Fä dör,
fränder dör,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.