Det här är första avsnittet av Syres nya följetong av Malin Bergendal. Den börjar i nutiden, men hamnar i en framtid där människan är på väg att lämna jorden. Nästa fredag kommer fortsättningen.
Ida jobbade sent på onsdagar. Vid sju brukade de andra ha gått, då kunde hon andas ut. Laga middag, spela Wordfeud, stå och huttra lite på brandtrappan och titta på stjärnorna med en kopp kaffe. Sen satte hon sig vid datorn igen och korrade det sista. Nästa morgon var hon först där av alla.
Om ingen direkt frågade sa hon inte att hon sov över i vilrummet. Inte för att det var otillåtet på något sätt, de var flera som gjorde det ibland. Men hon ville inte ha en massa frågor och kommentarer om att hon lånade ut lägenheten till sin son. Folk hade så mycket åsikter. Ja, hon bodde i Ellis skåpbil. Tillfälligt, tills han hittade något eget. Nej tack, hon ville inte hyra någons extrarum istället. Ja, det kunde bli kallt på nätterna. Nej, det var ingen fara och nej, hon ville inte ha några goda råd.
– Tja, du är sist kvar, larmar du när du går?
I dörröppningen stod Juha i keps och kavaj och såg ut som om han hade kunnat sitta på ett kafé och skriva dikter i en roman av Birgitta Stenberg.
– Det är lugnt, gonatt, ses i morgon, sa Ida.
Hon hörde porten slå igen och såg Juha komma ut där nere, dra ner kepsen över öronen, halka på en isfläck, hitta fotfäste igen, springa mot bussen. Och Ida klädde på sig och gick och handlade.
Ellis och hans dotter hade flyttat in på prov i ett kollektiv som hade annonserat efter nya medlemmar, men egentligen inte hade tänkt sig barn. Efter ett par veckor hade de blivit godkända, men det gnisslade. Ellis tog för givet att de andra skulle vänja sig. Barn hör till livet, de kan vakna klockan fem på morgonen och vilja se på teve, de kan prata oavbrutet och de kan glömma stänga dörren så att katten smiter ut. Så är det, man får gilla läget, ansåg han.
Men en dag kom katten inte tillbaka, och matte gillade inte läget. På kvällen hade de stormöte utan Ellis och sedan bad de honom flytta snarast. Det var så dålig stämning i kollektivet att Ellis inte ville utsätta Harriet för den. Inte ens en timme.
Så han ringde Ida och bad att få mellanlanda hos henne ett par dagar, tills de hittade en ny bostad. Och medan Ida bäddade rent i bäddsoffan åt dem berättade Harriet om när katten försvann.
– Han satt på verandan, och min synt spelade av sig själv, och då kom vi till Narnia, och sen …
Harriet älskade Narnia-böckerna. Hon lekte Narnia i garderoben och en gång hade hon planterat godis i kollektivets trädgård för att det skulle växa upp godisträd. Så klart Emoji var i Narnia.
– Nathalie vet inte ens var Narnia ligger. Hon är jättearg. ”Katter ska vara inne” säger hon, sa Harriet och härmade Nathalie med fånig röst.
– Är det hennes katt?
– Man kan inte äga en katt, sa Harriet och lät som sin farfar.
Ellis kom in med de sista kassarna.
– Nä, men Nathalie har betalt ett femsiffrigt belopp för Emoji, sa han till Ida.
– Vad är ett femsiffrigt blopp? undrade Harriet.
– Jättemycket pengar. Emoji är en dyr katt.
– Det kan väl inte han hjälpa.
Nej, det kunde han ju inte. Det fanns saker att invända, som handlade mer om andra människor än om katter. Men det fick bli en annan dag. Just nu fick de vara glada att Harriet inte var helt uppriven. Ellis gör det bra, tänkte Ida.
Till slut somnade Harriet i bäddsoffan framför en film och Ellis och Ida började diskutera vad som borde göras härnäst. De undersökte vilka lägenheter som var inom räckhåll genom bostadsförmedlingen – de låg långt från Harriets skola, eller så var hyrorna absurt höga, eller båda. De kollade andrahandssajter och skakade på huvudet. De fick improvisera till att börja med, men utan att Harriet behövde flytta runt mer än hon redan hade gjort.
– Om jag hade ett rum till kunde ni bo här tills du hittar något, sa Ida.
– Om det bara var jag kunde jag bo i bilen ett tag, sa Ellis.
– Använder du bilen mycket nu? Du roddar väl inte konserter och sånt längre?
– Nä, det är sällan.
– Då kan jag bo i bilen ett tag och ni kan bo här. Jag gillar campingliv.
I september var det sant, tre månader senare hade det sina sidor. Men det var fortfarande inte så kallt som det borde ha varit, och hon hade en bra sovsäck.
Ida kom tillbaka från affären. Medan hon lagade tofugryta lyssnade hon på en thriller som var riktigt bra och ganska fri från störande syftningsfel och slumpvis valda prepositioner. Sånt var värre i ljudböcker, tyckte hon, när de skavande detaljerna långsamt och tydligt pratades rakt in i huvudet – därtill med uppläsarens egen uppfattning om ordens betoning.
Den här författaren läste upp sin bok själv. Skriva kunde han, men han uttalade ordet ”medelst” med betoningen på sista stavelsen, vilket lät helt bisarrt. Ida undrade hur han tänkte sig ordets etymologi. Medelst. Men det skulle nog inte komma igen, tänkte hon. Maten blev klar, hon åt, diskade, satte på kaffebryggaren medan författaren läste vidare och Stockholms undre värld sögs in i ett kaos av mardrömmar. Men så sa han ”medelst” en gång till och då tog hon av sig lurarna och stängde av.
Alla ickeljuden som kom fram när det var tomt på kontoret: skrivaren, fläktarna, lysrören, telefonen på kundtjänst som blippade när någon lämnade ett meddelande. Kaffebryggaren som sörplade. Kontoret var så stort för en enda människa, stort och vitt och alldeles för ljust. Ganska fult möblerat med omaka kontorsmöbler från när och fjärran. Det var en sorts frihet också, en inbjudan till att skita i allt utom det hon höll på med. Men det surrade och blippade för mycket. Och så ett oväntat ljud, en liten melodislinga som tycktes komma från vilrummet.
Hon duschade och lade sina laddosor på laddning. Sen drog hon på sig duffeln över mjukisbyxorna och t-shirten och satt på brandtrappan en stund med händerna runt en varm mugg med kaffe. Den isfläckiga parkeringen, industribyggnaderna, en skogsdunge som skärmade av mot stora vägen. Inte en människa inom synhåll. Ida lade ”ljudlig” i Wordfeud och fick 95 poäng. Sen gick hon in i värmen och satte sig och korrade.
Men det där ljudet – var det teven i vilrummet som stod på? Nej, sladden var urdragen. Aha, det var synten. Harriets lilla röda synt som hon hade glömt kvar när hon var med Ida på jobbet. Mysteriet var löst – men avstängningsknappen funkade inte. Melodin gick om och om och om igen, hon förstod varför Ellis inte tyckte det var så bråttom att få hem den.
Ida stuvade ner det maniska instrumentet i en låda i sitt rum och lade en tröja ovanpå. Sen jobbade hon ett par timmar och gick och lade sig. Medan hon gled in i sömnen sipprade melodin in svagt, genom två stängda dörrar och en ylletröja. Hon kände igen den – en något misshandlad version av Saties Gymnopédie No 1.
