En vanlig uppfattning i dag är att människor blivit mer lättkränkta. Varje liten upplevd oförrätt ska nagelfaras och diskuteras. På medeltiden, däremot, var det än värre.

– I dag är ingenting jämfört med en period då kränkningar kunde vara livsfarliga. Många dråp hade sitt ursprung i rykten eller att någon hade talat illa om dig, kanske på fyllan, säger historikern Ole-Albert Rønning Nordby, till TT.

Han doktorerade nyligen vid Oslo universitet på hur rättskipningen fungerade i Skandinavien under medeltiden med fokus på de svurna edernas betydelse för rättsprocessen.

Den lättkränkta medeltidsmänniskan, uppger han, var en logisk följd av att hela samhället – inklusive rättssamhället – byggde på begreppet heder, där rykten och lösryckta anklagelser kunde få ödesdigra konsekvenser för de som blev föremål för dem.

– Om det fanns ett rykte om att du exempelvis hade varit otrogen och du inte hade möjlighet att formellt tillbakavisa detta rykte, så kunde du bli straffad. Det är den stora skillnaden, att rykten hade samma tyngd som bevis har i dag, och ett rykte kunde vara tillräckligt för att starta en utredning, säger Ole-Albert Rønning Nordby.

Ett motgift

Som ett sorts motgift till en eventuell ryktesspridning i den medeltida världen fanns ”det heliga löftet”. Den svurna eden som ansågs ha en helt annan tyngd under medeltiden. En rest av detta finns kvar i dagens domstolar då vittnen och andra kan uppmanas att vittna under ed eller lägga sin hand på bibeln och lova att berätta sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen, nästan som i en besvärjelse.

– Men under medeltiden räckte det inte med att du själv svor dyrt och heligt på att du var oskyldig. Du var också tvungen att ha vittnen som kunde intyga att du inte var en sådan person som kunde begå den typen av brott.
Karaktärsvittnen, med andra ord, som också finns kvar i dagens rättsväsende. Vid otrohet måste två ytterligare personer förutom du själv intyga att du inte hade varit otrogen. Men om de gjorde det, så var saken klar. Då var du oskyldig, säger Ole-Albert Rønning Nordby.

Tumregeln var att ju allvarligare brottsanklagelse, desto fler karaktärsvittnen krävdes det. Vid dråp, till exempel, var elva personer tvungna att vittna till din fördel enligt norsk lag. I Danmark, däremot, krävdes hela 35 vittnen.

Falska vittnesmål

De som vittnade fick dock inte ha en lägre rättslig status än du själv. En nyss frigiven slav kunde alltså inte vittna mot eller för sin tidigare husbonde. Den regeln kan ha tillkommit som ett sätta för de besuttna att skydda sig själva.
– Men den kan också ha blivit till som ett sätt för att skydda de fattiga, så att de rika inte skulle kunna muta fattiga att vittna till deras fördel, säger Ole-Albert Rønning Nordby.

I 900-talets England finns ett sådant exempel, när en sedan tidigare brottsanklagad man blev anklagad på nytt. Ingen ville vittna till mannens fördel, varför han blev tvungen att ”låna” karaktärsvittnen av en rik jordägare i utbyte mot alla hans landtillgångar.

Att vittna falskt var dock långtifrån riskfritt.
– Det var väldigt allvarligt, bland det värsta du kunde göra. I så fall kunde du förlora rätten att försvara dig i kommande rättegångar. Det var generellt sett bättre att erkänna ett dråp än att ljuga och förneka det, för om du blev dömd kunde du bli fredlös, säger Ole-Albert Rønning Nordby.

Primitiva faderskapstest

Redan under vikingatiden var svurna eder antagligen betydelsefulla. Men medan de då troligtvis svors över ringar eller svärd, var det bara den heliga skriften som gällde under medeltiden. Och en svuren ed togs på allvar. För detta var en tid då teknisk bevisning nästan inte existerade, förutom i vissa faderskapsmål då man kunde ”vänta och se” huruvida barnet blev lik den misstänkte fadern eller inte, varpå det kunde slås fast att fadern hade vittnat falskt.

– Ögonvittnen vägde tyngre än en svuren ed, och en svuren ed vägde tyngre än ett rykte. Så såg ordningen ut, säger Ole-Albert Rønning Nordby.

En annan skillnad var att bevisbördan under medeltiden låg på den tilltalade, och inte som i dag på åklagaren.

– Det var din sak att bevisa att du var oskyldig. Men det här systemet med svurna eder och karaktärsvittnen gjorde att rättssäkerheten för den tilltalade ändå var ganska god, framför allt om du var en ansedd person. Då skulle det mycket till innan du blev dömd. För den drabbade eller anhöriga, däremot, kunde det vara svårt att få rättvisa. De där två står ju lite i konflikt med varandra, säger Ole-Albert Rønning Nordby.