– För att uppnå Parisavtalet är det nödvändigt att ta bort koldioxid från atmosfären, säger den tyska klimatpolitiska experten Oliver Geden, huvudförfattare bakom en av FN:s klimatpanels rapporter som slår fast just detta.

I snålblåst och ett myller av reflexvästar riktar han blicken mot en himmelsblå container inne på Värtaverkets anläggning i nordöstra Stockholm.

– Det kanske inte ser ut som en stor grej, men det är av europeisk, och jag skulle säga global betydelse, att visa att det är tekniskt möjligt att ta bort koldioxid från atmosfären. På klimatmötet i Madrid tror de flesta fortfarande att det är hypotetiskt.

Anläggningen som nu testas i liten skala ska avskilja koldioxid från biokraftvärmeverket i Värtahamnen, på sikt 800 000 ton per år. Det motsvarar utsläppen från all biltrafik i Stockholm.

Tack vare att koldioxiden kommer från biobränsle, alltså växter som under sin livstid bundit koldioxid från luften, finns en potential att skapa kolsänkor. Bränslet består av skogsavfall som sågspån, bark och grenar.

– Hade vi eldat fossila bränslen hade vi bara kunnat minska våra egna utsläpp. Nu kan vi motverka utsläpp som har skett på annan plats, säger Erik Dahlén, ansvarig för testprogrammet som Stockholm exergi driver fram till i maj 2020.

Slutförvar inte klart

Vad som under den tiden ska testas är att tekniken fungerar som förväntat (se faktaruta). Så än begravs ingen koldioxid.

– Syftet här är inte att skapa kolsänkor, så koldioxiden som kommer ut ur anläggningen är inte vad vi har fokus på. Den ska till exempel användas till algodling, säger Erik Dahlén.

År 2023 är den fullskaliga anläggningen, 65 meter hög, tänkt att vara i drift i Värtaverket. Koldioxiden som fångats in är tänkt att pumpas ner för permanent lagring på 3 000 meters djup utanför Norges kust. I landet lagras koldioxid sedan 1995, men inte avskild från biokraftvärme. Stockholm exergi har skrivit på samarbetsavtal med norska konsortiet Northern lights, berättar Dahlén.

– Första hålet är redan borrat. Vi tror att de är klara innan vi är klara.

Storskalig koldioxidinfångning och lagring från biobränsle, eller bio-CCS ses alltså som en förutsättning för att begränsa den globala uppvärmningen till två grader. Världens första större anläggning byggdes i Illinois 2011. Få har följt efter.

Frågor som rests av kritiska forskare på vägen mot storskalighet är varifrån biomassan ska komma, hur slutförvaret ska lösas, att själva processen i sig kräver energi, och att det hela är dyrt.

Ygeman: Hoppas pressa ner priset

Energiminister Anders Ygeman (S), som nyss under stor entusiasm klippt bandet på testanläggningen i Värtaverket, konstaterar efter invigningstalet att förutsättningarna för att lyckas hänger på priset.

– I grunden kommer den här tekniken bara att användas om den blir billigare än priset på koldioxid. Utsläppshandeln kommer alltså avgöra hur framgångsrik den här tekniken blir. Vi måste få upp priset i handelssystemet, säger han.

Idag kostar utsläppsrätter på den internationella marknaden omkring 250 kronor per ton koldioxid, medan priset för koldioxidavskiljning är ungefär fyra gånger beloppet.

– Vi hoppas pressa ner priset, både i den bioeldade delen men kanske framför allt inom cementindustrin, där det är svårt att se andra lösningar för att pressa ner utsläpp, säger Anders Ygeman.

Just Cementa är tillsammans med Preem och Stockholm exergi de enda tre aktörer som i Sverige bygger testanläggningar för koldioxidlagring idag, förstnämnda två med fossila utsläpp i sikte, alltså inte bio-CCS.

För att halvera våra koldioxidutsläpp, vilket behöver ske före 2030 enligt FN:s klimatpanel IPCC, skulle det krävas 27 stora anläggningar för CCS i Sverige, enligt en rapport från Chalmers.

Det verkar inte realistiskt att det ska ske. Vad gör du åt saken?

– Det här en del av lösningen. Regeringen satsar 200 miljoner på att få till negativa utsläpp, alltså den här typen av anläggningar. I januari kommer minusutsläppsutredningen, då får vi se vilka förslag de har på styrmedel, säger Anders Ygeman.

Hur ser du på risken att den här tekniken kan komma att rättfärdiga business as usual, i stället för att man slutar elda kol?

– Här avskiljer vi ju koldioxid från biobränslen, men på andra områden kan det finnas en sån effekt. Men än så länge är ju den här tekniken så dyr att det är lönsammare att göra investeringar för att minska utsläppen än att avskilja och lagra koldioxiden.

Energimyndigheten: Ett av många verktyg

Halva kostnaden för Stockholm exergis testanläggning betalas av Energimyndigheten. Generaldirektör Robert Andrén ser bio-CCS som en av många metoder för att ställa om till ett fossilfritt samhälle.

– Vi måste använda hela verktygslådan, säger han.

Tekniken att skilja av koldioxid patenterades redan på 50-talet. Varför händer det här först nu?

– Man hade ju hoppats att det skulle kunna komma tidigare. Först nu har vi fått medel så vi kan vara med och stötta den här typen av projekt. Marknadsaktörerna måste vilja gå den här vägen. Jag tror man börjar inse värdet av att vara tidigt ute, för att kunna exportera lösningar. Det finns ekonomiska incitament för det. Och sen att man förstår allvaret vi befinner oss i.

Läs även: Växande intresse för att lagra koldioxid (artikel från 2017).