”Turteaterns Det sista eposet, alltså. Detta är faktiskt det bästa jag någonsin sett. Scenografi, manus, undertext, filosofiska sagolika dubbeltydigheter, den Dystopiske prinsen, Lilith, Simone Weil – ALLT. Gå och se. NU”, skrev jag och lade ut på Instagram, knöt armarna om benen och pressade bröstet mot knäna.
De andra i vårt trettonhövdade sällskap förstod inte vad jag dillade om. Deras upplevelser stannade vid att 4,5 timmar var för långt, att det var för osammanhängande, postdramatiskt, ironiskt, flummigt, poetiskt … ”Psykedeliskt mumbojumbo”. De behöll sin kritiska distans, medan jag upplöstes i föreställningen. Varför blev just jag så tagen?
Jag tror inte att det enbart kan förklaras med individuella scenkonstpreferenser.
Kanske berodde min upplevelse på att jag var i precis rätt tillstånd för att tillägna sig och falla för 4,5 timmars ”psykedeliskt mumbojumbo”. Efter några veckor av Nocco, nerver, nattklubb och nattbuss var mina barriärer – mitt kritiska förhållningssätt – perforerade, och Det sista eposet fick chans att obehindrat vältra sig in i mitt sinne, intakt i all sin urflippade, mystiska, bångstyriga energi.
Varför ska kritikerna utelämna sig själva från sina recensioner? Vad är poängen med att behålla distans mellan verk och recensent, när det är uppenbart för alla som upplevt någonting att upplevelsen är avhängig personen som upplever den, och att man behöver ha en viss inblick i hur personen mådde för tillfället för att förstå varför personen hade en viss upplevelse istället för en annan?
Vissa menar att det handlar om integritet, hänsyn till både verk och recensent som vid närkontakt antas riskera att besudla varandra. Kritikern ska stå över verket som kritiseras, och kritiken ska stå över allt. Jag vädrar en misstanke om att kritiken skulle ”korrumperas” om kritikern tog hänsyn till fler tillstånd utöver de som väcks av verket i fråga.
Till skillnad från de tillstånd kritikern redan befinner sig i, är de tillstånd som föreställningen väcker närmast oumbärliga. Om verket triggar glädje, ilska, sorg eller klimatångest hos kritikern, är det högst relevant att ha med, då det anses gälla läsarna också; hände det recensenten, kan det hända dig med.
Men de tillstånd som väcks av att se till exempel en deckarmusikal om klimatterrorism blir annorlunda om man sitter utomhus i blåst och ösregn under ett paraply bredvid någon som försöker ta selfies på båda – väderbiten fåfänga färgar av sig på föreställningen. Och föreställ er upplevelsen av att se en 4,5 timmar lång föreställning om bland annat amfetaminhöga sjöjungfrur, i fosterställning med huggande helkroppsvärk efter att ha levt på prosecco, tuggummin och adrenalin under senaste veckan – utmattningen gör en värnlös nog att absorbera rubbet, tills sinnet blir berusande sprängfärdigt av intryck.
Utan inblick i recensentens tillstånd kan recensionen te sig tämligen omotiverad. Hade Lars Ring magont på Dramaten? Var Rebecka Kärde förkyld när hon läste? Mådde Fredrik Strage toppen i publikhavet, på grund av Amarone eller Alvedon? Panikångest, cellgifter, skavsår – vad är det med recensenten? Relevant. Är det alls möjligt att ge en rättvis, rimlig och förståelig bedömning av ett verk utan att ta med sitt eget tillstånd?
Det har blivit trendigt att skriva utifrån sin identitet, såsom göteborgare, pansexuell och buddhistisk – varför inte starta en trend att skriva utifrån sitt tillstånd? Vi är människor – erkänn! Våga sylta in kritikerns kropp och knopp i kritiken.
