Tänk dig att Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och ett liberalt parti som värnar om en etnisk minoritets intressen. Statsminister blir en ung kvinna vars vallöften handlar om välfärd, klimat, miljö och jämställdhet. Det låter som en saga, men det är faktiskt sant. I Finland.

Alla de fem regeringspartiernas ordförande är positiva till basinkomst – och de bor i ett land som åtminstone har gjort ett försök. Sanna Marin som blir statsminister är inte ordförande i sitt parti, Socialdemokraterna, och inte så mycket för basinkomst. Men hon är för yleisturvan, som de finländska socialdemokraterna kallar det nya ekonomiska trygghetssystem som de vill ha. Yleisturvan betyder allmän säkerhet – det är ingen basinkomst, men man kan säga att det är halvvägs dit.

I Huvudstadsbladets politiska diagram placerar sig den nya statsministern mitt i den nedre vänstra kvadraten: ganska långt till vänster och ganska mycket gal (som står för grön, alternativ, frihetlig i motsats till tan, som står för traditionalistisk, auktoritär, nationalistisk).

Samtidigt, på andra sidan Östersjön, stoppar nästan halva riksdagen nosen i baken på fascismen. Frågan om vad som skiljer oss åt har flera svar, och ett av dem är vad som hände när nationalkonservativa Sannfinländarna tog plats i regeringen efter valet 2015. Ett par år senare fick partiet en ny ledare, som tidigare hade dömts för hets mot folkgrupp, och honom ville statsminister Sauli Niinistö inte samarbeta med. För att rädda regeringen delade partiet upp sig i en mer moderat falang, som blev kvar i regeringen, och en mer hårdför. Partiets väljare var missnöjda och den regeringstrogna falangen, Blå framtid, ramlade ur riksdagen i förra veckans val. En liknande utveckling är nog inget vi vare sig kan eller vill upprepa i Sverige.

Ett annat svar kan ha att göra med att det finns politiskt utrymme för att lösa samhällsproblem med något annat än hårda tag. En öppenhet för att våga pröva mänskligare lösningar, som yleisturvan, som den kallas även i svenskspråkiga medier. Eller, ännu bättre, basinkomst. Varifrån den öppenheten kommer kan man fundera på. Kanske kommer den sig av den finländska traditionen att partierna inte sluter sig samman i block utan samarbetar mer som det faller sig. Fler och mer förutsättningslösa diskussioner, mer tillfälle för tankarna att röra sig fritt än i våra mer låsta politiska rum.

I vilket fall som helst känns det hoppfullt med ett land så nära oss som ser ut att vända och gå åt ett nytt och bättre håll. Vad är det som behövs för att vi ska våga följa med?