Syres följetong fortsätter – det här har hänt: På tidningsredaktionen där Nisse praktiserar dyker en katt oväntat upp. Idas son ska ta hand om den och Nisse hjälper Ida att få hem den till honom. Harriet, Idas barnbarn, har en ”magisk” synt som hon säger kan ta med dem till sagolandet Narnia. När hon ska visa händer något konstigt: hela världen slocknar.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Jord, kall jord mot kinden och inte en tanke i huvudet. Men det fanns ett huvud. Fötter också, tår som var kalla. Händer som grep om något. Rötter. Ett svagt ljus på andra sidan om … ögonlocken. Röster långt borta. Millimeter för millimeter landade han i sin kropp och blev Nisse igen. Det kunde vara morgon eller kväll, han visste inte var, men det hade hänt något jävligt konstigt.
Han hade tagit nattåget ner från Kramfors redan på onsdagen. Praktikhandledaren hade sagt att det var bra om han var med på torsdagsmötet. Han kunde ta jullov tidigare istället. Sen slutade han svara, men Nisse åkte ändå.
När han kom till Stockholm tog han tunnelbanan till praktikplatsen. Linje 17, gå av vid ändstationen. Sen gick han efter gps:en. Han kom fram sjukt tidigt, men det var redan någon där: en rund liten tanta i mjukisbrallor. Hår som stod åt alla håll. Avtryck på kinden av ett blixtlås. Från en sovsäck, tänkte Nisse. Det var nog ett hårt jobb att vara redaktör.
Sen hade han sysselsatt sig med vad han kunde fram till torsdagsmötet. Gjort research – han ville skriva ett reportage om psykonauter. Folk som undersökte förändrade medvetandetillstånd. ”Som klättrare undersöker bergväggar” sa My på folkhögskolan en gång. Eller som astronauter undersöker rymden. Men My gillade bergväggarna bättre. Mer närkamp, sa hon.
Så blev han ensam kvar med den sura layoutaren som hette Juha. Först verkade han bara stressad, sa att han var sen och måste dra genast. När Nisse böjde sig ner för att dra ut laddsladden till mobilen låg den där katten i lådan och Juha höll på att smälla av, så han ringde Ida.
Kvällen hemma hos Idas son och lilltjejen som drog med honom i den där leken, och så pang, hände något. Det här. Rå kyla och jord. Hade det varit jordbävning? Eller också … han testade tanken att han var död. Allt hade försvunnit, sen var det bara jord och mörker. Härnäst skulle han krafsa sig upp ur graven med naglarna och sen vackla runt och skrämma slag på folk. Eller inte.
Jag fryser, alltså finns jag till, tänkte Nisse. Och jag är pissnödig, alltså lever jag. Han öppnade ögonen och satte sig upp. Han befann sig i ett rum där det växte mossa och vissna klängväxter längs väggarna. Kallt, fuktigt, mörkt, lite ljus från två fönster. Bara lite, för det hängde något framför dem. Ett grovt, brunt tyg i två lager.
Ena armbågen stötte emot något mjukt. Ett barn. Harriet. Hon andades. Och där låg Ida och snarkade. Bra, då kunde han se sig omkring. Han provade att skicka ett sms till Ida, men hade ingen täckning. Det kunde vara något fel på hans sim-kort. Eller ett strömavbrott som slog ut allt på flera mils håll.
Han reste sig, huttrade till, gick fram till ett fönster och förde tyget åt sidan. Mer mörker, men ett disigt månsken lyste upp litegrann. Var det hus utanför? Ja, höga hus med fönster som svarta hål. Om det här var ett strömavbrott hade det hållit på länge. Ju mer ögonen vande sig vid mörkret, desto mer verkade det så.
Balkongen framför hans fötter hade inga räcken. Bara en hal betongplatta ut i mörkret. Han gick ut på plattan, knäppte upp jeansen och kissade i en ångande båge genom den kalla luften, ner mot marken. Nisse was here. Dags att kolla omgivningarna – ner till marken var det mindre än två meter. Så han lade sig på mage på den kalla betongplattan med fötterna utåt, kasade neråt och hoppade. Marken tog emot honom mjukt.
Han lyste sig med mobilen och såg en stig över en mossig hög som kunde vara en raserad gångbro, ner mot en söndervittrad trappa, under en viadukt. Mörkret sträckte sig så långt han kunde se, men på andra sidan viadukten skiftade marken i orange och en brandlukt nådde hans näsborrar. En eld! Någon hade trampat upp stigar och någon hade tänt en eld. Var det människor? Sagoväsen? Vänner eller fiender? Han måste ner och se.
Trappan var delvis raserad, försiktigt klättrade han ner, gick under viadukten och ut på ett torg där en brasa flammade mitt på. Ett runt torg, omgivet av låga byggnader eller om det snarare var ruiner. Det kunde vara ett lajv. En gång hade han spelat tjuv i ett post-apoc-lajv: lera, ruiner, vapen, rivaliserande gäng, mutanter. Ja, det kunde vara ett lajv som utspelade sig i en postapokalyptisk värld. I så fall hade de som arrade lajvet lagt ner ett jävla jobb på miljön.
På andra sidan torget fanns otroligt nog en öppen uteservering – sittplatser och bord under en stor markis som nästan nådde fram till eldstaden, och elden som flammade där var stor som en mindre majbrasa. Sittplatserna var pallar, gjorda av gamla bildäck, och vid ett bord satt en gubbe och en käring. Hon liknade hans lärare i kreativt skrivande, speciellt hennes tunga ögonlock, som verkade leva sitt eget liv. Mannen vände ryggen till, han hade en lång fläta på ryggen, breda axlar och Nisse fick en känsla av att han var spänd eller irriterad.
Nu behövde han tänka. Vad kunde hända om han gick fram och frågade om han fick sitta där och om någon visste vilken värld han befann sig i? Det kunde hända vad som helst och han kunde inte veta om det var verkligt. Om det hade varit ett lajv, vad hade han gjort? Svårt. I ett lajv skulle han veta vilken roll han själv spelade och ungefär i vilken sorts spel. Men om rollen var en kille som kommer till en annan värld utan att veta vilken eller varför? Då skulle han börja med att iaktta. Försöka tyda den här platsen. Såvida det inte var kallt och ruggigt och de han ville iaktta satt vid en eld.
– Hallå, viskade någon i mörkret.
Nisse ryckte till.
– Se upp för de där två. Du borde nog hålla dig osynlig.
– Vadå, jag känner ju inte dem?
– De kommer från Harmonibrigaderna. Vi kan prata sen. Kom om en halvtimme när infran har gått, sa hon och gjorde en huvudrörelse mot viadukten.
Sen var hon borta, han var nästan säker på att det var en hon. Och nu såg han henne igen, under markisen. Hon pratade med paret, plockade av bordet där de satt. Varför varnade hon honom? Och varför skulle man akta sig för Harmonibrigaderna?
Nisse bestämde sig för att gå och kolla läget uppe i huset och vara nere igen om en halvtimme, så han kunde kolla in vad den där infran var.
På vägen tillbaka lät han mobilen ligga i fickan för att inte synas i onödan. Stod och spanade en stund för att se om den där infran skulle dyka upp, men blev bara kall om tårna. Så vilket hus var det nu igen han kom från? Åh, där. Från en balkong på bottenvåningen i det ena huset lyste två gröna punkter. Ett par kattögon.
