Jag är trettiosju år och mitt täcknamn är Dima. Jag kommer från Saroujahområdet i Damaskus och bodde i Harasta när revolutionen bröt ut (Harasta: ett samhälle som tillhör Rif Damaskus-guvernementet, administrativt underordnat staden Duma. Samhället räknas som ett av de viktigaste i den östra delen av Ghouta-Damaskus. På arameiska betyder Harasta »den hårda marken«, som Yaqut al-Hamawi nämner i sin Uppslagsbok över länderna). Jag studerade Grafisk design och byggde på med Journalistik och media på universitetet. Jag arbetade i min studio och designade tygmönster samtidigt som jag höll på med studierna. Harasta är ett område med mycket tillverkningsindustri och jag hade bott där med min familj sedan 1990.

Vi trodde att en revolution i Syrien var osannolik när demonstrationen i Hariqa genomfördes 2011, men vi blev överraskade av folks mod! Efter historien med barnen i Daraa arrangerades en demonstration i Duma och den följande veckan demonstrerade människor i Harasta. Barnen i Daraa var en grupp barn, mellan åtta och elva år gamla som skrev slagord mot Bashar al-Assad på väggarna i sina skolor. De imiterade de slagord som synts i de arabiska teverutorna och som krävt de egyptiska och tunisiska presidenternas avgång. De greps och torterades brutalt av säkerhetstjänsten i staden Daraa. 

Allt hände snabbt. Männen gick ut i en demonstration från moskén efter fredagsbönen. I början öppnade inte säkerhetstjänsten eld men senare gjorde den det. Jag blev arg och skrämd och förstod inte vad som hände runt mig. Jag ville vara med men visste inte vem som organiserade demonstrationerna eller vilka som deltog och jag var orolig för jag var inte säker på vad demonstranterna ville. När Ahmad Darwish föll – den förste som stupade i Harasta – var jag rädd att delta i begravningsceremonin. Jag är mycket noga med säkerheten och det hör till mina grundregler att inte bli gripen. I Harasta fanns religiös mångfald, men de kristna, druserna och alawiterna bodde i egna kvarter. Trots det reste sig hela Harasta. Jag kan samhället utan och innan och känner till dess hemligheter. Och jag känner invånarna väl. De höll alla ihop i början av revolutionen.

Jag tog reda på var demonstrationerna i Damaskus hölls och reste ensam till de platserna, långt från Harasta, för att folk inte skulle känna igen mig. Jag deltog i sorgedemonstrationen för Hala al-Manajjid, en liten flicka som dödades av en krypskytt på vägen hem från skolan i november 2011. Vi samlades i stadsdelen al-Midan mitt i Damaskus, ropade slagord, sjöng och dansade. Säkerhetstjänsten dödade fem aktivister vid det tillfället. Dagen därpå begravde vi dem. Det blev en stor demonstration och vi möttes av stridsvagnars eldrör och arméns och säkerhetstjänstens män. Det var en skrämmande syn, så vi flydde. Vi befann oss på Abu Habilgatan i Midan. Männen skrek »Allahu akbar (Gud är större, övers. anm.).« och säkerhetsmännen blev vansinniga när de hörde ropet. Det fick dem att gripas av panik och de gick till attack mot oss. Vi sprang. De misshandlade ännu inte kvinnor vid den tiden. En av säkerhetsmännen fick tag i mig och höll fast mig om midjan, men en av demonstranterna befriade mig. De tog honom, misshandlade honom och han var en av dem som greps. Men mina väninnor kämpade emot. Vi var från alla olika religiösa grupper: ismailiter, druser, alawiter och kristna … Vi var bara femton och vi krävde att alla männen skulle friges, men säkerhetsfolket gick bara med på att släppa kvinnorna. Vid den här demonstrationen blev jag övertygad om att jag gjorde rätt som motsatte mig Assadregimen. Jag ville ha frihet, värdighet och en civil stat som erkände  medborgerliga rättigheter och jag fick en brinnande lust att arbeta för revolutionen.

Första gången jag såg vapen var den 1 juni 2012 under fredagsdemonstrationen »Om ni ger Gud er hjälp skall Han öka [er styrka]. (Ett citat ur Koranen 47.7, övers. anm.).« som var en begravningsceremoni för dem som stupat för säkerhetstjänstens kulor: Muhammad Khalid Zeitun, Samer Munir al-Mahdi, Maher al-Dabbas och Hassan Shillah. De beväpnade sade att de skyddade demonstranterna, medan regimens stridsvagnar drog sig tillbaka till Saqba.

Jag arbetade med att säkra livsmedelsbistånd och hade direkta kontakter med Fria arméns styrkor. Jag skötte också koordineringen mellan fraktionerna, styrkorna och Damaskus militärråd, lett av Khaled al-Habbuos, med målet att ena alla styrkor under rådets banér. Jag skötte samordningen mellan styrkorna och en kvinna som försåg dem med pengar och vapen. Berättelsen om den här kvinnan skulle kräva åtskilliga sidor, för hennes överraskande uppdykande och försvinnande och de pengar och vapen hon garanterade kommer aldrig att gå att begripa. Vid den tiden tänkte jag inte på allt det där. Vi var mitt i striden och våldet och jag brydde mig bara om att stödja motståndsmännen av alla krafter.

Jag fortsatte med hjälparbetet och samtidigt byggde jag upp ett utmärkt nätverk med kurdiska läkare som hjälpte de sårade och skadade. Det var år 2012 som säkerhetstjänsten grep en av de män jag arbetat tillsammans med i Harasta. Då beslutade jag att uppträda öppet i Harasta, för jag hade inte längre något att förlora, särskilt som den gripne mannen informerat säkerhetsapparaten om mitt riktiga namn.

Fria armén skyddade våra demonstrationer men min väninna greps. Jag arbetade tillsammans med henne i projektet Frihetskalendern, där de stupades barn ritade bilder av sina fäder som vi sedan publicerade. Min situation blev än mer utsatt, för säkerhetstjänsten skulle storma mitt kontor. Jag blev varnad att jag måste fly. Men jag fortsatte arbeta med grupper av Fria armén. Tanken var att etablera en enad Fria armén, med betalda soldater. Jag var mycket entusiastisk inför den idén och förmedlade pengar som kom från Militärrådet till styrkorna, bland dem Katiba al-Ightiyalat (Mördarbataljonen, övers. anm.), ur vilken två dödades i ett bakhåll riggat av regimen i Zahirakvarteret. I bataljonen fanns läkare och jurister som ville mörda högt uppsatta ansvariga inom säkerhetstjänsten och de genomförde ett antal operationer. Just under den här perioden vet jag att säkerhetstjänsten kom till mitt kontor och frågade efter mig.

Den 17 oktober 2012 stod slaget om Harasta som Fria armén tvingade fram av fruktan för att nya massakrer skulle utföras. Bataljonen som stred var Katiba Dira al-Aasima (Huvudstadens sköld, övers. anm.), vars medlemmar kom från Harasta. Deras befälhavare hette Abu Mahmoud Affouf. Han hade gett sig av till Irak för att strida när regimen öppnade för jihad där under den amerikanska invasionen. Många unga syrier reste dit och regimen grep dem när de kom tillbaka. Men när revolutionen började släpptes de igen. 
Slaget pågick i åtta dagar och Fria arméns män sprängde en flygbas, från vilken regimstyrkor angripit Harasta och Duma. Jag var den enda kvinna som deltog i slaget. Men andra kvinnor fanns i andra positioner. Jag såg stridsvagnar tränga in från polissjukhuset medan granaterna föll som regn. Vi befann oss i byggnader som besköts av stridsvagnarna. Motståndsmännen bad mig ge mig av för min egen säkerhets skull. De ville inte ge upp Harasta och striden skulle bli våldsam. 

Jag begav mig till Mesraba och bodde hemma hos en familj jag kände. Huset fungerade som fältlasarett. Mesraba ligger inte mer än en kilometer bort från Harasta. Jag såg Harastas invånare på gatorna, hela familjer hemlösa, på flykt med vilsna ansikten. Det var en mycket smärtsam syn. Jag såg med egna ögon en mänsklig hjord uppryckt från sin plats. Jag var tvungen att fortsätta leva och göra motstånd.

Med allt kraftigare bombangrepp ökade antalet skadade, sårade och stupade. Jag arbetade dag och natt utefter behoven i området dit jag flytt. Skadade låg på gatorna och det fanns inga läkemedel. Under ledning av en läkare lärde jag mig akutomvårdnad. Jag såg illdåden … människor utan ben, utan armar, utan huvuden.

Slagfältet utvidgades men Fria arméns män retirerade inte. Harasta förstördes totalt, inget fanns kvar av samhället. Därefter började regimen släppa vakuumbomber som demolerade byggnaderna helt. Varenda ort i Ghouta brann, Saqba, Hamoryah al-Shahabyah, al-Marj och Harran al-Awamid. De civila flydde längs al-Mlehavägen. Jag stannade kvar med mina vänner och vi arbetade dag och natt. Nätterna tillbringade jag i Saqba och på dagarna tog jag mig till Mesraba. Jag tjänstgjorde som ambulansförare och sjuksköterska, arbetade med livsmedelshjälpen och som sambandsperson mellan de militära enheterna och med media. Det var vansinne, för vi sov inte mer än några enstaka timmar.

Kvinnor deltog i alla verksamheter, men de kvinnliga aktivisterna dolde sina ansikten och namn som en säkerhetsåtgärd. Det verkade som om de försvunnit, men i själva verket utförde de hårt fältarbete. Vad mig beträffar delade jag min tid mellan fredliga och militära aktiviteter, vilket gjorde min situation riskfylld. Mitt namn fanns registrerat hos säkerhetstjänstens olika kontor med anklagelser om att jag tagit till vapen, så jag reste till Egypten i fyrtiofem dagar under september och oktober 2012. 

Jag borde inte ha återvänt! Men jag stod inte ut med tanken att överge mitt land och mitt folk att utstå repression och förtryck. Jag återvände till Syrien på olagligt sätt. Vid den här tiden genomförde säkerhetstjänsten två massakrer i Harasta, en av dem i al-Talakvarteret och den andra väster om al-Autostrada (Den internationella motorvägen M5, övers. anm.). De hade förflyttat alla sina vägspärrar till infarterna till Harasta. Styrkorna gjorde sig redo för de trodde att regimen skulle underkuva Harasta.

I början bar jag slöja för att dölja mig, men sedan fortsatte jag med det tills jag gav mig av slutgiltigt. Den sociala strukturen förändrades plötsligt. Jag såg det med egna ögon. Harasta blev till häften tömt och där fanns bara ett fåtal civila.
En dag grep Fria armén oss, mig och en väninna, klockan två på natten. Vi släpptes men efter en tid greps vi av en annan styrka. De hade blivit fler och kaoset växte i takt med att det ekonomiska stödet och antalet vapen ökade. Fria armén hade problem med att jag var kvinna och arbetade tillsammans med män. Jag bestämde mig för att lämna Saqba sedan Fria armén gripit mig för andra gången och därefter stannade jag i Mesraba. En väninna och en grupp unga män var tillsammans med mig. Jag hade en komradio på grund av mitt arbete med den militära sambandscentralen. Det fanns en kommandocentral i varje område och jag var underställd den i Mesraba. Vid den här tiden förflyttade sig alla styrkor från Damaskus till Ghouta och stannade där. Jag använde min privata printer och mina ritverktyg för att printa kartor från Google åt de styrkor som fick information genom mig och förlitade sig på mig. Jag kände till i detalj vilka slag och militära operationer som var planerade för dem. Jag designade slagord, baner och speciella logotyper till varje styrka. Men styrkorna, som blev fler och fler, ändrade namn beroende på vilken finansiär som betalade dem. Jag arbetade gratis och sålde allt jag ägde för att överleva. Det här var före belägringen av Ghouta, som började i oktober 2013.

Jag hjälpte de militära styrkorna med publicitet. En stor del av dem kom från de undertryckta klasserna och var outbildade. De kände inte till någonting utanför gränserna till sina egna byar och samhällen. De enskilda medlemmarna ville strida för att få makt. Jag förstod inte det vid den tiden. Många män stred för att tillskansa sig makt och social ställning, inte för att bekämpa Assad. Där fanns brottslingar som gjorde mycket värre saker än regeringsarmén. De stal, plundrade, misshandlade och dödade människor. Jag förkastade vad de gjorde och deklarerade det öppet. De grep min arbetskamrat för att vi beskrev dem som tjuvar. 

Jag blev chockad av vad som utspelade sig inför mina ögon, för jag trodde att vi hade rest oss mot Assad för att uppnå rättvisa. Det som hände var värre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Vid den tiden var jag på ett mediecenter som tillhörde styrkan Fath al-Sham (Befria Syrien, övers. anm.) och arbetade på avdelningen för nyheter och dokumentation. Jag gav mig ut tillsammans med de stridande till slaget om vägspärrarna vid al-Autostrada Damaskus-Aleppo. Förstärkning kom från brigaden Maghawir Suria (Syriens kommandosoldater, övers. anm.) som övertagits av Abu Hassan al-Suri.

Jag ombads filma slaget som Fath al-Sham utkämpade och publicera klipp på Youtube. Jag hade alltid med mig min komradio när jag befann mig mitt i striderna. Jag hade fått en 8.5” pistol, men bar den aldrig. Jag gav den till min kollega. Till slagfältet hade jag med mig min dator och 3G. Det sades att det fanns tillgång till el i byggnaden där vi skulle vara, och som var belägen bakom styrkan vid frontlinjen. Granaterna föll över oss som regn. Styrkans befälhavare befann sig i andra ledet och stod inte sida vid sida med sina stridande män som lyckades inta den internationella motorvägen. Några av dem funderade på att sätta upp vägspärrar på motorvägen för att stjäla folks pengar. Morgonen därpå angrep regeringen stridsområdet med senapsgas. Styrkan drog sig tillbaka från motorvägen och befälhavaren tog över en tunnelpassage som han gjorde till en källa för plundring och för att utnyttja folk. Det var därför han accepterade utbytet och sålde slaget till regimen. Han var en av Harastas invånare och trots att ingen tyckte om honom kunde han göra sig gällande genom sin militära ställning. Han var inget annat än en brottsling och mördare.

En väninna till mig grundade en styrka som hette Ummahat al-Shuhada (De stupades mödrar, övers. anm.) i östra Ghouta, och Alma Shahoud grundade ett förband i Ein Tarma, en kvinnlig trupp i Irbin och ytterligare en i Mesraba. Alma Shahoud kallades Den Fria. Hon var född i Damaskus 1986 och en av aktivisterna i den syriska revolutionen. Hon arbetade inom den fredliga rörelsen och med alla sorters hjälparbete. Därefter övergick hon till den väpnade kampen och stred vid fronterna tillsammans med männen. Hon grundade en väpnad styrka för kvinnor i Ghouta-Damaskus. Hon greps, torterades och våldtogs i Assadregimens fängelse. Hon sårades i strid, blev förlamad och avled i Jordanien år 2014. 

När min väninna grundade sin styrka lärde sig kvinnorna kampsport, karate, akutvård och att hantera vapen. En styrka underställd Fria armén gick till angrepp mot två av de kvinnliga trupperna och stal deras vapen. Från år 2014 fanns ingen kvinnlig styrka i Ghouta.

Jag förlorade tron på de militära styrkorna. De grupper som var bra blev färre och färre och under 2013 fick jag veta att de hade utländska kontakter.
En gång besökte jag ett av förbanden sedan det halat revolutionens flagga och satt upp det svarta baneret. Jag fördömde det, men min vän sade till mig: »Vi kanske kan få finansiering genom Nusrafronten eller saudierna.« Jag var väl insatt i de här detaljerna eftersom jag designade slogans och logotyper och jag bevittnade hur slagorden gradvis blev mer islamistiskt militanta.

Det politiska kontoret som tillhörde Militärrådet i Turkiet var det organ som slöt uppgörelserna om de vapen som kom från Libyen. I början, när Fria arméns styrkor etablerades, var namnen på dem inte islamiska och de inkluderade druser, kristna och alawiter. Allt det tog slut under de sista månaderna av 2014 och i början av 2015. Nusrafronten och de islamistiska väpnade grupperna tillät inte kristna eller alawitiska aktivister att delta. De körde ut allihop. Finansieringen förändrade situationen. Det ekonomiska stödet gick till de outbildade och de strängt religiösa, människor som var kända före revolutionen för dålig moral. De mördade många av de hedervärda befälhavarna som trodde på revolutionens principer. Många skrämmande saker hände inför mina ögon. Jag såg det tydligt och beslutade att slutgiltigt dra mig tillbaka från den väpnade kampen. Jag vägrade till och med att ha vapen i mitt hem. Jag var chockad över detaljerna om de stölder som begicks och vägrade träffa eller över huvud taget se de nya befälhavarna.

Jag ägnade mig i stället helt åt civilt arbete och fortsatte jobba med min printer, innan jag slutade eftersom bläcket tog slut på grund av belägringen. Jag öppnade ett kvinnocenter i Harasta, där det inte pågick några medborgerliga aktiviteter utom en skola som en Qubaisikvinna drev och där de undervisade i religion. Frontlinjen gick genom området, men med hjälp av mina vänner hittade jag en källare i början av 2013. I närheten fanns en styrka som försökte ta kontroll över oss. Jag motsatte mig det starkt och förbjöd dem att närma sig oss. Enheten hade tillhört Fria armén innan den blivit salafistisk.

Källaren bestod av ett stort rum. Vi fick en vattentank från en grannbyggnad som bombats och vi drog vattenledningar. Byggnaden ovanpå vår källare var skadad och halvt raserad, men källaren hade klarat sig. Det fanns inga transportmedel och jag gick i timmar och åter timmar för att skaffa det vi behövde. Vi var utsatta för luftangrepp hela tiden men vi öppnade vårt center under bråten, väl medvetna om att vintern var på väg, belägringen intensifierades, varorna försvann och priserna steg. Det var svårt att få tag i diesel, för elgeneratorerna drevs med det. 

Därefter försvann transportmöjligheterna helt och det fanns nästan ingenting att äta. Otaibaövergången föll i regimens händer och sedan i Islamiska statens. Mjöl, som senare försvann, hade brukat komma in den vägen. Vi var omkring 800 000 belägrade som försökte hitta alternativ för att överleva. Vi bakade på kofoder. Efter striderna kom folk med mögligt bröd som de blötte upp och bakade på igen. Den som fick tag i bröd ansågs som mycket lyckligt lottad och förmögen. Senare fick vi kycklingfoder som vi bakade på och åt. En ägare till ett mejeri hade band till regimen. Han beslutade att sända sina mjölkprodukter till regeringskontrollerade områden, medan regimen skickade oss korn. Det blev en välsignelse! Priset på ett kilo korn var 750 lira. Vi skalade det, malde det, knådade och bakade ut det med våra egna händer. Själva gräddningen gjordes i en plåtdunk med en öppning i toppen och en i botten som vi brände ved inuti. Det fanns inget ris, inget socker, inget salt, inget kaffe och inget te. Jag kokade samma te flera gånger. Vi kunde köpa inlagda grönsaker för 250 syriska lira kilot och det var bara för att styrkorna tagit kontroll över en fabrik som tillverkade inläggningarna och sålde grönsakerna till folk. Vi var hungriga hela tiden. Till och med vattnet fick vi köpa. Att fylla vattentanken kostade 1 000 lira och den räckte i en vecka för mig. Familjen som bodde under mig gjorde av med en tank om dagen. Familjerna gick långa sträckor för att hämta vatten från brunnar och ofta var det barnen som bar vattnet under flygattacker och kyla.

Vid kemvapenmassakern den 21 augusti 2013 väcktes jag klockan tre av dånet från bombanfall. Vi misstänkte från början att de angripit oss med kemiska vapen. Det hade redan hänt i Harasta, där senapsgas hade använts den 26 maj samma år. Men attacken den här gången riktades mot Zamalka (Ett samhälle i östra Ghouta tillhörande Duma, bara 10 kilometer från Damaskus). Jag drabbades av gasen som regimen släppte ut trots att jag befann mig en bit bort. Jag kräktes och fick svåra attacker av kraftlöshet och medvetslöshet. Därför kunde jag inte genast arbeta med akuthjälp på vårdcentren. Vid den här massakern packades kvinnoliken på en lastbil, den ena kroppen dolde den andra när de staplades ovanpå varandra. 

Det mest fruktansvärda var att det på vårdcentret efter attacken bara fanns två flickor som kunde ta av de drabbade kvinnorna kläderna, vilket var en del av akutbehandlingen. Det var en tung påfrestning. Flickorna klarade inte arbetsbördan själva med att klä av alla kvinnorna, och männen kom inte i närheten för de sade: »Det är en synd!« Detta ledde till att kvinnorna dog och att deras smycken blev stulna. I fickorna på en av de skadade hittade vi örhängen, armband och halskedjor i guld som plockats från kvinnoliken. Det var avskyvärt. Jag har inte ord för det!

Under den hårda vintern 2014 försvann rengörings- och hygienprodukterna under belägringen. Det fanns ingen tandkräm, ingen tvål, inget schampo och inga vinterkläder, trots att styrkorna erövrat textilfabriker i Ghouta. Mina vänner skickade mig yllestrumpor och det var allt jag ägde. På morgnarna gick jag till skolan för att undervisa barnen i Duma. På eftermiddagen fortsatte jag till fots till kvinnocentret i Harasta. Min lägenhet låg högt upp i en fastighet och var exponerad vid bombangrepp. Därför fick jag hyra den billigt. Min kamin eldades med ved och en vän kom med olivgrenar som jag själv högg till ved med en yxa. 

Den svåraste perioden var menstruationen eftersom det varken fanns bindor, vatten eller tvål att tvätta sig med. Jag använde en tygbit, som alla andra kvinnor. Alla intimhygienartiklar för kvinnor hade också försvunnit. Efter en tid började jag få svimningsanfall, jag blev sjuk och magrade kraftigt. När Fria armén tog över en chokladfabrik skickade mina vänner mig några chokladkakor därifrån, varje kaka var stor som en handflata och alla hade märken efter råttänder. Vi skrapade bort märkena med en fil och när det yttersta lagret föll av åt vi chokladen. Jag fick en smula energi av de där chokladbitarna.

I början av maj 2014 började indirekta överenskommelser slutas mellan vissa oppositionella styrkor och regimen genom Nationella förlikningskommittén, och varor kom in från Barzeh, men till höga priser. Exempelvis sålde regimen en bunt bröd för 25 syriska lira, medan handelsmännen och krigsherrarna sålde dem till folk för 1 500 lira under belägringen. Samma sak hände med mediciner, cannabis och alla slags varor. Folk vände sig till styrkorna, som införde avgifter på att ta in personer och materiel och att föra ut dem genom vägspärrarna och de berikade sig skamlöst på den handeln. Till och med sprutor och gratis läkemedel tog de ut avgifter på för att föra in i Ghouta. De fattiga hade inte ens råd att köpa fodermjöl. 

Än i denna stund ringer skriken från grannens barn i mina öron. De vuxna slog dem på kvällen när de inte kunde sova, men det var på grund av hungern. De slog dem och grät över dem. Barnen var halvt medvetslösa på grund av matbristen. Mitt hem blev en mötesplats för personer som behövde medicin och akuthjälp. De hade inte råd med mat och var ständigt hungriga och sjuka. Det fanns inga läkare och inga sjuksköterskor. Jag gav dem sprutor och medicin gratis. 

Vi sov sällan, för luftangreppen pågick dag och natt. Jag kände mig splittrad hela tiden och de flesta runt mig mådde i stort sett som jag. Vi ersatte fönsterglaset med nylonkassar för bombningarna lämnade inga fönsterrutor hela. Det gjorde det kallare inne. Mitt hus hade träffats av två granater och en av väggarna var borta. Vi kunde gå på gatorna samtidigt som bilar med sprängmedel exploderade. Kvinnorna födde med kejsarsnitt, för de kunde inte vänta på ett uppehåll i bombningarna. Men det fanns ingen medicinsk utrustning så vi genomförde kejsarsnitt med de enklaste medel för att kvinnorna inte skulle föda ensamma under luftangreppen som pågick hela tiden i alla områdena i Ghouta men med olika intensitet. Vi var på gränsen till att förlora förståndet. Vi tillbringade dagar inomhus och väntade på döden. Efter en tid vande vi oss vid att sova under bombanfallen och på så sätt dog många i sömnen.

De provade många vapen på oss. En gång sköt de Elefantraketer. Jorden skakade under oss och jag såg en byggnad försvinna i en blinkning. Det hände inför mina ögon, mitt framför mig. Vi hade lärt oss att om vi hörde en granatexplosion så betydde det att vi hade överlevt, för effekten av granaten var snabbare än ljudet. 

En dag var jag hemma och stack ut huvudet genom fönstret. Jag såg hur Nusrafrontens medlemmar samlades i moskén. Regeringsflygplan besköt den med flera missiler. Plötsligt kollapsade byggnaden och mina ögon och öron höll på att explodera … en enorm tryckvåg uppstod. Barnen började skrika. Min skräck var inte att dö, den var att mina lemmar skulle huggas av och att jag skulle bli funktionshindrad, vilket hände många i Ghouta. Kvinnornas skador var mycket allvarliga och togs inte om hand, för kvinnlig vårdpersonal var sällsynt och männen fick inte gå in till kvinnorna, ens om de var läkare. Det hade blivit lag på det!

Trots det fortsatte jag arbeta på kvinnocentret och började med enkla aktiviteter som läs- och skrivundervisning, engelskundervisning och yrkesförberedande aktiviteter. Vi delade upp källaren med tygstycken för att skilja på de olika ämnena och klasserna. Omkring 150 kvinnor kom till oss varje dag trots de svåra och hårda förhållandena. Vi hade ingen tillgång till internet vid den tiden. Jag organiserade arbetet och ordnade en utställning för yrkesarbetena. Trots kyla, bombattacker och regn kom 250 kvinnor till invigningen av utställningen, vilket gjorde mig optimistisk. 

Vårt kvinnocenter stod i förbindelse med andra och senare utvecklade vi arbetet vidare. Vi hade kontakter med kvinnocenter i Idlibområdet och i flyktinglägren i Libanon och vi startade ett internetcenter. Vi stötte på problem internt med vår uppbyggnad och i arbetet på grund av misstro, bristande professionalitet och låg trovärdighet. Det ska sägas att det i många fall fanns brister i hur medel som skickats för att hjälpa befolkningen hanterades, även när det gällde medborgerliga aktiviteter.

Under den här perioden ökade oppositionsstyrkornas försök att trycka ned mig. De var emot medborgerligt arbete. Ett stort slag utkämpades mellan Jaish al-Islam och Islamiska staten (IS) och i juli 2014 hade Jaish al-Islam tagit kontroll över Ghouta. De dödade kvinnor och barn och sade att kvinnorna och barnen tillhörde Islamiska statens män.

Då beslutade jag mig för att ge mig av från Syrien. Jag kände total avsmak inför situationen, särskilt sedan enheter från Jaish al-Islam och Nusrafronten hotat att döda mig. Det sades att celler av IS genomförde mord på aktivister, och mina vänner hade gett sig av före mig. Jag blev efterlyst av Islamiska staten och de olika militära grupperna, blev rädd för allt som fanns runt omkring mig och väntade bara på att mitt hem skulle stormas och att jag skulle dödas vilket ögonblick som helst. Men när Razan Zeitouna och Samira Khalil kidnappades förstod vi att det var ett budskap till oss alla och en sista varning. Jag tror att det var Jaish al-Islam som kidnappade dem eller att det skedde med deras goda minne. De hade fullständig kontroll över staden Duma och en underrättelseapparat som inte var mindre våldsam än regimens. Den var till och med värre. Min vän var alawitisk aktivist. Han dolde sin identitet och stannade kvar, men han var också efterlyst. Det hade blivit uppenbart att ingen närvaro av medborgarrättsaktivister eller personer från minoriteterna accepterades och att de skulle dödas.

Jag hade gett upp allt för att stanna: satt på mig slöja, stått ut med hungern och väntat på döden som alla andra. Jag ville vara en del av de förtryckta människornas värld och hjälpa dem att åstadkomma förändring. De hade sina vanor och de var strängt religiösa, men jag inordnade mig i deras sätt att leva. De var godhjärtade och jag blev en av dem. De hade förtroende för mig. När vår granne lagade mat skickade hon en smakbit till mig i en kaffekopp. Hela måltiden var inte stor nog för att fylla en tallrik och ändå avdelade hon en bit till mig. Att det inte var mer än en bit berodde bara på att hon inte kunde ge bort mer än så. Men de extremistiska styrkornas styre var något annat. De var krigsherrar som ville döda eller fördriva oss eller ville att vi skulle underkasta oss deras order.

Det grymma i situationen var att medelklassen i allmänhet hade lämnat Ghouta, flytt undan de alltmer intensiva striderna. De som var kvar var de fattiga, de enkla, de strängt religiösa och de outbildade. Medelklassen bär ett ansvar för att ha övergett folket. Det skedde en urholkning av medelklassen före revolutionen. Jag och några andra tillhörde det fåtal som mötte de enkla grupperna ansikte mot ansikte. Jag gjorde det av fri vilja, medveten om att medelklassens uppbrott var orsaken till att vi lyckades dåligt. Kvinnliga och manliga aktivister från medel- och överklassen kom till oss för en dag eller två och gav sig sedan av. Det var värre.

Priset på mitt liv blev en kula från de där styrkorna som blivit ett nytt monster. Det gjorde mig ont, för vi hade ansträngt oss så hårt för att ge undervisning åt kvinnor och barn, särskilt de som hade problem med sängvätning därför att de var rädda och för att de fick stryk av föräldrarna. Familjerna började lägga sig i och ville införa den utbildning de ansåg lämplig för sina barn. Trots att vi vinnlade oss om att undervisa barnen i religion var det inte tillräckligt. Något hade förändrats i synen på tron. De väpnade grupperna kom med religiösa lagar som vi aldrig hade hört talas om tidigare.

Jag var en ensam kvinna, kom inte från en släkt i området och mina möjligheter att få något arbete gjort begränsades. Jag var förstummad inför de okunniga och extrema föreställningar som styrkorna började tillämpa inom religion och livsföring. De islamistiska bataljonerna var beväpnade som regimen och skrämde oss aktivister och mediafolk. Och det som regimen gjorde med dessa grupper gjorde de väpnade styrkorna också, exakt likadant.
Nu lever jag i Turkiet med min man och min son. Jag tvingades bort från Ghouta efter att ha sett min dröm krossas. Jag hotades med mord och kidnappning från alla parter. Men jag kommer att förbli min sak trogen och arbeta för de syriska kvinnor som är kvar i Syrien och de som befinner sig i flyktinglägren.

Föregående del finns här.