Plötsligt möttes vi igen. 47 år senare. Albertine Sarrazins roman Astragal och jag. Som tolvåring gick jag och viskade Sarrazin och Astragal i trapphuset på Lidingö. Allt bra på den tiden fanns på bibliotek.

På skarpgrön heltäckningsmatta med gula ränder kunde man sitta i röd manchesterfåtölj med hörlurar och lyssna på Alice Coopers Billion dollar babies. Om och om igen bad jag bibliotekarien att spela den. Tills hon undrade hur jag mådde. På Lidingö. Suffer island.

Sen gick den lillgamla hem med en ny trave böcker från vuxenavdelningen och värmde febertermometern på sänglampan. Så skapades en dag till med läsro.
Senare har jag försökt att hitta den igen, Sarrazins halvt självbiografiska berättelse. Språket, stämningen. Som jag längtade. Hon kände. Och väntade. Precis som jag. Ja, vi var båda fångar, om än i lite olika universum. Men hon kunde konsten att skapa rymd i mig.

Huvudpersonen Anne i Astragal lyckas rymma från ett riktigt fängelse, skadar foten i fallet från muren men tar sig till vägkanten. Där får hon till slut lift till Paris med Julien. Han kan det där med att vara på flykt.

Från gömställe till gömställe, olika karaktärer passerar eller stannar till. Anne är van vid att leva på gatan och vara oberoende. Men med den trasiga foten och polisens efterlysning kan hon inte singla omkring som vanligt.

Och så händer det något annat:

Jag försökte inte längre förstå: antingen skulle jag kunna gå väldigt snart, och väldigt snart ge mig av igen mot drömmarna som hade lämnats kvar däruppe på muren och inte ha kvar något av de här veckorna annat än ett minne av mysterium och outsäglig ömhet, en skiss som jag inte skulle låta ta tydligare form” …

Hon blir kär i Julien. Och precis som hon; han går inte heller att styra. Men de hittar fram till varandra. Mitt i allt.

När jag står där i bokhandeln 47 år senare och plötsligt stirrar på boken som någon har lagt fram på ett bord, är det som att hitta hem igen. Till ett rum som jag länge hade saknat. Och så upptäcker jag förordet i den nya svenska utgåvan från 2015. Patti Smith har skrivit det och hon reser inte utan Astragal. Jag förstår henne.