Förhandlingarna om hur kampen ska föras mot klimatförändringarna inom FN innehåller det mesta. Allt från långa nätter vid förhandlingsborden till protester från civilsamhället som tycker att resultatet är alldeles för svagt och att det går för långsamt.

Under de senast två veckorna har ännu ett klimatkapitel utspelat sig i polska Katowice. Denna gång har det skett med en annan sorts tyngd i påtryckningarna från de som följt förhandlingarna.

”Ni säger att ni älskar era barn över allt annat, men ändå stjäl ni deras framtid rakt framför deras ögon.”

Orden från Greta Thunberg ekar fortfarande i mångas öron. Det är lätt att förstå hennes argument.

En regelbok

I nära 25 år har FN:s klimatförhandlingar pågått. Vid det 21 mötet i Paris togs det första avtalet fram som omfattade alla länder. Vid det 24 i Katowice sattes de första delarna av en regelbok som ska se till att alla gör vad de kan.

Samtidigt skenar klimatförändringarna. De närmsta 12 åren är kritiska för att temperaturökningen ska kunna hållas i schack under 1,5 grader, enligt FN:s klimatpanel IPCC.

Varför sker då inte mer i klimatarbetet i FN, frågar sig många.

Svaren skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Men en vanligt förekommande liknelse är att det är svårt att förvänta sig att du tillsammans med 200 av dina kompisar ska kunna enas om att äta samma sak på en restaurang.

I de globala klimatförhandlingarna byts kompisarna ut mot länder, och maten mot styret av ditt land. Beslutet påverkar inte bara dagens matupplevelse, utan stora delar av din framtid. Det är alltså inte under helt lätta förutsättningar som de globala klimatförhandlingarna förs.

Bara i Sverige behöver vi gå från en procents utsläppsminskningar förra året, till minst åtta per år för att ligga i takt med den bana av utsläppsminskningar som krävs för att nå 1,5-gradersmålet. Det kommer att kräva kraftiga förändringar i både beteende, teknik och politik för att kunna uppnås.

Till dem som menar att FN-förhandlingarna är ett misslyckande kommer då också en motfråga – hur ska vi annars göra? Ingen hindrar någon att gå före, men samtalen leder ändå till att alla går framåt några steg tillsammans, säger förespråkarna för processen.

– Det handlar egentligen om svåra existentiella frågor som rättvisa och ansvar här, fastän utformat i juridisk text, säger en anonym förhandlare vid en andningspaus innan regelboken nära 30 timmar efter utsatt tid godkänns.

– Det är det som gör det så svårt. Det som gör att det tar sådan tid, fortsätter förhandlaren.

I detta fält av svåra ställningstaganden kan de mest osannolika länder slås samman av gemensamma intressen. I korridorerna bland förhandlingsrummen talas det mycket om just en av de koalitionerna. Kanske kan en djupdykning i denna ge en bättre förklaring till att vi är i det läge vi är?

Anses vara bråkstakar

Gruppen i fråga anses vara bråkstakar och urholkare, men också brobyggare och förkämpar för de fattigare ländernas vilja. Gruppen av likasinnande utvecklingsländer, Like-minded developing countries (LMDC) har det mesta, bland annat är ärkerivalerna Iran och Saudiarabien på samma sida. I Polen lyckades de än en gång sätta agendan på flera punkter.

– De är verkligen en avgörande maktfaktor, säger en chefsförhandlare.

I den vanligaste uppdelningen i striden om hur utsläppsminskningsansvaret ska fördelas försöker de inta positionen som den mest kraftfulla gruppen som kämpar för att se till att de rikare länderna tar sitt historiska utsläppsansvar.

För hur man än ser på det har industriländerna ett stort ansvar för den situation vi befinner oss i, genom sin användning av fossila resurser. Därför argumenterar gruppen av likasinnade utvecklingsländer hårt för att industriländerna ska ta ett mycket större ansvar än vad de gör just nu för att dra ner på sina utsläpp.

– De handlar mitt i slitzonen där plattorna mellan i- och u-land glider isär. De har lite av en Annie Lööf-situation, säger Mattias Goldmann vid tankesmedjan Fores, som bevakat klimatförhandlingarna under flera år.

Han pekar på att många andra av förhandlingsgrupperna vet man var de står. Gruppen av ”de minst utvecklade länderna” i ett hörn, EU i det andra.

– Men LMDC är lite av kungamakare i förhandlingarna.

Vetorätt

I en förhandling där alla har vetorätt kan alla blockera slutresultatet. Gruppen av likasinnade utvecklingsländer hotar sällan öppet med det, men tongångarna är absolut tuffa. De samlar nära hälften av världens befolkning, och framför allt flera av tillväxtekonomierna som är på väg att få lika goda förutsättningar som många av i-länderna. De som är på väg dit har också ofta fossila resurser att ta del av, och ser därför dessa som ett sätt att ”lyfta befolkningen ur fattigdom”. Problemet är att utsläppsbudgeten inte går ihop om de ska gå samma fossila väg till rikedom som Sverige och många andra utvecklade länder gjort.

Lita på varandra

Under förarbetet till Parisöverenskommelsen sågs de därför som särskilt avgörande att få med vid bordet. Detsamma gäller under de senaste årens arbete med att få en regelbok på plats, som ser till att alla länder kan lita på varandras insatser.

– I Parisavtalet är det länderna i den gruppen som på flera sätt har mest att förlora på avtalet, men ändå är de med. Det var väldigt nära att andra länder i liknande situation skulle säga nej, säger Mattias Goldmann.

Samtidigt som LMDC inte har en officiell position i förhandlingarna sitter deras medlemmar som ordförande för flera andra offentliga grupper där utvecklingsländerna möts i samtalen. Och det är i dessa förhandlingsgrupper som stora delar av spänningsfältet i klimatförhandlingarna finns. Det ger LMDC än bättre förutsättningar att inta en hård position mot de rika länderna.

Men vad de själva tycker om sin plats i förhandlingarna, och hur de håller ihop sina positoner, är inte alltid lätt att veta. Trots otaliga försök att ordna en intervju med deras företrädare i samband med deras stängda möten, var det ren tur att jag mötte deras ordförande Majid Shafie-Pour i korridoren en sen eftermiddag.

Han trycker direkt på att det är det globala syd som kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

– Vi behöver dock vara väldigt ärliga och medvetna om att utvecklingsländerna saknar medel för att nå målen, men de är fulla av ambition att bidra, säger Majid Shafie-Pour, som också är chefsförhandlare för Iran.

Vad är er bild av de utvecklade ländernas inställning?

– De saknar verkligen det genuina intresset att slå in på den utpekade ambitiösa vägen. Dels vad gäller utsläppsminskningar, men också finansiellt, teknologiskt, i kapacitetsbyggandet och i anpassningsarbetet. Vi har verkligen känslan att de kan göra så mycket mer. Men av en massa nationella orsaker samlar de inte det fulla stöd och bidrag som de ska till det internationellt antagna samarbetet, säger Majid Shafie-Pour och fortsätter:

– Klimatproblemet är dock av en internationell natur. Internationellt samarbete krävs. Och internationella medel för samarbete krävs och bör uppmuntras. Det är inte så att vi bara kan ta hand om våra nationella intressen. För vi har inte lyxen att ha några andra val nu. Det finns bara en väg framåt.

Frikort

Men det är inte bara i dessa frågor som gruppen pekas ut som aktiv. Ur det negativa perspektivet framställdes de också som den grupp som förespråkade regler som ger utvecklingsländerna ett frikort att redovisa sina utsläpp ”lite som de vill”. Ur ett positivt perspektiv kämpar de istället för att kraven i Parisregelverket inte ska vara lika hårda på dem, som nästan står utan skuld.

Rollen som ”företrädare för alla utvecklingsländers vilja” attackeras också från företrädare för de rika länderna.

– Det är ett mindre antal av utvecklingsländerna som egentligen står bakom den linje som de förespråkar. De mest sårbara och utsatta länderna önskar inte ett regelverk som öppnar för att länders insatser inte ska kunna bedömas, då det riskerar att urholka klimatarbetet. De är oroade för vad en sådan utveckling skulle kunna leda till. Vi ser därför att de sätter ett tryck på de andra utvecklingsländerna att röra på sig, säger en chefsförhandlare för ett rikt land utanför EU.

Majid Shafie-Pour tycker den bilden är helt felaktig.

– Jag avfärdar helt sådana beskrivnngar. LMDC har alltid spelat rättvist, befunnit oss i mitten av vägen i framtagandet av förslag och bevisat att vi kan ta hand om behoven för utvecklingsländerna, samtidigt som vi visar förståelse för var de utvecklade länderna kommer ifrån, för att överbrygga klyftan. För det finns en klyfta. Och vid flera tillfällen har kompromissförslag stoppats på andra sidan. Det går inte att bygga en bro om ena sidan av fundamentet saknas.

Avklarat uppdrag

Stämningen mellan rika och fattiga länder har beskrivits som kylig flera gånger under åren mellan Parisöverenskommelsen och nu.

Men i slutändan stod de ändå där tillsammans sent på lördagskvällen med avklarat uppdrag. Nästan på dagen tre år efter Parisöverenskommelsen har nu grunden lagts till ett regelverk som i teorin kan styra den globala klimatpolitiken fram till år 2100.

Klimatminister Isabella Lövin var mycket trött, men stolt, när vi nådde henne direkt efter överenskommelsens undertecknande.

– Vi är ett världssamfund med nära 200 länder. Det är svårt att komma ifrån att man då behöver tid, men framför allt också förtroende. Det är det absolut viktigaste kapitalet i såna här förhandlingar. Att vi kan visa att vi vill framåt och vill varandra väl, säger Isabella Lövin.

Hur känns det med förtroendet den här gången?

– Det har varit en knäck i förtroendet mellan utvecklingsländerna och de rika länderna, det har märkts.

Lyckades ni lösa det här nu, eller kommer folk åka hem och säga att de andra var dumma?

– Jag tror att alla är förhållandevis nöjda. Det största misslyckandet hade varit att inte få till en regelbok, men nu har vi det och nu kan vi förbättra den efter hand.

Klart för start

Det återstår att se vad som händer nu. 24 år efter de första klimatförhandlingarna är Parisöverenskommelsen nu i praktiken klar för start. Vi vet hur allvarligt läget är, och vi har reglerna för hur arbetet ska se ut framöver. Det är dags att börja levererera.

– Nu kan vi ta steg mot att höja ambitionerna, säger Isabella Lövin.