– Vattenbristen gör att vi tappar motivationen, säger 71-åriga Nancy Maqungo till IPS. När våren kommer har vi vanligtvis mycket som odlas här, men inte i år. Under sommaren har vi sällan tomma odlingsbäddar, men vi kan inte plantera när det inte finns något vatten.

Brunnen är på väg att sina.

– Vi måste byta plats för borrhålet. Vi vet inte hur mycket det kommer att kosta, säger hon.

Området är hårt utsatt för vind. Tillsammans med värmen gör det att marken snabbt torkar ur.

Ransonering av vatten

Kvinnorna i odlingsprojektet Moya we Khaya (hemkänsla) brukade tidigare odla paprika, men när det började bli för varmt slutade de med det eftersom plantorna inte klarar höga temperaturer.

Torka och dålig planering ledde till att Kapstaden förra året stod inför risken att vattnet kunde ta slut. Genom vattenransonering och nya metoder för att hushålla med vattnet lyckades man avvärja den mest akuta situationen. Men krisen är fortfarande långt ifrån över. Det finns fortfarande restriktioner för vattenanvändning i flera områden i Västra Kapprovinsen.

Mot alla odds har kvinnorna i odlingsprojektet Moya we Khaya lyckats odla pumpor och rödbetor.

– Under sommaren brukar vi odla aubergine och under vintern har vi broccoli, blomkål och kål, förklarar Nancy Maqungo.

– Att odla grönsaker blir som att ta hand om sina egna barn. Du måste sköta om dem och du måste veta när det är dags att ge dem mat, säger hon.

Ekologiskt växelbruk

Nancy Maqungo är en av tolv kvinnor som odlar grönsaker på ett hektar mark här i Khayelitsha. Odlingen ligger bara fem minuters promenad från hennes hem.

– Vi använder inga kemikalier utan odlar ekologiskt. Vi använder oss av växelbruk för att undvika jordtrötthet. Vissa perioder låter vi jorden vila.

Hon säger att hon kan få en inkomst på mellan 700 och 2 000 rand (motsvarande mellan 440 och 1 300 kronor) per månad från det hon odlar. Förra veckan skördade hon tio kilo rödbetor som såldes i buntar.

– Vi levererar grönsaker till skolor och privatpersoner. När föräldrar hämtar sina barn plockar de samtidigt upp grönsaker.

Nancy Maqungo säger att hon inte visste mycket om ekologisk odling innan hon kom med i projektet.

– Jag kände inte till något om örter och visste inte vad aubergine var. Men jag ville ge det ett försök. Jag trodde att jag vid den här åldern skulle leva ett lugnt liv hemma. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle sitta i skolbänken igen, säger hon och skrattar.

Internationell rörelse

Moya we Khaya är en av över hundra stadsodlingar som genomförs i organisationen Abalimi Bezekhayas regi. Abalimi Bezekhaya (som betyder hemmets odlare på xhosa) startade 1982 och är en ideell organisation för mikroodling. De utgör en del av en internationell rörelse som vill göra det möjligt för människor i informella bosättningar att engagera sig i lokal matproduktion.

Organisationen har förhandlat sig till möjligheten att använda bortglömd mark som befolkningen kan använda för urban odling, däribland områden där det är förbjudet att bygga (där marken består av sand), mark omkring offentliga byggnader, längs vägar och under kraftledningar.

Khayelitsha ligger i utkanten av Kapstaden och kom till när de svarta tvingades flytta ut från staden under apartheid. En stor del av befolkningen är migranter som vuxit upp i landsbygdsområden i Östra Kapprovinsen.

Enligt nätverket African Food Security Urban Network har omkring 89 procent av hushållen i Khayelitsha en osäker tillgång till mat. I det perspektivet kan framväxten av stadsodlingar har en särskilt viktig funktion.

– Ibland samlar vi ihop överblivna grönsaker och delar ut dem till människor som saknar tillräckligt med mat, säger Nancy Maqungo.