Eljest. Det är ett ett ord jag alltid älskat. Kanske eftersom jag själv är lite eljest. Inte mycket, men tillräckligt för att förstå Ingvar, huvudpersonen i Maria Hambergs alldeles underbara roman om en äldre man som bor kvar i sitt gamla föräldrahem, en lägenhet i en Stockholmsförort.

Hamberg väver skickligt ihop flera berättarplan med sin sakliga och långsamma prosa – boken är inte tjock, men ger mer berättelse per sida än många andra romaner. I grunden finns nuet där Ingvar skrotar runt i sin lägenhet mellan limpmackor och mjölk och går till det själsdödande jobbet. Det realistiska lagret är invirat i minnen, verkliga eller skapade i Ingvars traumatiserade själ. Det är svårt att veta gränserna.

En mer nyanserad bild av Ingvar växer fram. Och plötsligt står en ung flicka och ropar utanför huset där han bor. En trasig, tunn flicka som inte verkar ha någon plats här i livet. En man som levt på utkanten, som helst håller sig för sig själv i en grym värld, tvingas och lockas att hjälpa någon annan.

När jag var liten undrade jag ibland om det var likadant hemma hos andra som hos oss. Gap och skrik, våld och hot, sprit och tabletter. Mitt i medelklassidyllen. En uppväxt som har gjort att jag känner extra för en sån här historia. För Ingvar, som trots det inre kaoset kämpar vidare, som går till jobbet varje dag trots att det är mest plågsamt att vara där, av flera skäl.

Några människor får aldrig komma in i värmen. En del som Ingvar, vars uppväxt gjort honom krokig och förvirrad inombords, både av hans hemsituation och hur han har behandlats av jämnåriga. En del som flickan som står och ropar utanför Ingvars hus i kylan.

Det är ingen lätt läsning. Tårarna är inte långt borta under en del scener. Det knapphändiga språket skapar paradoxalt nog mera närhet. Förutom att det ökar trovärdigheten uppstår en känsla av att verkligen få kika in i någon annans liv. Ett som kunde ha varit mitt. Eller vem som helsts.

För vi blir till vad vi görs till. Så enkelt är det. Det spelar ingen roll hur mycket vi uppmuntras att bli entreprenörer, hur mycket vi får höra banaliteter som ”var och en är sin egen lyckas smed”. Vissa föds med färdigsmidda smycken i överflöd, andra med en klump smutsig kol och ett löfte om att få använda städet på nåder.

Men titeln? Jag valde att läsa boken trots den. Den är för fluffig. Kanske inte spelar så stor roll för upplevelsen, men jag tror att det har betydelse för hur boken kan komma att tas emot. Dessutom undrar jag över valet att inte använda talstreck på replikerna i boken. Det är inte ovanligt, i synnerhet inte i realistisk litteratur, och här fungerar greppet som ett sätt att internalisera berättelsen, göra den till ett inre skede i Ingvar. Det gör att blicken letar efter fäste, att tanken måste vara med vid läsningen. Ett konstnärligt val som rätt ofta leder till motsatt effekt.

Ändå. Det är en bra bok. En väldigt bra bok. En bra julklappsbok. Lagom tjock för att erbjuda en tillflykt under några timmars plågsam tvångssamvaro för oss med eljestspektrumstörningar.