Under sin tid som utrikesminister stödde Carl Bildt Georgiens expresident Mikheil Saakasjvili – man kan fråga sig om det var svensk utrikespolitik eller snarare handlade om Bildts och Saakasjvilis vänskap. Nu hotar den avsatte presidenten med uppror i landet. Vad säger Carl Bildt om det? frågar sig Per Gahrton på veckans Under ytan.
Häromdagen fick Georgien en kvinnlig president, Salome Zurabisjvili, vald med nästan 60 procent av rösterna. Men Georgiens före detta president Mikheil Saakasjvili, bortvald 2013 och fängelsedömd för maktmissbruk, sitter i sin nederländska exil och rasar över att hans kandidat, Grigol Vasjadze, förlorade. Enligt honom vanns valet genom maktmissbruk och fusk av ”brottslingar, svindlare och gangstrar”. Han struntar i att de tre största georgiska icke-statliga ”vakthundarna”, International society for free elections and democracy, Georgian Young lawyers och Transparency International, fastslår att valet trots marginella störningar hölls inom lagens ram och gav ett rättvist resultat.
Också de internationella observatörerna från ODIHR, OSCE, Europarådet och EU-parlamentet konstaterar att valet genomfördes ”på ett ordnat sätt, trots en spänd konkurrensstämning”. Observatörerna noterar att valdebatten, som tyvärr ofta i Georgien, mer bestått av personangrepp och hätska beskyllningar än av debatt om politiska sakfrågor, men ingen ifrågasätter att resultaten överlag rättvisande avspeglar väljarnas åsikter.
Trots detta uppmanar Saakasjvili i en tv-intervju alla georgier att göra uppror genom civil olydnad. Framför allt vädjar han till polis, militär och statstjänstemän att vägra lyda direktiv från ”maffiaregimen” och istället stödja en folklig revolt, dvs in praktiken begå allvarliga lagbrott och riskera utlösa inbördeskrig.
Bildt försökte påverka
Händelserna i Georgien kan synas marginella från Sveriges horisont, inte minst med tanke på blodigare konflikter ( Jemen, Syrien) och större hot mot världsfreden (ökad spänning USA–Kina) och vår gemensamma framtid (miljö- och klimatkriserna). Ändå finns en speciell svensk aspekt – via Carl Bildt, som är nära vän till Saakasjvili och under sin tid som utrikesminister bedrev en aggressiv pro-Saakasjvilipolitik som kanske inte ens statsminister Reinfeldt var informerad om.
Strax före sitt tillträde som utrikesminister 2006 var Bildt medansvarig för att reklambyrån Kreab fungerade som Saakasjvilis propagandabyrå. Medan EU genom sin utförliga Tagliavinirapport visserligen starkt kritiserade Rysslands agerande i samband med Ossetienkriget 2008, men också fastslog att kriget inleddes med ett georgiskt anfall, jämförde Bildt med Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien 1938 (vilket bland andra Finlands utrikesminister Stubb tog skarpt avstånd från). Under de följande åren pendlade Bildt ofta till Georgien, ibland flera gånger om året.
Inför valet 2012, då opinionsmätningar visade att det troligen skulle bli regimskifte genom ett nytt parti, Georgiska drömmen, skapat av före detta oligarken Bidzina Ivanisjvili, gick Bildt ut och angrep ”de underliga signaler som kommit från den mångmiljardär som plötsligt gjort sig till oppositionsledare och som stundtals låter som om det är gatan efter valdagen snarare än valurnan som skall avgöra vem som ska styra landet”.
Sedan Georgiska drömmen vunnit parlamentsvalet 2012 försökte Bildt förhindra att den nya regimen skulle vinna också presidentvalet 2013. Han varnade för ”selektiv rättvisa” om Georgiska drömmen efter valseger skulle inleda rättslig prövning av Saakasjvilis fögderi. När så ändå skedde inledde Bildt ett Twitterkrig med Georgien, som knappast alls noterades av svenska massmedier, men så mycket mer av de georgiska. Den 6 augusti 2014 anklagade Bildt den georgiska regeringen för missbruk av rättssystemet i och med häktningsbeslutet mot Saakasjvili. Det föranledde motreaktioner från utrikesminister Panjikidze, premiärminister Garibasjvili och justitieminister Tsulukiani, varpå Bildt svarade med ett förtäckt hot: ”Om premiärministern inte vill lyssna på landets bästa vänner är det hans val, vi har noterat det”. Bildt var under dessa år under olika perioder ordförande för såväl EU som Europarådet och ville förstås antyda att han talade för hela Europa. Faktum är att det är oklart om han ens talade för Reinfeldtregeringen. Av Twittergrälen finns inget spår på UD:s hemsida. Inte heller på Bildts egen blogg är grälet sparat. (Utförlig dokumentation i kap 19 Sverige-Georgien, Bildts kameraderi med Saakasjvili, i min nya bok Är Ryssland ett hot – exemplet Georgien, Carlssons).
Starkt stöd i befolkningen
Nu har Georgien fått en kvinnlig president trots att den främsta angreppspunkten från Saakasjvililägret var att hon sa sanningen om Ossetienkriget – att det inleddes av Georgien på order av Saakasjvili. Det är oförnekligt att Ryssland utnyttjade Saakasjvilis fatala misstag på ett otillbörligt sätt, inte minst genom att under en tid låta sina trupper överskrida gränsen mellan Sydossetien och Georgien, förstöra hus i bland annat Gori och uppträda så att många befarade att ryssarna efter ökänd USA-förebild (till exempel i Irak) tänkte genomföra regimskifte med våld. Så skedde dock inte, de ryska trupperna drogs tillbaka från egentliga Georgien, men har delvis blivit kvar i utbrytarregionerna Abkhazien och Sydossetien, vilka också erkänts som suveräna stater av Putinregimen. Genom att till president välja en person som var utrikesminister under Saakasjvili, men bröt med honom just på grund av Ossetienkriget, markerar georgierna att de ger Saakasjvili huvudskulden för att deras land är splittrat genom den till synes definitiva förlusten av Abkhazien och Sydossetien.
Väljarna uttalar också ett förtroende för den pragmatiska linje som Georgiska drömmen slagit in på gentemot Ryssland, vilken i huvudsak innebär att retoriken har mildrats, Ryssland och Putin förolämpas inte ideligen. Däremot håller såväl Georgiska drömmen som Salome Zurabisjvili fast vid såväl kravet på återförening med utbrytarrepublikerna, som målsättningen att Georgien ska bli medlem av både Nato och EU. Allt detta har starkt stöd i befolkningen, inte minst för att det lett till konkreta resultat i form av återupptagen export av vin och mineralvatten till Ryssland och lättnader i inresereglerna för georgier.
Georgierna älskar inte Putinregimen, men har fortfarande otaliga personliga och kulturella band med Ryssland, vilket är det land dit den i särklass största strömmen av georgiska utvandrare i jakt på rikare liv har gått. Ett av Saakasjvilis grövsta fel var att han agerade som om Georgien inte vore granne till Ryssland och ekonomiskt beroende av relationen till storebror i norr. En stor majoritet av georgierna är mer pragmatiska och önskar sig goda ”working relations” med Ryssland samtidigt som de vill bli accepterade som riktiga européer.
Bildts privata race?
Efter ett uppmärksammat försök att starta en ny karriär i Ukraina, vilket under en tid gjorde honom till guvernör i Odessa, har Saakasjvili nu lyckats diskvalificera sig för medborgarskap i såväl Georgien som Ukraina. Från sin statslösa exil i hustruns Nederländerna sprider han hat mot alla georgier som inte stödjer honom. Även om Bildts politiska karriär i Sverige rimligen är över, åtnjuter han fortfarande viss respekt. Därför har hans syn på Saakasjvilis upprorsuppmaning av allmänt intresse. Dessutom: Var verkligen Bildts syn på Ossetienkriget, hans pendlande till Saakasjvilis Georgien och hans Twitterhot mot den georgiska regeringen utslag av en beslutad regeringspolitik som Fredrik Reinfeldt stod bakom? Eller körde Bildt sitt privata race? Detta borde prövas av konstitutionsutskottet.
