Enligt Världsnaturfondens Living planet-rapport 2018 som publicerades den 30 oktober skulle det behövas fyra jordklot om alla världens människor levde som vi gör i Sverige i dag. Många blir förvånade över att det är på det här viset. Bilden vi har av oss själva är ofta mer positiv. Vi tror att vi är mycket duktigare när det kommer till miljöarbete och omställning. En viktig anledning till att vår miljöbelastning är så stor är våra konsumtionsmönster. Enligt rapporten hamnar Sverige på 14 plats av de länder som har störst ekologiskt fotavtryck.

När det gäller omställningsarbetet får vi ofta höra att det handlar om att byta ut produkter som vi omger oss med mot miljövänligare alternativ. Det gäller belysning, uppvärmningssystem, bilar, hygienartiklar, livsmedel och mycket annat. Och jag säger verkligen inte emot, produkter som är snällare mot planeten, mot oss själva och mot kommande generationer ska ersätta sånt som är miljöskadligt. Men för att skademinimera den klimatkris vi redan är inne i måste vi i grunden omvärdera vårt sätt att leva, prioritera det som är viktigt, välja bort det som inte är hållbart och lära oss att avstå från sånt vi inte behöver.

Vi vågar inte förstå

Föreställningen om att vi kan konsumera oss ur klimatkrisen visar bara att vi inte tar den på allvar, eller att vi inte vågar klä de långtgående åtgärder som krävs i ord och handling, eller ännu värre: att vi inte förstått de samband som råder mellan en materialistisk livsstil och de knappa resurser vi har att förvalta. Det är sant att vi måste göra smarta val, men att inte alltid ersätta det som går sönder och att omvärdera våra behov framstår alltmer som det mest klimatsmarta alternativet. För kampen mot klimatförändringarna handlar i grund och botten om etik och moral, eller rättare sagt om att gå från att att omsätta den etiska övertygelse vi känner när vi tänker på framtiden och på vad som borde göras i moralisk handling. Känslan av att det är något som i grunden är fel tränger sig på, och för att komma åt detta något försöker vi ändra våra vanor precis så mycket som samvetet kräver av oss; vi källsorterar, låter bli att flyga, kanske slutar äta kött och köper en elbil. Men vad händer den dag när detta inte längre är tillräckligt? Vad händer när alla lågt hängande frukter är plockade och våra krav på mer långtgående engagemang ökar, krav som samhället inte har kraft och mod att sanktionera och driva igenom, hur angelägna de än är?

I den förtvivlan och frustration som den insikten skapar hos många är det lätt att ge upp och nöja sig med det man ändå åstadkommit, att trösta sig med att man försökt påverka och förändra. Men om det inte räcker att hemfalla åt förtvivlan och frustration, om den etiska kompassen pekar ut en riktning som inte bara kräver att jag gör det som är möjligt, utan även försöker mig på att kämpa mot mål som kan tyckas oöverstigliga, vad gör jag då?

Civil olydnad

Filosofen Peter Singer lyfter frågan i boken Hur ska vi leva – etik i egennyttans tid och menar att vi måste bejaka våra etiska ställningstaganden och agera utifrån dessa. Ett aktuellt exempel på detta är Greta Thunbergs beslut att skolstrejka för att uppmärksamma klimatfrågan och kräva att den svenska regeringen vidtar kraftfulla åtgärder för att minska Sveriges klimatpåverkan. Gretas ställningstagande har fått spridning, inte bara i Sverige, utan runt om i världen och har på så sätt höjt ribban för ett personliga engagemanget där människor som känner att det görs alldeles för lite nu tar steget ut ur en trygg anonymitet och sätter sig utanför maktens boningar för att offentligt visa sitt stöd.

Extinction rebellion

Ett annan exempel är den manifestation som organisationen Extinction rebellion genomförde på Parliament square i London den 31 oktober. Här riktades skarp kritisk mot den brittiska regeringens underlåtenheten att agera i klimatfrågan. Under manifestationen, och i det upprop som undertecknats av en lång rad seniora forskare från Storbritannien och som publicerades i The Guardian den 26 oktober, deklarerar man att man kommer att ta till civil olydnad för att tvinga regeringen till handling. En av talarna vid manifestationen var Greta Thunberg, en annan kolumnisten i The Guardian, George Monbiot, känd för sitt miljöengagemang.

Forskarna som undertecknat uppropet hävdar att det sociala kontraktet är brutet eftersom regeringen inte ser till medborgarnas bästa och dessutom undergräver levnadsförhållandena för framtida generationer genom att inte agera. Man framhåller också att man har en moralisk plikt att agera för att kringgå regeringens passivitet och att civil olydnad är motiverad eftersom det handlar om att försvara livet självt. Man poängterar tydligt att man inte förespråkar våld, men deklarerar samtidigt att man är beredd att bryta mot lagen för att få regeringen att lyssna.

En av undertecknarna av uppropet är Molly Scott Cato, medlem av Europaparlamentet för de brittiska gröna och tillika kväkare. Samma dag som manifestationen på Parliament square ägde rum beskrev hon i en artikel i The Guardian sina bevekelsegrunder för att, som hon säger, gå från att vara lagstiftare till att bli lagbrytare, och att det just är regeringens oförmåga att hantera klimatförändringarna som gör att hon har tagit steget.

På samma sätt som Greta hävdar Molly Scott Cato att det är av moraliska skäl hon väljer att stå upp för det hon tror på. Och hon följer en månghundraårig tradition av etisk-moralisk resning där enskilda kväkare på grund av sin övertygelse motsatt sig beslut och ordningar som man utifrån andlig övertygelse uppfattat som felaktiga. Från 1600-talet och framåt har man stått upp för sanning, jämlikhet, fred, enkelhet och gemenskap och fått utstå hårda repressalier för sin radikala hållning när det gäller inställningen till kungamakten, till slaveriet, till krig och vapenplikt, och för att man vägrat underkasta sig överheten.

Molly Scott Cato faller in i en tradition med mycket gamla anor när hon deklarerar sin övertygelse att inte kompromissa med sitt samvete. Oavsett om det handlar om en etisk-moralisk övertygelse på andlig grund eller en etisk-moralisk övertygelse som har helt andra förtecken får naturen på detta sätt övertygade och grundade bundsförvanter som är beredda att stå upp för det de tror på, och som också i vissa fall är beredda att låta sig arresteras och dömas för sin övertygelse.

En bättre hemvist för oss alla

Peter Singer tecknar med några snabba penndrag bilden av den engagerade människan som ett eftersträvansvärt ideal. Han skriver:

”Om din nuvarande livsstil inte håller måttet inför en opartisk värdering, kan du förändra den /…/ Om du blir verkligt engagerad, kommer pengar och status inte längre att vara lika viktiga. Från ditt nya perspektiv kommer världen att se annorlunda ut. En sak är klar: du kommer att ha massor av meningsfulla saker att göra. Du kommer inte att bli uttråkad, eller gå otillfredsställd genom livet. Viktigast av allt är att du kommer att veta att du inte levt och dött för ingenting, för du kommer att ingå i den stora tradition som formats av dem som har reagerat på allt lidande genom att försöka göra världen till en bättre hemvist för oss alla”.

Det är svårt att inte hålla med om att vi behöver bli fler som är beredda att offra lite av vår bekvämlighet för att på fredlig väg kämpa för att göra världen grönare.