Snövit, är du snäll och släcker ljuset? Sätt på projektorn sen, gäspar Jasmin.

Sju stolar skrapar, sorlet tystnar och ett blått sken sveper in oss i en övervakningskameras perspektiv.

En receptionist rotar i en papperskorg, en högväxt man med svallande morotsrött hår vräker sig över receptionsdisken. Bredvid står en ung kvinna med en hund i famnen. Han bankar, receptionisten skakar på huvudet.

Han höjer näven, receptionisten snurrar bakåt med sin stol och välter papperskorgen, kvinnan spottar ner en post-it-lapp i receptionistens knä, receptionisten pekar på de spridda nummerlapparna – och mot väntrummet. Mannen föser in kvinnan i väntrummet, stänger dörren, varpå receptionisten plockar upp postit-lappen.

Runt mig sitter en decimerad skara Disneyprinsessor med böjda huvuden. Ansiktet känns tungt, och stämningen är så tryckt att jag oroar mig för att ingen kommer att tala.

– Tja, det var sista gången vi såg henne, va? Ni vet vad som hände. Receptionisten läste nödropet och ringde polisen. Adam, även känd som Odjuret, häktades för misshandel, olaga hot och kidnappning och dömdes till fängelse, och klippet vi nyss såg blev … viralt. Enligt obduktionsrapporten är dödsorsaken kvävning. Jag har inte alla detaljer, men det sägs att han körde ner tungan i Belles hals när hon besökte hans cell. Så. Vi är här för att diskutera era erfarenheter av relationerna med era respektive prinsar, för något, eller snarare mycket, är fel. Vad kan vi göra?

”Sprang ifrån honom”

Tystnad.

Vi flyttar runt stolarna så att de bildar en ring, försiktigt, som om ett stolskrap vore jämförbart med att slå sked mot glas för att påkalla uppmärksamhet.

Jasmin släpper stolen med ett brak. Lyckligt pekar jag på henne och nickar uppfordrande.

– Starkt av henne. Kan bara föreställa mig vad hon kände, fy vad hemskt. Men vet ni, det finns en term för det, han var en Darth Vader-pojkvän, suckar Jasmin.

Församlingen nickar häftigt, någon mumlar ”Stockholmssyndromet”. Skönt.

Jag var lite orolig för att samtalet inte skulle ta fart. Lättat plockar jag fram listan med diskussionsämnen, harklar mig och börjar.

– Så, vad tycker ni att vi kan göra åt det? Varför uppstod dessa problem, tror ni?

Tystnad. Jag fortsätter.

– Askungen, berätta om hur du upplevde din relation.

Hon tar ett djupt andetag och greppar fållen på sin klänning.

– Jag sprang ifrån honom … Jag nickar uppmuntrande.

– Så snabbt att jag tappade min sko, ändå fattade han inte! Sen fick han för sig att stalka upp mig genom att tvinga varje tös i hela kungariket att pröva min sko!

– Meh, du har ju så små fötter, påpekar Snövit.

– Men hur kunde han veta det? Knäppgö- – Fotfetischistisk stalker skulle jag säga, visste ni att man brukade bryta sönder kvinnors fötter för att pressa in dem i pyttesmå skor i Mulans hemland, avbryter Törnrosa.

”Så ägd hon blev”

Tystnad. Mulan reser sig, Ariel sparkar till hennes stol och hon sätter sig igen, varpå Snövit rusar iväg till toaletterna.

– Var var vi? Ja, knäppgök.

– Öh, vem? Ja … Han brydde sig bara om ditt utseende, Askungen! Jag hade havets vackraste röst, men sen blev jag förälskad i en prins och offrade rösten för ett par ben som jag kunde visa upp för honom – och han föll för det! För mitt utseende! Jag sa inte ett ord, vi kände inte varandra, vad vet han om mig? Hur kunde han älska mig?

– Nånstans läste jag att det symboliserar din förvandling från asexuell till sexuell – plötsligt fick du utrymme mellan benen, ha!

Törnrosa fnissar illvilligt. Ariel drar håret över ansiktet.

Samtalet tystnar tvärt, deltagarna skruvar på sig. Från toaletterna hörs Snövits sorgsna nynnande.

En dag ska jag bli hans En dag ska han bli min Vid små fåglars sång Vårt bröllop står en gång En dag när min dröm slår in …

Tock, tock, tock, föraktfull grimas. Jasmin knackar pannan, de andra nickar instämmande.

– Intressant. Tänk att det är sååå romantiskt, så eftersträvansvärt att äga varandra. Så ägd hon blev, så ägd Belle blev. Jag har då alltid sagt att jag är ingens, mumlar Jasmin.

Hjärtats vägar

Och samtalet fortsätter som förut.

– Förresten, inte alls! Man kan inte älska någon man inte känner! Min kille ljög för mig om sig själv och satte mig på en flygande matta – vem vet vad den lögnaren hade kunnat hitta på om jag vägrat kyssa honom, kanske knuffat av mig, suckar Jasmin.

– Men om han ljög för dig om sig själv och du blev kär i den ihopdiktade personen, kan man inte säga att du blev kär i en låtsaskompis då? viskar Askungen, flackar till sig ögonkontakt från alla i ringen och sneglar sen menande på Snövit, som tyst försöker bryta sig tillbaka in i ringen, stol i vädret. Snövit stelnar till, harklar sig och börjar multitaskfumla med mobilen.

– Min prins pussa mig på munnen, trots han e typ tie år äldre och trodde ja va dö!

Dunsen ekar när Snövit tappar stol, mobil och balans på klinkersgolvet.

– Ha, du drömmer ju om din prins! Du sjöng nyss om honom, påpekar Törnrosa.

– Han va jämnåri, trodde ja! skriker Snövit, reser sig och rusar iväg mot toaletterna.

Tystnad. Törnrosa fnissar bort den.

– Tihi, pedofila nekrofiler. Min prins kysste mig också fastän han trodde att jag var död, snacka om att tända på totalmedgörliga damsels in distress. ”Kvinnor är vackrast när de sover” sa han i morse förresten, sååå romantiskt …

Det ligger något i det.

– Tss. Intressant. Kan ni utveckla, exakt vad är ”skumt”, vad är ”romantiskt” och vad är kopplingen? viskar jag.

– Jamen, varför tycker folk att det är romantiskt att äga varandra? För mig verkar det mer och mer sjukt ju mer jag tänker på det. Men det kan man väl inte ifrågasätta, för kärlek har ju med hjärtat att göra, sägs det – och hjärtats vägar är outgrundliga, ha! Du, Snövit, släck ljuset, gäspar Jasmin.

Törnrosa slutar spinna, Snövit drar, och resten sitter knäpptysta, framåtlutade. Vi är något på spåret, och jag förväntas följa upp det.

Tystnad.

Bara ett undantagsfall

Jag mår illa. Diskret bankar jag lite på nyckelbenen, men klumpen i halsen vill inte ge med sig. Försiktigt drar jag upp polokragen över näsan och baskern över ögonen, men när det inte räcker reser jag mig och går bort till badrummet. Försöker ge ett fundersamt hmm som tecken på att jag ska utnyttja ensamtiden till att tänka igenom de andras inpass, men får inte fram ett ljud. Så jag går förbi, bort till den släckta korridoren.

Väl där drar jag ner kragen, släpper kontrollen och – känner hur någon försiktigt greppar min handled.

– Kan vi prata en stund? Mulan står framför mig, med ett osäkert uttryck. Jag samlar mig, viker upp kragen igen – varpå hon drar ner den.

– Du behöver inte dölja dina känslor. Jag vet, jag brukade också göra det. Om man vill bli respekterad som kvinna måste man göra tvärtemot alla normer för att uppnå status som undantagsfall, Kvinnan Liksom Olik Alla Kvinnor. Minsta lilla känslosamhet sabbar allt och tas som bevis för att man är en vanlig hysterisk kvinna trots allt annat man gjort.

– Är detta vad du vill prata med mig om?, fräser jag, inte så lite stött.

– Förlåt, ta inte illa upp. Ja. Jag känner mig inte bekväm. Mulan har suttit knäpptyst under hela kvällen, knappt rört en min. Hastigt skannar hon av mitt förtörnade ansikte, ger mig en vredgad blick och vänder ryggen åt mig.

– Vad ska jag klaga över, jag som fått allt, tycker ni. Jag som fått bli Kinas bäste krigare, fredens räddare, slagits som en riktig man, blivit en riktig feministisk förebild, muttrar hon bittert.

– Onekligen, svarar jag kyligt.

– Jag har massor att klaga på. Allt det jag åstadkom har framställts som ett undantagsfall, ett undantaget-bekräftar-regeln-fall.

En fnysning övergår i en hulkning. Plötsligt byter jag perspektiv.

– Menar du att du, istället för att fungera som en förebild som demonstrerar vad kvinnor kan åstadkomma, har utmålats som ett extremfall som är så ouppnåeligt att det snarare förstärker idén om att kvinnor i regel aldrig uppnår sådan framgång?

Mulan snurrar runt.

– Exakt. Just när jag trodde att min historia skulle motbevisa fördomar om kvinnor, visade det sig att den kunde användas till att förstärka dem. Den blev till en ursäkt för ytterligare förtryck.

– Sa inte kejsaren något i stil med att du är den enda kvinna som någonsin uppnått sådan, ”den enda kvinnan i hela Kina som någonsin åstadkommit så mycket, och att ingen annan kvinna någonsin skulle kunna göra något liknande?”.

– Ja.

Kort paus för inkänning.

– När jag var liten brukade jag gömma mig, under mina föräldrars säng, när jag behövde gråta, säger jag svävande, nästan apropå ingenting.

– Jag med, viskar Mulan. Trevande backar vi, faller framåt, lutar pannorna mot varandra, formande ett uppochnedvänt ”v” och snyftar ut. Avlägset hör jag Snövit börja sjunga.

”Lägg dig inte i”

När vi rätar på oss igen har klumpen under nyckelbenet försvunnit, och illamåendet bytts ut mot mild eufori. På armslängds avstånd med sammanflätade fingrar går vi tillbaka till ringen, systerligt synkroniserande våra fotsteg till tonerna av disneyprinsessornas stämsång.

Någon mer är på ingång. Med långa kliv äntrar Rapunzel rummet med sitt gyllene svall majestätiskt svepande över golvet, lojt snurrande en stekpanna på lillfingret. I släptåg kommer Snövit och den mest orangefärgade man jag någonsin sett.

– Går det bra om jag lånar din make en stund för en kort intervju om hans make-up-rutiner?, frågar jag andlöst.

Rapunzel nickar, och den muskulöse maken drattar i golvet. Rapunzel knycker på huvudet, makens fot rycker till. När ett gyllene streck skimrar till mellan dem börjar jag fatta misstankar. Vi går, och när jag vänder mig om ser jag Rapunzel vräka sig ner på min plats och snurra ut en hårknut, som vore det en fiskelina.

Inne på rummet vrider jag om vredet, greppar hans huvud och gnuggar raskt bort sminket med manschetten medan han försöker fatta vad som händer. Som jag trodde: hans ansikte är översållat med gula och blå blemmor, pannan täckt av bulor och brännskador.

– Har Rapunzel gjort det här mot dig?

Han hajar till, stirrar ilsket på mig.

– Nej, lägg dig inte i! Han sätter sig stelt, döljer ansiktet mellan knäna.

Paus.

En glänsande tår sätts i rullning när han nickar.

– Säg inget.

Vi går tillbaka. Projektorn surrar lätt, Törnrosa luftspinner och Snövit sitter mellan Rapunzel och hennes make, rastlöst vickande fram och åter, tanklöst tvinnande en gyllene hårtott runt stolsbenet, hummande samma ton som projektorns surrande avger.

– Snövit, är du snäll och stänger av projektorn, den surrar, gäspar Jasmin.

– Nej!

Snövit hoppar upp, stolen voltar, Rapunzel vrålar när hennes hår brister – och maken rusar iväg mot toaletterna, Snövit hack i häl.