Läget är mer akut än någonsin. Det visade IPCC:s specialrapport om effekterna av 1,5 graders uppvärmning som presenterades i början av oktober. Rapporten visar att det är stor skillnad på konsekvenserna av 1,5 graders uppvärmning jämfört med 2 grader. Den större ökningen innebär bland annat att antalet djurarter som riskerar utrotning fördubblas, att Arktis blir isfritt betydligt fler somrar, att skördarna i världen minskar och att vi kan räkna med att havsnivån höjs tio centimeter mer i slutet av århundradet. Det kan låta lite, men det betyder bland annat att ytterligare 10 miljoner människor kan behöva lämna sina hem.

– En halv grad låter inte mycket, men det gör ju en väldigt stor skillnad, exempelvis för korallreven, där 1,5 grader betyder att korallreven får stora skador men fortfarande finns kvar. Vid två grader är de borta, säger Victor Galaz, docent och ställföreträdande föreståndare för Stockholm Resilience centre på Stockholms universitet.

Ställa om i alla sektorer

Listan på effekter kan göras lång, men kontentan av rapporten är att vi behöver ställa om i alla sektorer i samhället: industri, energianvändning, markanvändning, byggnader, transport och städer för att nämna några, och det snabbare än tänkt. För nu förstår man bättre att även två graders uppvärmning innebär stora risker, bland annat för att sätta igång jordens självförstärkande processer, som leder till ännu mer uppvärmning.

– De beslut som vi fattar i dag är avgörande för att säkerställa en säker och hållbar värld för alla, både nu och i framtiden, sa Debra Roberts från IPCC:s andra arbetsgrupp när rapporten presenterades, och fortsatte:

– De närmaste åren är förmodligen de viktigaste i vår historia.

Och där står vi nu, inför ett klimattoppmöte i Polska Katowice som är tänkt att få till de detaljer och den regelbok som ska styra arbetet med Parisavtalet. Många har påpekat att IPPC-rapporten kan ge en välbehövlig skjuts till mötet.

– Jag kommer att använda rapporten för att vi från EU:s sida behöver uttala att vi kommer att uppdatera våra klimatåtaganden till 2020 i enlighet med Parisavtalet. Och det är bråttom. Det tunga budskapet i rapporten är att ju snabbare vi minskar utsläppen desto mindre skada på ekosystemen, kommenterade klimatminister Isabella Lövin till DN inför EU-ministrarnas möte i början av oktober.

Vem ska göra vad?

Men vad är det då som måste på pränt i december? Parisavtalet kom fram till målet, men inte hur vi ska följa upp om vi är på rätt väg mot temperaturmålen i avtalet och hur klimatarbetet ska kunna stärkas kontinuerligt. Viktiga frågor som vem som ska göra vad och hur behöver fortfarande definieras. Ska exempelvis alla länder ha samma regler för mätning och rapportering som de utvecklade länderna? Här går det en tydlig skiljelinje i ländernas ståndpunkter, och det är en av de svåraste frågorna att komma överens om.

Roger Sedin, biträdande chefsförhandlare för Sverige, menar att den svenska delegationen har två fokus som är extra viktiga. Att färdigställa ett robust regelverk för uppföljning och genomförande av Parisavalet samt att Talanoadialogen, även kallad ”stödjande dialogen”, ska driva på ökad ambition i klimatarbetet.

– Vi ska besluta om hur vi ska följa klimatarbetet, till exempel utsläppen och klimatfinansiering, så att vi vart femte år kan se över och utvärdera ambitionerna och utvecklingen mot temperaturmålen. Det är central information för att driva på länderna att ta på sig nya och ambitiösare utsläppsminskningsåtaganden (NDC:er), vart femte år. Vi vill se till att alla mäter och rapporterar på ett jämförbart sätt, men i dag rapporterar inte ens alla länder om sina utsläpp. Så det går ganska tungt och det är ganska tekniskt, säger han.

Talanoadialogen inleddes redan under Cop23 i Bonn förra året och kan ses som en försmak av arbetet med att vart femte år göra uppskattningar av hur arbetet går och att höja ambitionerna i ländernas NDC;er, de nationellt bestämda bidragen. Målet är att genom dialog och inspiration få till nya ambitiösare nationella åtaganden innan år 2020. (Se mer i faktarutan.) – För oss är det jätteviktigt att det blir bra och att vi får med alla länder, säger Roger Sedin.

Huruvida de två konferensveckorna kommer att lyckas med ett färdigt regelverk är osäkert. Arbetet inleddes redan under förra årets klimattoppmöte, Cop23 i Bonn, men nådde inte hela vägen fram. Inte heller under mellanmötet i Bonn i maj nådde man fram till den färdiga förhandlingstext som man tänkt presentera under klimattoppmötet i Katowice. Därför sattes ett extramöte in som hölls i Bangkok i början av september. ”Om tre månader är vi i Katowice, och uppriktigt sagt är vi inte redo”, sa Fijis premiärminister Frank Bainimarama under öppningstalet.

Balansgång

Inte heller där lyckades man få till en färdig förhandlingstext, men det finns ljuspunkter.

– Förhandlingarna har gått trögt, men alla har sagt vad man vill, alla har lagt fram sina kort. Och medordförandena fick i uppdrag att korta ned texterna, som också presenterades i oktober. Men det finns alltid en balansgång i det där. Kortar man för mycket så kan någon anse att deras prioriteringar försvinner från förhandlingsbordet. Nu är texterna för långa för att kunna lämnas över till ministrar för att lösa utstående frågor i slutet av förhandlingarna. Det är ett steg framåt, men vi måste nu hitta kompromissförslag och mejsla ut några få frågor som kan behöva gå till ministrarna under andra veckan i Katowice. Denna typ av tekniska texter kan dock behöva vara lite längre, säger Roger Sedin.

Starkt stöd för avtalet

Hur utgången kommer att bli vågar han inte sia om.

– Men det hela kommer inte att falla i alla fall. Det tror jag inte. Ingen vill att det ska falla. Det finns ett starkt stöd för Parisavtalet. Dessutom måste inte allt bli färdigt heller. Man kan ta ett nytt beslut om att man fortsätter med vissa delar efter mötet, säger Roger Sedin.

Men pressen från omvärlden ökar. Klimatstrejker, klimatdemonstrationer och andra aktioner den senaste tiden visar att civilsamhällets oro har ökat. Även många forskare uttalar sig med allt starkare ord.

För de som redan är insatta i klimatforskningen var IPCC:s rapport ingen överraskning.

– Jag jobbar ju med det här, så jag är inte förvånad. Men det är en svår uppgift för dem som fick denna beställning, att skriva en rapport om hur bra 1,5 grader skulle vara istället för 2 grader. Man grubblar över detta i några år och sen skulle man skriva att det var omöjligt, säger Thomas Sterner, professor i miljöekonomi på Göteborgs universitet.

Svår uppgift

Han menar att han trots sin i övrigt optimistiska läggning inte riktigt kan vara optimistisk i detta fall. Han håller med IPCC:s vice ordförande Jim Skea, som sa i Sydkorea när rapporten presenterades: ”Att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är möjligt inom lagarna för fysik och kemi, men det kräver en aldrig tidigare skådad förändring”.

– Det hade varit en svår uppgift även om vi enbart hade haft ledare som Obama, Reinfeldt och Merkel i världen. Men med en rad nya ledare som glatt tar beslut åt fel håll finns det inga utsikter alls. Det kommer att krävas många drastiska beslut åt rätt håll om vi ska få till det, säger Thomas Sterner.

Enligt honom är det väsentligt att det globala priset på koldioxid höjs, genom koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter. Med politiska beslut kan man komma långt, men inte hela vägen, menar han.

– Man kan komma långt genom regleringar: att besluta att exempelvis bygga solceller på alla tak, att inte producera nötkött eller införa styrmedel för stålindustrins användning av kol och fossila bränslen. Men skulle man göra det – och vi är fortfarande långt ifrån några sådana beslut – så skulle priset på olja och kol sjunka. Och eftersom det alltid finns nya sätt att göra av med energi i världen är det enda egentliga sättet att bli av med fossila bränslen att göra dem olönsamma, säger han.

– Dessutom behöver vi komma åt metanutsläppen också . Men det görs bäst genom att direkt rikta in sig på de områden där utsläppen är störst. Hur vi odlar ris, hur vi sköter gasfält och hur mycket nötkött vi äter.

Men många frågor ska gås igenom, och diskussionen om marknadsmekanismerna är en av de frågor som troligen inte kommer att hinnas med under de intensiva veckorna i Katowice.

En annan viktig fråga är finansieringen till utvecklingsländernas utsläppsminskningar och klimatanpassning. Det menar Sara Nyberg från ungdomsnätverket Push Sverige, som är inriktat på hållbarhetsfrågor och är en av de så kallade ackrediterade observatörsorganisationerna under Cop-mötena.

– Problemet med finansieringsfrågan är att det inte är lika attraktivt att ge pengar för anpassning för att undvika klimatskador som det är för utsläppsminskningar. Man kan ju inte tjäna pengar på exempelvis en damm som ska skydda mot översvämning. Däremot kan man tjäna pengar på ny teknik som minskar utsläppen. Så det kommer att bli en svår nöt att knäcka, säger hon.

Intressekonflikter.

Hon har varit på de tre senaste FN-konferenserna, det vill säga Cop23 i Bonn för ett år sedan, samt två av de mellanmöten som hålls varje år som ett införmöte.

– Vid Cop23 uppmärksammade vi med flera andra organisationer problemet med ”conflicts of interest”, intressekonflikter. Att olje- och fossilindustrin får vara med och har observatörsstatus är inte okej. De rör sig i samma korridorer och har möjlighet att boka in möten med deltagare och lobba för sina intressen. Givetvis kan de vara med i implementeringen efteråt, men deras intresse i dag är ju fortfarande utvinning, säger Nyberg.

Hon är svagt optimistisk till att förhandlingarna ska lyckas, trots att det är en omfattande textmassa att gå igenom och trots att vissa länder rätt så öppet förhalar processen.

– Man vill ju alltid att det ska gå snabbare, men man får komma ihåg att alla länder ska enas och komma överens. Då är det ändå ganska fascinerande att man har kommit överens om mycket. Och det är bättre, det, än inget.

Lokala Talanoadialoger

Push Sverige har också anordnat lokala Talanoadialoger i Sverige, vilket du kan läsa mer om i sidotexten. Syftet är att tillsammans med en mängd andra observatörsorganisationer runtom i världen lämna in officiella bidrag till klimatsekretariatet. Slutsatserna kommer att presenteras under Cop24 som en inspirationskälla och vägledning i var vi är, vart vi behöver komma och hur vi når dit. Även IPCC:s 1,5-gradersrapport kommer att vara en viktig del i denna presentation.

Victor Galaz på Stockholm Resilience centre hoppas att IPCC-rapporten kommer att vara till nytta rent politiskt och för att öka förståelsen hos politiker och allmänhet.

– Internationellt samarbete är helt fundamentalt. Det är viktigt att få länderna att erkänna att detta är en fråga som vi löser gemensamt. Om klimatmötet lyckas är en annan fråga. Det är svårt att komma överens kring bindande mål, och Parisavtalet är ju inte starkt bindande, säger Victor Galaz.

Han ser ändå positiva ljusglimtar med mötet och inför framtiden.

– Klimatmötena påverkar ju också andra initiativtagare: städer och privata aktörer som ökar sina ambitioner, finansaktörer som avinvesterar och tar fram nya produkter. Man ska inte underskatta kraften i bottom-up-processer.

Som statsvetare menar han att den viktigaste frågan handlar om politiken i stort.

– Hur ska världen hantera ledare som Trump och Bolsonaro i Brasilien? Det gäller att hålla igång det internationella samarbetet trots att det blir motarbetat. Vi vill inte hamna i en dominoeffekt där länder börjar dra sig ur, säger han.

Han menar att man bör ta valutgången i Brasilien på största allvar.

– Bolsonaro har ju visat tydliga ambitioner att avreglera verksamheter i Amazonas och visar inget förtroende för internationellt klimatarbete. Amazonas och den tropiska regnskogen är ju också en nyckel för hela världens klimatsystem.

”Det är ganska bråttom”

På det stora hela pendlar han mellan hopp och förtvivlan.

– Det är ganska bråttom. Vi har förlorat mycket tid och skulle ha börjat resan mycket, mycket tidigare. I stort sett så nådde forskningen konsensus redan på 90-talet, säger han.

Nu behöver utsläppskurvorna i-stället vika neråt mycket brantare, i Sverige såväl som i resten av världen.

– Just nu går vi mot en ökning på tre, fyra grader. Det är en helt annan planet. Det är ett faktum. Tittar man bara på koldioxidhalten i luften just nu ser man att den aldrig har varit så hög i människans historia.