Jag träffar Gideon Levy i hans hem på Reading Street i Tel Aviv. Ett passande namn för journalisten, som även skriver böcker. Först knackar jag på fel dörr och släpper ut grannens hund innan jag hittar rätt.

Israels mest omstridda journalist har ätit granola till frukost och serverar mig svart kokkaffe, innan vi sätter oss ner i tygsoffan. I den grönskande trädgården hänger kläder på tork och en stor vitorange katt ligger och spinner i en utefåtölj. Hon heter Sonja, berättar Gideon Levy för mig.

Han har skrivit om de ockuperade palestinska territorierna för tidningen Haaretz i över 30 år. 2015 fick han Olof Palmes fredspris för sin ”modiga och oförtröttliga kamp mot våld och ockupation”.

– Det var en stor ära att få priset. Jag blev väldigt glad, eftersom jag beundrar Olof Palme mycket.

Men i övrigt vill Gideon Levy inte prata om privata saker överhuvudtaget. Det är jobb och politik som är i fokus.

Jag är nyfiken på hans tankar om den polarisering inom politiken som sker i Europa och Sverige just nu. Kan han se några likheter med konflikterna i Mellanöstern och finns det kanske till och med några ”mediciner” som vi kan ta mot det?

Han suckar lite och funderar en stund på sitt svar.

– I många länder behöver en förändring, en riktig förändring, och förändring kan bara göras av radikaler. Polariseringen är i sig själv inte ett problem. Problemet är om det rör sig mot den farliga polen – som är rasism, religion och nationalism.

Han menar att det största problemet som Europa och Sverige står inför är den politiska svängningen mot högerpolen.

– Det beror främst på migrationen. Sverige har varit mer liberalt, och absorberat mer invandrare än något annat land. Jag tycker att det är beundransvärt och något som Sverige borde vara väldigt stolt över.

Israelisk rasism

Han resonerar vidare kring konsekvenserna och de sociala problem som uppstår och att det framförallt skapas ett motstånd från vissa grupper av befolkningen.

– I Israel har vi ett annat problem – här är rasismen huvudsakligen riktad mot palestinierna. De är inte asylsökande, de är inte flyktingar och de är inte utlänningar. De tillhör denna plats och de är här tillsammans med oss. Rasismen i Israel går så mycket djupare än i Sverige, om jag nu är rätt person att bedöma det.

Gideon Levy tittar barskt på mig.

– Det som skiljer våra länder åt, är att i Israel är den politiska korrektheten rasistisk. I Sverige är det fortfarande inte politiskt korrekt att vara rasist.

”Livet här är en bubbla”

Gideon Levy är en man som använder kraftfulla ord. Han tycker att det israeliska folket är hjärntvättat av medier och regeringen.

– Det finns inga skuldkänslor kring det som sker några mil ifrån vår huvudstad. Livet här är en bubbla. Naturligtvis älskar jag Tel Aviv och en minoritet av dem som finns här. Men jag är medveten om att jag bor på en ”liten ö”.

Han berättar om hur ovanligt det är att israeler pratar om ockupationen.

– De flesta har aldrig varit på Västbanken och det är en del av den israeliska ignoransen. Så länge livet i Israel är så bra som det är, så kommer ingen förändring att ske.

Jag frågar om han tror att Sverigedemokraternas frammarsch i Sverige kommer att påverka relationen våra länder emellan. Han svarar omedelbart:

– Inte ett dugg. Om du stödjer den israeliska ockupationen så kommer du alltid vara en vän till Israel. Vilket både Ungern, Italien och Polen gör. Det spelar ingen roll om du är antisemit, till och med Filippinernas president Rodrigo Duterte, som förnekade Förintelsen, var en välkommen gäst här.

De svenska socialdemokraterna däremot beskrivs ofta som demoner och Sverige som en fiende till Israel berättar han, till och med den största fienden i Europa.

– Vilket inte stämmer, men Israel går allt mer i en högerriktning och mot ett rasistiskt samhälle.

Vi kommer in på den senaste lagen som det israeliska parlamentet, knesset, godkänt. Det är en kontroversiell nationalstatslag som definierar landet som en enbart judisk stat och avskaffar arabiska som officiellt språk. Landets palestinska medborgare och människorättsgrupper oroar sig för att lagen kan användas för att ytterligare marginalisera andra folkgrupper.

– Lagen ger helt enkelt israeliska judar bättre förutsättningar än palestinier.

Allt eftersom skymningen lägger sig och kaffet börjar ta slut så mjuknar Gideon Levys tuffa framtoning. Hur kan du fortfarande ha ”fighting spirit” efter så många år, frågar jag honom. Han är tyst en bra stund innan han svarar.

– Jag vet inte om jag har någon sådan. Jag bara skriver. Jag har total yttrandefrihet i min tidning som judisk journalist. Jag fortsätter med vad jag har gjort hela livet och jag kommer aldrig sluta.

Hatad av många

Gideon Levy är hatad av många i Israel och en knessetledamot har krävt att han ställs inför rätta för förräderi. Jag undrar lite över hotbilden runt honom, när han ägnat ett helt yrkesliv åt en av världens mest debatterade områden.

– Under kriget i Gaza hade jag i perioder livvakter. Men just nu känner jag mig inte hotad. Det kanske kommer några mejl, det är allt, säger han och rycker på axlarna.

Vad skulle du göra om du fick makten att lösa det som ser ut att vara en omöjlig konflikt?

– Den enda lösningen är en demokratisk stat med lika rättigheter för alla, som i Sverige och USA. Så ska det vara även här.

”Ingen demokrati”

Han återkommer till att ingenting kommer att förändras så länge israelernas liv är för bra. Den dagen då ockupationen leder till konsekvenser för israelerna – då kommer förändring att ske. Men dessa dagar är långt bort menar han.

– Det är ingen demokrati när fyra miljoner lever utan rättigheter och två miljoner av dem lever i en bur i Gaza. Det är demokrati för den israeliska befolkningen, precis som Sydafrika (under apartheid) var en demokrati för de vita.

Han slår ut med händerna och säger att Israel börjar bli en allt mer omöjlig plats att bo på.

– Jag ser en plats som blir allt mer rasistisk och allt mer religiös. Kanske till och med mer religiöst än USA, det är inget hoppfullt scenario.

Han påpekar att han är högst medveten om att Palestina är långt ifrån att vara en demokrati, men att det inte är det som är problemet.

– Det handlar inte om känslor här, utan om rättvisa. Så länge det finns en ockupation så kommer det att finnas motstånd. Ockupationen är långt mer brutal och våldsam än motståndsrörelsen.

När jag berättar att jag ska åka till Ramallah om några dagar tittar han på mig med sin skarpa blick och säger att staden är en yuppie-ö, en bubbla, precis som Tel Aviv.

– Staden är västerländsk och rik. Man känner ockupationen mycket mindre där än någon annanstans. Gaza å andra sidan är katastrof. På elva år har inga israeler varit där.

Kvällssolen har gått ner och katten Sonja kommer in från trädgården. Den prisbelönte journalisten ser trött ut och jag frågar honom om hans tankar om framtiden.

– Jag forsätter med mitt arbete. Jag har aldrig några stora projekt.