En grön penningpolitik är möjlig och nödvändig

På Under ytan i Syre (25/10 2018) spanar Kristofer Dittmer efter en djupgrön penningpolitik. Kan penningpolitiken bidra till att skapa ett samhälle där vi lever i ekologisk balans med övriga varelser och växter på jorden? I artikeln kritiserar han det huvudsakliga gröna alternativ som figurerat i debatten: reformen Suveräna pengar, som förespråkas av bland annat Positiva pengar. Dittmer menar att förslaget:

(1) skulle innebära ett högre ränteläge, vilket snarare skulle öka rovdriften på människor och miljö (2) inte skulle ge ekonomin lägre tillväxtincitament eller underlätta nolltillväxt, (3) kräver en tydlig gränsdragning mellan pengar och penningsubstitut, vilket inte är möjligt, (4) skulle driva fram en växande skuggbanksektor, (5) ökar den finansiella instabiliteten genom att staten slutar stödja och subventionera bankindustrin, samt (6) har ett marknadsfundamentalistiskt ursprung.

Även om vi välkomnar att Dittmer för debatten framåt är samtliga dessa påståenden tyvärr missvisande eller felaktiga. En reform där Riksbanken får ensamrätt på att ge ut svenska kronor, där nya pengar ges ut via statsbudgeten eller direkt till medborgarna och där bankerna endast kan låna ut kronor de först lånat in menar vi skulle skapa förutsättningar för en tillväxtoberoende ekonomi.

Låt oss undersöka Dittmers kritik noggrannare:

(1) Grönare ränteläge

Dittmer har rätt i att om bankerna inte får skapa svenska kronor kommer det inte bli lika billigt att låna. Men det betyder inte som Dittmer antyder att rovdriften på människor och miljö kommer öka, tvärtom. Förslaget innebär att vi lånar av dem som avstår sina pengar nu istället för att låna av framtiden. Dessutom kommer privata banker inte längre sätta priset på svenska kronor och investera dem för att maximera sin vinst, istället kommer regeringen, medborgare och företag välja vilka typer av projekt som ska få finansiering. Så länge de har en grönare investeringsmoral än bankerna, vilket är sannolikt, kommer räntenivåerna relativt sett att sjunka för den som vill låna för att investera i en bättre värld, och stiga för den som exempelvis vill bygga ett företag på att bränna olja och regnskog.

(2) Möjliggör nolltillväxt

Dittmer har rätt i att gröna penningreformister ofta lurats av ett felaktigt argument för att dagens penningsystem kräver tillväxt: när alla pengar skapas i samband med lån blir penningmängden för liten för att det ska vara möjligt att återbetala både lånen och räntan, nya lån måste tas för att betala räntan, vilket kräver växande skuldsättning, vilket tvingar ekonomin att växa för evigt. Missförståndet kan klargöras enkelt genom att man konstaterar att pengar är ett medel för att överföra värde och de pengar som för över räntan till bankerna återcirkuleras genom löner till anställda och aktieutdelningar till ägare. Penningmängden måste inte expanderas för att pengarna ska räcka till räntebetalningar.

Men det finns ett betydligt bättre argument. När pengar skapas i samband med skuld blir resultatet mycket höga skuldnivåer. Det leder till kostsamma räntebetalningar, minskar konsumtionsutrymmet samt ökar enligt åtskillig forskning risken för finanskriser. Nolltillväxt kunde i dagens penningsystem utlösa en ond cirkel av skulddeflation där värdet på hushållens skulder ökar samtidigt som inkomsterna minskar. Hushållen måste då lägga en allt större andel av sina inkomster på räntebetalningar och amorteringar, vilket ytterligare minskar efterfrågan och spär på deflationen. För att minska riskerna med skyhög skuldsättning måste skuldernas storlek i relation till inkomsterna minska. Och det är bara möjligt i dag genom mer tillväxt.

Efter en penningreform finns inte samma incitament för tillväxt. Om Riksbanken gav ut alla pengar utan att någon måste skuldsätta sig eller betala ränta skulle vi få radikalt lägre skuldnivåer i samhället. När pengar inte skapas i samband med lån för köp av tillgångar kan inte priset på fastigheter, aktier och företag trissas upp via budgivningar på samma sätt som i dag, vilket leder till mindre lånebehov och lägre skuldsättning.

Med lägre skuldnivåer minskar politikens incitament att driva på mot tillväxt. Dessutom kan Riksbanken i och med reformen enkelt ge ut mer pengar istället för att hålla ner räntan för att hålla inflationen uppe, så ekonomin är vaccinerad mot skulddeflation och klarar allt från nolltillväxt till nerväxt.

(3) Behovet betalningsmedel

Dittmer menar att penningreformens stora akilleshäl skulle vara att bankerna kommer att uppfinna nya valutor och att alla alternativa valutor måste bekämpas för att reformen ska fungera.

Men reformen handlar inte om att Riksbanken ska få ensamrätt att ge ut alla typer av betalningsmedel såsom lunchkuponger, bonuspoäng, krediter, likvida värdepapper, lokala eller utländska valutor.

Reformen handlar bara om att Riksbanken ges ensamrätt på att ge ut just svenska kronor och att dagens statligt subventionerade affärsbankspengar, som i dag i praktiken är svenska kronor, konverteras till statligt utgivna e-kronor. När hela ekonomin körs på säkra e-kronor kommer det sannolikt inte finnas någon efterfrågan på osäkra privata valutor, men i den mån alternativa betalningsmedel ändå uppstår i liten skala är det inget problem.

(4) Skuggbanksektorn krymper

Enligt IMF-ekonomen Pozsar (2011) har skuggbankerna vuxit fram för att fonder, försäkringsbolag och stora företag har behov av att placera en del av sina pengar med hög säkerhet och hög likviditet och för det ändamålet räcker inte dagens affärsbankspengar med för låg insättningsgaranti till. Införs e-kronan får Sverige ett helt säkert betalningsmedel i vilket företag kan spara hur mycket som helst. Den del av skuggbanksektorn som ger ut penningsubstitut kommer då, tvärtemot vad Dittmer hävdar, sannolikt att krympa, vilket ökar stabiliteten i det finansiella systemet.

(5) Ökad finansiell stabilitet

En stor fördel som brukar framhållas med reformen är ett robust och stabilt betalningssystem som håller vid en kris, mindre konjunktursvängningar och färre finanskriser. Trots det hävdar Dittmer att den finansiella stabiliteten skulle minska om vi slutar subventionera affärsbankspengarna. Men efter en konvertering finns ju inga affärsbankspengar kvar alls, hur skulle ekonomin då kunna bli mer instabil av att affärsbankspengar inte längre subventioneras?

Börsen och bankerna kan visserligen alltid försöka locka till sig sparares pengar med nya osäkra produkter som ger högre avkastning. Men en bra lösning på en situation där folk väljer att investera sina pengar riskabelt är inte att staten går in och garanterar värdet på exempelvis aktier eller privata valutor så att inga aktörer kan förlora något vid en finanskris. Vill vi skapa finansiell stabilitet bör regeln vara att de som investerar pengar för att få avkastning själva står för risken.

(6) Reformens historiska rötter

Slutligen hävdar Dittmer att reformen har ett marknadsfundamentalistiskt ursprung. Men det stämmer inte. Reformen har rötter till Currency school som stod i motsättning till Banking school i debatten under 1820–1840.

Banking school argumenterade för att den fria marknaden alltid skapar optimal penningmängd, inga regleringar behövs.

Denna skola byggde på en rad marknadsfundamentalistiska antaganden som ”Fullarton’s law of reflux” och ”Real bills doctrine”, och ligger i linje med von Hayeks hypotes om effektiva och självreglerande marknader, doktrinen om pengars neutralitet och neoklassiska teorier om marknadsekvilibrium. Mot denna teori stod Currency school, som argumenterade för att penningmängden inte alls reglerar sig själv på ett optimalt sätt. Bankerna är vinstdrivande företag och har ett incitament att expandera penningmängden mycket snabbare än BNP växer, det är ohållbart och leder till finanskriser. Staten måste med hårda tag reglera och förstatliga penningskapande.

Avslutningsvis, det finns skäl till optimism: en grön penningpolitik där staten och medborgarna får inflytande över skapandet av pengar istället för att marknadskrafterna styr är fullt möjlig och nödvändig om vi vill ställa om till en hållbar ekonomi.