Det har skrivits mycket om studentrevolten 1968, inte minst i maj i år kring femtioårsdagen av revolten i Frankrike och, för Sveriges del, protestdemonstrationen mot Davis Cup matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 3 maj och kårhusockupationen i Stockholm den 24 maj.

Mindre känt är att protestvågens centrum därefter förflyttades till ”Röda Lund”. Liksom i Paris och Stockholm var det en allmänradikal protest mot samhällsordningen och för ökad studentmakt. Men det fanns också lundensiska särdrag. Den 13 juni väckte överdrivet pampigt firande av Lunds universitets 300-årsjubileum, med närvaro av kung Gustav VI Adolf, studentilska och tvåtusen demonstranter drabbade samman med trehundra poliser. Den nyvalde rektorn Per Stjernquist uttalade sig: ”Jag kände mig mycket besvärad av den stora polissammandragningen”. Därefter var han persona non grata i den konservativa professorskåren. Det samlades in pengar till Hanoistudenterna, men det anordnades också, efter den sovjetiska invasionen, en solidaritetsdemonstration för Tjeckoslovakien.

Lundagård och revolten

Den 24 september drabbade ridande poliser samman med fredsdemonstranter utanför en mönstringslokal. Dagen efter medverkade Tage Erlander i en galamiddag på Akademiska föreningen. Efter krav från fyratusen studenter på Kafé Athén i våningen under kom statsministern ner, fick ett exemplar av Vägra värnplikt-flygbladet och sa: ”Det är naturligtvis helt ofarligt”.

Detta lugnade dock inte studentrevoltörerna. Inte heller stoppades revolten av att Olof Palme presenterade Pukas, en reformerad variant av det utskällda Ukas, vilket uppfattades som byråkratisk toppstyrning av dittills fria studier. Snarare trappades den upp. Studenttidningen Lundagård, där jag var redaktör, beskylldes för att vara en megafon för kommunism (trots att jag var liberal och FP-medlem). Och faktum är att vi över en bild på hur man tillverkar en molotovcocktail uppmanade till strid mot Pukas, den konservativa studentkårsledningen och den reaktionära professorsmaffian. Men vi tog också ställning mot den militanta delen av Båstadsaktionen under rubriken ”Stoppa matchen eller stoppa Smith?”. Och när Bo Widerbergs film om Båstadshändelserna – Den vita sporten – hade premiär, skrev Lundagård: ”Under visningen av ’Den vita sporten’ i Lund möttes ortsbefolkningens vilsna kommentarer regelmässigt av studenternas hånflabb; det var otäckt”.

Totalt sammanbrott i relationen mellan Lundagård och vänstern blev det när Studenter för ett demokratiskt samhälle (SDS) den 28/ februari 1969, bland annat genom att ockupera talarstolen, avbröt en kontaktkonferens näringsliv/universitet. När en ledande SDS:are pläderade för ”illegala aktionsformer”, svarade jag: ”Självförsvarsattityden visar att PR-jippon inte är avsteg från SDS-strategin, utan är SDS-strategin”.

Mössbränning

Lundagård försökte hitta en medelväg mellan högerns studentikosa traditionalism och vänsterns jippoanarkism: ”Den i grunden reaktionära ’student-as-such’-romantiken försökte hävda att studenterna är en elitgrupp vid sidan av samhället, den revolutionära studenten-som-klasskämpe-romantiken driver tesen att studenterna är en elittrupp i täten för samhället. Men i själva verket är det ju så uppenbart att studenterna är en grupp i samhället […] från ett sådant perspektiv kan det varken bli frågan om isolering i förnämhet eller maktmonopol i överhet; det måste bli frågan om deltagande och medinflytande i jämlikhet”.

Hur påverkades studenterna i allmänhet av studentrevolten? Studentikosa företeelser bemöttes med minskat intresse. Hälsningsgillet i oktober -68 lockade rekordfå novischer, sak samma med vårbalen -69. Siste april (som Valborgsmässoafton kallas i student-Lund) bytte många ut mösspåtagning mot mössbränning.

”Vardagen är politisk”

Men högern kunde nöjt konstatera att studentkårsvalet i slutet av 1968 inte visade nämnvärd vänstervridning. Högerns Fris vann överlägset med 61 platser i ”deputerade”, vänsterns SDS kom lågt efter med 14, liberala LURD fick 9 och övriga 14. Vänstern och liberalerna (och Lundagård) skyllde på orättvist valsystem, hänvisade till lågt valdeltagande (trots att det var rekordhögt, 36,6 procent) och krävde nyval med nya regler.

I besvikelse skrev jag en avskedsledare med rubriken: ”Till vardagsstudenten som svek: Vardagen är politisk – du kommer inte undan!” Trots det enorma pådraget kring studentrevolten fortsatte ändå de allra flesta studenter sitt vardagsliv med sikte på fullbordade studier, bra jobb, framgång och privat lycka. Så var det 1968 för de flesta av Lunds tjugotusen studenter – och så är det förstås 2018 för det dubbla antalet.

Den direkta maktpolitiska effekten av revolten -68 blev marginell. VPK gjorde sitt sämsta riksdagsval 1968 och den nya vänstern ännu sämre 1970 (med mycket långt avstånd till någon riksdagsplats). Varför syntes inga spår av 68-revolten i riksdagsvalen? Ett svar är förstås många studentrevoltörers elitism och förakt för demokratiska metoder. Studentrevolten blev aldrig en folkrörelse.

Men den bidrog, liksom den vänsterliberale chefredaktören för franska L’Express, Jean Jacques Servan-Schreiber, skrev om Frankrike, till ett uppvaknande, som främst fick effekt som livsstilsrevolution (Le reveil de la France, 1968). Under slutet av 60-talet genomgick Sverige och liknande länder något som kan kallas paradigmskifte: dureform, ifrågasättande av könsroller, sexliberalism, aborter och mycket annat. Studentrevolten var en pådrivande faktor.

Från rött till grönt

Lund 2018 förefaller ytligt, inte bara femtio år, utan ljusår, från Röda Lund -68. De flesta studentikosa traditioner har återkommit. Lugn och ro tycks råda. Har revoltandan ebbat ut? Har studiehets och studiemedelssnålhet lyckats tämja studenterna? Inte helt. Jag skönjer en färgförändring från rött till grönt – vilket inte ska tolkas partipolitiskt, utan som att en ekologisk livsstil breder ut sig. Det handlar inte längre om en samlad studentrevolutionär förtrupp. Men under den mediepolitiska SD-ytan pågår tusentals individuella gröna omställningar. Att det behövs förändring tycker studenter också 2018. Men metoderna är annorlunda.

Den miljöförstörande tillväxtkapitalismen kan inte krossas med 68-revoltens metoder.

Däremot kanske en vacker dag med gammaldags demokrati och, inte minst, genom att det så kallade civilsamhället via miljoner enskilda livsstilsbeslut vägrar spela med i det gigantiska kasino som fortfarande ibland av så kallade nationalekonomer betraktas som seriös verksamhet, men som ju i grund och botten bara är en liten klicks gigantiska stöld av den gemensamma framtiden. Till dess: mindre av röd revolution, mer av grön evolution.