Jag vill helst inte börja gråta nu. Jag vill hålla mig från gråt över den orättvisa världen. Även när jag kommer i kollision med den och när den knäcker mig och knockar mig. Jag var på ett tvådagars seminarium på Konsthögskolan Valand i helgen. Seminariet anordnades av Parse, en plattform för konstnärlig forskning baserad i HDK (Högskolan för design och konstverk) i Göteborg. Temat för seminariet var konst och migration.

Shahram Khosravi, professor i socialantropologi och själv flykting en gång i tiden, berättade om flyktingskapet och om väntan. Han berättade om förvaret i Märsta, där det fanns fem klockor med olika tider på väggen, med tider från länder de förvarstagna skulle deporteras till. Han talade om rasifierad tid. Om stulen tid. Om deportation som en statlig trafficking.

Den etiopisk-italienska filmaren Dagmawi Yimer berättade om sin film Asmat, om katastrofen i Italien vid Lampedusas kust 2013.

Han sa att han inte kunde hitta något annat sätt att hedra de 368 som hade drunknat på väg till Fort Europa, och nästan kommit fram, än att nämna dem en och en i filmen. Detta för att påminna oss om ”hur många namn som förlorade sina kroppar på en enda dag, i Medelhavet”. Namn som Selam (fred) och Tesfaye (mitt hopp).

Han sa att han inte kunde hitta 368 levande personer som kunde vara med en flash mob som han kunde filma, vilket han hade tänkt göra i början.

Nuraini Juliastuti berättade om ett mobilt bibliotek och ”Afterwork reading club” för de indonesiska arbetarna i Victoria park i Hong Kong, och Antje Missbach om sin dokumentärfilm och om de cirka 14 000 flyktingarna som är fast i Indonesien på väg till Australien.

Den hazara-afghansk-iransk-australiska poeten och konstnären Elyas Alavi pratade om hemmet och hemlandet i flyktingens liv: ”The homeland, a wooden table … At which we drank tea … And breathed a sigh of relief … just before the immigration polis caught us”.

Vi pratade också om drömmar och förändring, om att förändra världen. En av deltagarna berättade om att hen som barn ville förändra världen. Jag berättade om att jag ville bli bussförare när mina vänner drömde om att bli läkare, polis eller pilot.

Vi pratade om drömmar som dör, människor utan hem, utan rötter. Vi pratade om människor fria från gränser och rötter.
Vi pratade om små förändringar som nästan är omärkbara men som plötsligt manifesterar sig mäktigt, som i en revolution. Vi pratade om Indonesien 1998, Berlin 1989, Sydafrika 1994, Tunisien 2010.

Och jag mindes Sverige och Europa 2015. Det är det minnet jag vill ha framför min näthinna när 2018 går mot sitt slut. Nu när vi vet att tusentals berövats sina rättigheter och utsatts för övergrepp och tortyr, väntan och deportationer.
Nej, jag vill inte gråta nu. Jag vill inte låta det här passera så lätt. Jag vill samla på min sorg och min vrede ihop med alla andras. Och jag hoppas att jag någon dag ska vakna i en värld då all denna samlade sorg kan svämma över, avslöja den med makt över andra att den inte bara gör sitt jobb.