Det är 50 f Kr och hela Gallien är ockuperat av romarna … Hela Gallien? Nej! En liten by, som befolkas av envetna galler, vägrar att ge upp.”

Det är i skogen utanför denna lilla by som jag har stämt träff med en av byns mest berömda invånare – Obelix. Jag sitter på en sten och väntar och tänker på hur frisk och klar luften känns här när jag plötsligt får syn på en liten hund som kommer springande. Det är förstås Obelix trogne vän Idefix som har följt med sin husse ut på promenad. Några sekunder senare hörs ett trampande och Obelix själv kommer gåendes med en bautasten på ryggen. Han tittar förbryllat på mig och säger misstänksamt:

– Vilka konstiga kläder du har, du är väl inte romare?

– Nej, svarar jag, jag kommer från ett land som heter Sverige … ja, det finns förstås inte ännu, men det ligger norrut och jag kan försäkra dig att vi inte har något emot galler. I alla fall inte de flesta av oss.”

Inte riktigt kloka

Obelix pustar ut.

– Det var tur, du förstår, de är inte kloka, de där romarna, säger han och knackar sig i huvudet.

– Jag tycker inte att du ska dra ett helt folk över en kam så där, det är faktiskt ganska fördomsf…”

– Åjo! Med romare kan man göra det. Men det är förresten samma sak med korsikanerna, britterna, grekerna, indierna och ja, de flesta andra folk som jag har träffat på. Det är inga som är riktigt kloka.

– Förutom ni i er lilla by, förstås.

– Nja, jag vet inte, vi kanske inte är så kloka vi heller. Vi har till exempel en bard som envisas med att sjunga hela tiden och så har vi en fiskförsäljare som bara säljer rutten fisk.

– Du ser. Man ska inte döma andra innan man …

– Men jag och Idefix är förstås helt perfekta, eller hur Idefix?

Idefix gläfser förtjust och jag suckar matt.

Trubbigt våld

– Jo, det var en annan sak jag skulle tala med dig om, säger jag. Varför måste du alltid vara så våldsam egentligen? Visste du att det är några läkare som har granskat personskadorna i alla era äventyr och kommit fram till att det är 704 personer som har skadats, de flesta genom någon form av trubbigt våld. De tror också att ungefär hälften av dem har fått någon form av trauma av skadorna. Fast det är som tur är ingen som har avlidit, vilket de för övrigt hade ganska svårt att förklara.

Obelix ser för en stund ganska bedrövad ut.

– Jag menade ju inte att klippa till dem så hårt … Men du förstår, jag föll ner i en gryta när jag var liten och sen dess har jag haft lite svårt att kontrollera min styrka.

– Jo jag har hört om det. Men du kan väl försöka ta det lite lugnare nästa gång, okej?

Obelix nickar.

– Och sen var det ju det här med vildsvinen också, säger jag.

– Vad är det med dem?

– Tycker du att det är etiskt försvarbart att döda så många djur som du gör bara för att du tycker om att äta dem?

– Jag har inte riktigt tänkt på det på det viset, jag tycker bara att det är så gott.

– Jo jag förstår det och jag ska inte tvinga dig att bli vegetarian, men någon gång kanske du skulle kunna tänka dig att äta något annat? Lite grönsaker till exempel? Det vore kanske dessutom bra för din … hrm … figur.

Nu blir Obelix plötsligt röd i ansiktet av ilska.

– Vid Teutates! Försöker du påstå att jag är tjock?!

– Nej, nej, nej, säger jag snabbt. Det var inte alls så jag menade. Förresten så klär de där byxorna dig väldigt bra. Jag har hört att byxor med ränder på längden är högsta mode i Lutetia.

Besvärlig tid

Obelix blir genast på bättre humör och samtalet kan fortsätta.

– Visste du förresten att i den tid jag kommer ifrån har forskarna kommit fram till att köttkonsumtionen är en av de starkast bidragande orsakerna till växthuseffekten som hotar klimatet … men det behöver du kanske inte oroa dig så mycket för än på några tusen år.

– Det verkar vara en hemskt besvärlig tid du kommer ifrån, suckar Obelix.

– Ja, du anar inte. Det talas också mycket om robotisering, vilket innebär att vissa yrken kanske kommer ersättas av robotar. Fast jag är rädd att ditt jobb, som bautastenstillverkare, kommer vara utdött långt tidigare än så.

Obelix gäspar.

– Jag förstår faktiskt ingenting av vad du pratar om. Men det var väldigt trevligt att träffas. Om du ursäktar mig nu så måste jag faktiskt gå tillbaka till byn. Jag har en bautasten att leverera.