När jag läste antologin frågade jag mig själv om jag gjort saker mot kvinnor som inte var justa. Och, jo, det har jag jag ju. Det är svårt att gå genom livet och vara reko i alla situationer. Ilska, besvikelse, hämndlystnad och rent jävla hat. Alla känner såna känslor. Och det är okej. Det är mycket lite av den varan som jag vill ta tillbaka.
Men metoo handlar inte om mitt känsloliv.
Det handlar om den som befunnit sig i andra änden. Och jag kan ärligt talat inte veta om jag gjort saker som har varit över den gränsen. Jag har sett mig som feminist sedan tonåren, jag har arbetat ideellt och yrkesmässigt med att försöka öka mäns medvetenhet om jämställdhet och deras ansvar för den, men det spelar ingen roll. Monstret bor i mig också. Vi lever i ett patriarkalt samhälle. Det manligas överordning är inbyggd i systemet och det manliga försvarar sig självklart mot den som sticker upp, lika glatt som den utnyttjar enskilda individers svaga position.
Det är viktigt att se skillnad på strukturer och individer. Samtidigt är det bara teori. Som lägger sig mellan. Och det problemet finns också i Draw the line. En hel del av berättelserna lider av en lust att förklara snarare än att berätta och i det här sammanhanget funkar det inte på mig.
Det är i de raka berättelserna som det smäller till. Men insikten att män som grupp konsekvent beter sig förtryckande mot kvinnor som grupp är rätt tom utan att visa hur det går till. Och att det går till så överallt.
Malin Biller berättar i Kroppen minns om gynekologfobi på ett sätt som får mig att tänka. Det är enorma krafter igång när en människa skräms av sitt eget kön. Vad kan ha hänt henne? ”Bara” uppfostran? Det behövs inget mer än kulturen för att förvrida oss, men med tålamod och hjälp kan vi hitta tillbaka till oss själva och tryggheten.
Boss lady av Lisa Medin är min favorit av berättelserna. Kanske för att hennes reklamvärld påminner om medievärlden, men definitivt för att den avslöjar maktens vidrighet. De värsta soldaterna i den patriarkala armén befinner sig ofta lågt ner i makthierarkierna. Jessicas arbetskamrater beter sig som svin och tar åt sig äran av hennes arbete och hånar hennes vikt. Till att börja med. För det handlar om makt.
Jag skulle inte säga att jag är radikalfeminist. Den går alldeles för långt ideologiskt. Men det är intellektuellt ohederligt och kvalificerat oempatiskt att inte förstå att det är i vardagen som patriarkatet upprätthålls. Kulturen flyter inte omkring som ett moln. Den finns i oss. Var och en av oss bär på en version av den. Vi skulle rent teoretiskt kunna sluta med dåliga grejer vilken dag som helst.
På så sätt blir alla ansvariga. Inte för vad andra gör, men för vad jag tänker och gör.
En tanke stannar kvar hos mig när jag lägger boken i från mig. Alkoholen. Många av förövarna i boken är fulla. Det finns få situationer jag skäms över eller känner skuld inför som inte alkoholen har varit inblandad i. Människor dricker för att minska sina hämningar. För att bli tuffare, modigare eller bara bedövade.
Fyllenormen, den som tillåter oss att göra saker på fyllan som vi inte får göra nyktra, är ett redskap för förtrycket.
Beslutet att dricka alkohol trots att det leder till att du beter dig som ett svin mot andra människor är också en del av strukturen. Genom att supa dig full lämnar du fältet fritt för de krafter som annars ditt förnuft och din moraliska kompass håller stången. Och ingen är fri från dem. Det farligaste som finns är att tro det.
Men jag fortsätter att göra fel trots att jag slutat dricka. Det är jag säker på. Men jag är lika säker på att jag gör mycket, mycket färre fel tack vare feminismen i allmänhet och metoo i synnerhet. Det handlar inte om ett krig, inte en kommande skilsmässa mellan könen, utan om att se till att båda mår bra i relationen. Om att faktiskt komma närmare varandra. För det finns betydligt färre genuint dåliga människor än det finns bra människor som tar dåliga beslut. Och beslutsprocesser tillhör det vi kan förändra. Där ligger mitt hopp och det förstärks av den här boken.
Roligast? Daria Bogdanskas vardagskrigare som ger svar på tal när en fjunhipster tallar på henne på bussen.
