Det bästa sättet att slippa ta ansvar är att peka ut någon annan som den värsta syndaren, det vet de flesta skolbarn. ”Ja men kolla vad Kalle gör då, varför du säger inte till honom?” kunde det ofta låta i klassrummet när jag jobbade som lärarvikarie.

Tyvärr är våra politiker inte särskilt mycket vuxnare. Oavsett om det gäller klimatproblem, migration eller tiggeri så är det alltid något annat land som är värre, någon annan som borde ta mer ansvar.

”Det är inte hållbart att vi i Sverige ska ta emot många fler än andra EU-länder.” Så har det brukat låta från Socialdemokraterna när de har fått kritik för Sveriges migrationspolitik. Det är svårt att invända mot. Givetvis borde resten av Europa göra mer, den nivå av flyktingmottagande som de flesta EU-länder ligger på är rent skamlig. Men det kan aldrig vara ett argument för att Sverige ska göra mindre. Om vi nu nödvändigtvis ska jämföra oss med andra länder skulle vi ju kunna börja med Turkiet som hade 3,4 miljoner flyktingar i landet förra året eller Pakistan och Uganda som båda hade 1,4 miljoner flyktingar 2017.

Samma sak med klimatpolitiken. ”Varför ska vi i Sverige som redan har gjort så mycket göra ännu mer när en massa andra länder skräpar ner?” ”Det spelar ju ingen roll vad vi gör här för vi är så få så det påverkar ändå nästan ingenting.” Varianterna på dessa bortförklaringar är oändliga.
När det gäller flyktingar och EU-migranter går man ibland till och med ett steg längre och talar om att det skulle ha negativa effekter om vi gjorde något för ”då skulle det ju komma hit ännu fler”. Istället är det EU-migranternas och flyktingarnas hemländer som borde göra något åt situationen. Återigen: det är svårt att säga emot att alla länder har ett stort ansvar för sin egen befolkning, men det betyder inte att vi inte har något ansvar för dem som trots allt vistas här.

Saken är den att svenska politiker har ett väldigt begränsat inflytande på vad andra stater väljer att göra. Vi kan påpeka, kräva eller till och med hota – men vi kan inte förvänta oss att de kommer att lyssna. Vad vi däremot kan styra helt och hållet är vad vi gör själva. Dessutom handlar det inte om antingen eller. Vi kan både pressa andra länder och ha ett generöst flyktingmottagande. Vi kan både sträva efter att nå nollutsläpp så snabbt som möjligt och göra vårt yttersta för att andra länder ska göra detsamma. Faktum är att jag är övertygad om att det bästa sättet att få andra länder att göra mer är att göra allt vi kan själva.

En del tror att det funkar tvärtom. Om vi tar vårt ansvar kommer de andra ländernas ledare bara att luta sig tillbaka och låta oss göra jobbet. I de flesta sammanhang skulle vi tycka att ett sånt tankesätt var ganska omoget. Om någon annan skiter i disken hemma betyder det ju inte att jag också kan göra det. Eller om någon har slängt massor av skräp på en campingplats blir det inte bättre av att jag också slänger mitt skräp där.

Givetvis måste vi få det att fungera bra för att det ska bli ett positivt istället för ett avskräckande exempel. För att kunna göra det måste vi vända på perspektiven och börja se migrationen och omställningen till ett fossilfritt samhälle som en möjlighet istället för ett problem. Så länge vi fortsätter att framställa det som en uppoffring, något vi gör att för vi måste, inte för att vi vill, kommer det bli svårt att förmedla en positiv bild till omvärlden. Men om vi ser de möjligheter och de positiva effekter som de här sakerna innebär – som att vi blir fler människor som kan bidra till att utveckla saker, att städerna blir trevligare att vistas i utan en massa bilar som spyr ut avgaser och så vidare – då tror jag att vi har oerhört mycket att vinna.

I en tid då världens ledare tävlar i att försöka skruva klockan tillbaka och göra så lite som möjligt för att möta vår tids utmaningar behöver vi göra det motsatta. Det kan vi bara göra om vi både tar vårt ansvar i Sverige och är en tydlig och stark röst för förändring i omvärlden.