Nadia Murad och Denis Mukwege tilldelas Nobels fredspris 2018 för deras insatser mot sexuellt våld i krig och konflikter. Beskedet möttes av jubel från kvinnorättsaktivister världen över. Båda har bidragit till att öka synligheten på sexuella övergrepp i krig, både genom att skapa medvetenhet, men även genom att explicit bekämpa sådana krigsförbrytelser. Murad som aktivist, Mukwege som gynekolog.

Deras engagemang har skett på bekostnad av fredspristagarnas personliga säkerhet. Och det borde få oss att reflektera över hur långt vi egentligen har kommit, både vad gäller bekämpandet av kvinnovåld, men också hur långt den kritiska diskursen kring mäns våldskapital och dess effekter har kommit.

Vi går i slowmotion

Det var så sent som år 2008 som FN officiellt förklarade våldtäkt som ett krigsvapen. Ett fenomen som kan spåras tillbaka ända till antiken erkändes alltså för bara ett decennium sedan. Visst, valet av årets Nobels fredspristagare kan länkas till efterdyningarna av #metoo, men kampen för kvinnors rättigheter går längre bak än så. Ändå går vi i slowmotion. Ändå möts kvinnorörelsen av ständiga motgångar. Ett steg fram, två bak.

Det kan vi se i spåren av just #metoo-rörelsen. Varenda kvinna jag känner har någon gång utsatts för sexuellt ofredande av något slag. Dussintals av oss vågade för ett år sedan äntligen träda fram och vittna om detta. Kvinnor från världens alla hörn samlade mod och höjde en kollektiv näve i luften, vilket resulterade i en rad olika offentliggöranden av mäktiga män. Patriarkatet svarade med att göra sin grej. Vi möttes av skeptiker, av förnekare. De försökte tysta ner oss. Och fick vi vår rätt? Halvt, skulle jag säga.

Man har alltså lyckats förvränga en vital kamp till att handla om mäns offerposition. Det är de som är rädda, kvinnorna är ju endast ute efter att förstöra mäns liv. Varför trädde inte de fram tidigare? De saknar ju trovärdighet. En värld av Brett Kavanaughs och en värld av mansdominerade beslutsorgan borde vara svar nog. Vi får inte ut vår rättvisa.

Därför får vi inte glömma att Nadia Murad och Denis Mukweges hjältemodiga insatser inte heller är förskonade från manliga observatörers härskarteknik. Våldtäkt i krig ursäktas med påståenden om att det handlar om mäns avsaknad av självkontroll när det kommer till deras basinstinkter. Man misslyckas att se dikotomin mellan kön och genus, mellan det som finns mellan benen och de könsnormer som råder.

Våldtäkt i krig handlar inte om mäns sexdrift, det handlar om att använda våldtäkt som ett vapen. Somliga hävdar att det beror på uppdelningar i militärdisciplin. Andra hävdar att det handlar om ett specifikt mandat i syfte att demolera fienden moraliskt. Men dessa analyser får litet utrymme. Istället finns det en tydlig repertoar som dominerar, vilken därmed bidrar till en konsensus som härrör från hegemoniska diskurser. Föreställningen att män våldtar i krig på grund av sin okontrollerbara sexdrift är en missuppfattning som ofta handlar om inget mindre än ras.

Just precis, ras. Den vita blicken talar om för oss att det handlar om ociviliserade människor från fjärran land som begår dessa fasansfulla skymfer. Att detta sker i underutvecklade länder på grund av att de är bakåtsträvande. De är inte som vy i väst, här får ju kvinnor till och med rösta. För lägerbordellerna i tyska koncentrationsläger under andra världskriget hände aldrig. För de sanktionerade våldtäktslägren i Balkankonflikten hände aldrig. För de systematiska massvåldtäkterna på svarta kvinnor i slaveriets USA hände aldrig. Och låt oss då inte tala om hur det stora uppvaknandet och insikten av allvaret med våldtäkt i krig kom efter Balkankriget. För då handlade det ju om vita kroppar.

Arvet av kolonialismen

Vi ska inte heller tala om kvarlevorna av kolonialismen som har format hur maktförhållanden ser ut globalt. Västvärldens våta imperialistiska dröm missgynnar än idag de nationer som angreps. Ta som exempel folkmordet i Rwanda. En konflikt som bröt ut år 1994, men som har direkta anknytningar till postkoloniala effekter, vilka också manifesterades i folkmordet. Vi har alltså två dominerande folkgrupper i Rwanda, tutsier och hutuer. Ett land vars elit gick från att ha utgjorts till största del av tutsier, till att bestå exklusivt av tutsier. Varför? För att de europeiska kolonisatörerna tyckte så.

Tutsier lever mer upp till eurocentriska skönhetsideal, de har smalare näsor, mindre läppar och är längre än hutuer. Rashierarkin talade klart och tydligt att tutsifolket var överordnade hutufolket för att de liknar den vita rasen, därför skulle de också ha fler privilegier. Alienationen tog sina första steg.

Så när det var dags för västländerna att åka hem, lämnade man sina gamla kolonier i konflikt mellan varandra.

Därmed kan vi i dag se kolonialismens spår i ruinerade nationer som fått börja om från ruta ett att försöka bygga upp fungerande samhällen. Parallellt som västvärlden hann utveckla sina demokratier under århundraden, vilket också har resulterat i att väst kan fokusera på ämnen som feminism när de basala mänskliga rättigheterna har uppnåtts.

Murad vittnar om övergrepp

Denis Mukwege är en hjälte, en sann allierad. En man som varje dag riskerar sitt liv för att hjälpa kvinnor. Men den största hjälten i den här berättelsen är yazidiska Nadia Murad. Ett år yngre än jag utsattes hon för fångenskap av IS i Irak där hon systematiskt våldtogs under slavliknande förhållanden. I dag vittnar hon om de övergrepp som IS utsätter flickor och kvinnor för. Manliga och vita ”allierade” har mycket att lära av dessa eldsjälar.