Vad är egentligen demokrati? Det är en fråga som ställs alldeles för sällan, men Henrik Arnstad utforskar den i sin bok Hatade demokrati. Efter en inledning som placerar texten i ett sammanhang tas läsaren med på en exposé genom historien för att följa demokratins utveckling från stenåldern med sin lägereldsdemokrati fram till en nutid färgad av identitetspolitik och nya rörelser.

Demokratin behandlas ofta bara som form, som självklara, nästan rituella sätt att hantera åsiktsskillnader, eller som ett faktum, något absolut som redan har uppnåtts, men faktum är att demokrati är ett rätt besvärligt begrepp, inte minst vetenskapligt och filosofiskt. Förenklat ser de stora ideologierna ett demokratiskt samhälle som ett som stämmer överens med deras ideal. En liberal kräver oinskränkt äganderätt, en anarkist avsaknad av stat och kapital och en socialdemokrat facklig frihet för att erkänna ett system som demokratiskt. Ändå har nog de flesta ungefär samma minimikrav på ett demokratiskt samhälle som Arnstad.

”1. Den politiska makten tillsätts i fria och rättvisa val där samtliga medborgare har lika rösträtt.

2. Det råder yttrandefrihet och pressfrihet.

3. Det råder rättssäkerhet, ett begrepp som tydligare beskrivs med engelskans rule of law, det vill säga att lagstiftningen har överhöghet och styr även den politiska makten samt att domstolarna inte låter sig politiseras.”

Problemet för den ideologiska tradition jag tillhör, marxismen, är att demokratin har behandlats rätt nyckfullt av socialister och kommunister. Lenin hatade den borgerliga demokratin, men Marx var rätt förtjust i den. För många auktoritära socialister har demokratiska rättigheter setts som underordnade arbetarklassens intresse. Andra, mer frihetliga marxister, som jag, menar att de borgerliga fri- och rättigheterna är nödvändiga också i ett annat samhälle.

Den inkluderande form av demokrati som Arnstad föreslår är ett sätt att göra den borgerliga demokratin mer aptitlig, men frågan är om den verkligen kan lösa de stora problem vi har i dag? Den har ju inte lyckats råda bot på en stor mängd demokratiska problem trots att den har haft sekler på sig. Och den verkar inte fungera särskilt bra mot social, kulturell och ekonomisk ojämlikhet. I synnerhet inte mot strukturellt förtryck på rasistisk och sexistisk grund som har fått en renässans i form av en tydlig kraftig slagsida åt höger i politik och offentligheten.

Trots putsande på grundlagar, trots att generation efter generation blir allt mindre moralistisk och alltmer liberal finns de kvar, de där urgamla strukturerna som hindrar vissa individer att ta del av samhället på lika villkor.

”Vore det inte bättre om vi människor försökte vara lite hyggliga mot varandra?” frågar författaren till slut, nästan lite förläget. Det är en bättre fråga än den först verkar. Som vänsterradikal anklagas jag ofta för att vara naiv. Snällism är ett populärt uttryck. Men liksom Arnstad undrar jag varför det är så fel att vara schyst. Det går naturligtvis inte att bygga ett politiskt system på att alla är goda mot varandra, men vi har onekligen ett system som bygger på motsatsen. Ett samhälle som samtidigt bygger på generationer av ekonomisk ojämlikhet och stränga klassgränser och total ansvarsfrihet för dem som tjänar på det. Och ur det perspektivet blir min motfråga till Arnstad: Vad är hygglighet i ett sånt samhälle?

Kan ett samhälle där en del människor är extremt rika medan andra svälter räknas som hyggligt? Kan ett samhälle som tillåter oinskränkt rätt att tillskansa sig frukten av andra människors arbete betraktas som ett hyggligt och, ja, demokratiskt samhälle?

Att administrera staten är inte så krångligt. Det politiska spelets regler säger att en moderat ska tycka att en sosses åsikter leder till Gulag och massvält, men i själva verket är de väldigt överens om statens rätt att lägga sig i våra liv. Över hela det politiska fältet är man fortfarande övertygad om att politiker har rätt att bestämma över medborgarnas moral. En sund definition av demokrati måste också på något sätt definiera demokratins gränser. För en av de mest förtryckande tankefigurerna är idén om att allt blir bättre om det sköts av politiken.