Pensionsåldern måste höjas, meddelades häromveckan. Vi har inte råd med annat. Såväl pensioner som andra trygghetssystem – liksom skola, vård, omsorg – finansieras ju genom skatt på arbete. Därför måste vi arbeta längre. Experter och politiker av allehanda färger är överens.
Det är så dumt så blommorna vissnar och klockorna stannar. För vad ska vi jobba alltmer med när robotisering och artificiell intelligens tar över allt fler jobb? Varför ställer ingen den frågan? Svaret är tragiskt. Politik debatteras i bubblor, varje sak för sig.

I en bubbla diskuteras hur ny teknik och smartare hårdvara allt snabbare kommer att ersätta människan i en rasande takt. I en annan bubbla diskuteras vikten av att såväl skapa fler jobb som jobba längre så att vi kan finansiera välfärden.
Men vad är det som säger att det ska vara skatt och avgifter på just arbete som ska finansiera pensioner? Varför ställer inte en enda journalist den frågan? Det vore väl den mest självskrivna frågan att ställa.

Självfallet ska det arbete som utförs av robotar, av mer eller mindre intelligent art, beskattas och därmed delfinansiera våra pensioner. Annars blir det ju enbart kapitalägarna som drar ekonomisk nytta av den nya tekniken – med ännu större ekonomiska klyftor som följd.

Allt det där visste det parti jag var språkrör för en gång i tiden. Nu säger man ingenting. Trots att bollen liksom ligger på straffpunkten, målvakten tittar bort och domaren har blåst. Men det är klart, har man språkrör som med föraktfull ton kallar opinionsbildning för plakatpolitik så har man. Det är så dumt så blommorna vissnar och klockorna stannar.

Språkrören är förstås inte värre än partiledarna för övriga riksdagspartier när det gäller att prata i bubblor, med en fråga i taget. Den politiska debatten är sådan. Hade den varianten av debatt förekommit på 80- och 90-talen hade nog inte MP kommit in i riksdagen 1988 och de hade definitivt inte gjort comeback 1994.

Fragmentering är helig i dag. Ena stunden diskuteras hur vi ska minska klimatförändringarna. Nästa stund talas om vikten av ökad världshandel och beslut tas om internationella avtal som ska leda till tillväxt genom att fler varor tillverkas och skickas kors och tvärs över haven för att där överleva allt kortare tid, så att nya varor kan tillverkas och skickas över haven, så att tillväxten ökar så vi nu kan förutspå att vi sedan nog ska ta hand om klimatet. På nåt sätt.

Ena stunden talas om vikten av att hålla tillbaka flygandet med en flygskatt – i nästa stund ges statligt stöd till såväl ny flygplats i Sälen som för att öka turismen från Kina. Så kan man hålla på och räkna upp oförenliga åsikter och beslut framförda av samma politiker, utfrågade av samma journalister och kommenterade av samma Mats Knutson.

Men värst av allt är nog arbetslinjen och idén om att det är beskattning av arbete som ska bekosta det goda vi vill ha: trygghetssystem, skola, vård, omsorg, kultur. Det är så dumt att … ja, ni vet.