Vinjett

Gymmet, den plats där jag vill vara ifred. Jag kommer tidigt på morgonen när det inte är så mycket folk. Jag byter om, tränar och bastar i ensamhet och tystnad. En procedur jag har för att rensa tankarna, för att kicka igång dopaminerna, så att jag får all den ork jag behöver för att kunna göra allt jag vill i livet.

Tidigare i veckan kom jag in som vanligt. Och de vanliga var där. Killarna som grupptränar och som har likadana höga strumpor. Den äldre kvinnan som med sin äldre personlige tränare ska få bukt med sin onda rygg. Tjejen och killen, med mer tatueringar än ”ren” hud, som högljutt peppar varandra. Och mitt i allt strövar han runt.

Den ensamma mannen med de stora musklerna.

Han är lite äldre än mig, runt femtio. Rakad på huvudet, med för mig otympliga, stora muskler som han pustar på med en tyst, koncentrerad och arg blick in i spegeln. Han har något stoiskt över sig. Som om han ser sig stå över oss andra. Jag sitter vid min maskin med ett tryggt avstånd där jag kan syna honom. Och mina tankar börjar måla upp scenarier med honom.

Varför gör jag det? Och varför just honom?

En sån som ser ut som han har förstört mitt liv. Hans beteende kickar igång alla mina minnen av flykt och förnedring. Jag ser honom skrika bögjävel utanför Pride park i Zinkensdamm. Jag ser hans bistra min i ett stöveltramp av likadana män på våra gator och torg. De tramp som nu håller på att rasera allt som jag tycker är vackert i Sverige. Jag börjar få upp mitt adrenalin. Jag tittar bort därför att jag börjar få en lika bister min som honom. Jag vill inte att han ska få mig ur balans.

Så jag går in i mig själv och fortsätter träna. Med ett mantra: ni kommer aldrig att vinna.

Jag glömmer hans existens ett tag. Slutför min träning och går in i omklädningsrummet. Lugnet av ett pass regnar ner över mig. Jag ser att min del av omklädningsrummet är helt tomt. Jag får vara ifred, byta om i lugn och ro. Jag duschar i det tomma duschrummet och jag ser ingen tvål eller handduk som väntar på sin ägare så jag fattar att ingen är i bastun. Ännu ett perfekt pass. Jag ska få vara ensam i bastun. Jag öppnar den igenimmade dörren, men där är han. Den bistra mannen med sin tvål och vattenflaska prydligt uppradade bredvid sig. Det är så att jag nästan vill vända i dörren. Vem som helst men inte han. Till och med killarna med de höga strumporna som högljutt kommer att prata om någon jävla vinkurs de har gått på skulle vara ok. Men han ska inte vinna. Så jag fortsätter in och sätter mig på en av bänkarna.

Det är tyst. Bastuaggregatet knäpper. Jag ser att hinken med vatten är full. Där har jag ett trumfkort. Jag är tornedaling från Vittangi. Jag föddes i en bastu. Du kan vara hur macho som helst men jag kommer alltid att vinna bastutävlingen. Så jag tar tag i hinken och frågar: ”Är det ok att jag häller på lite?” Han nickar jakande och jag ler för mig själv. ”Lite” kommer att betyda ”tokmycket”. Jag kommer att ösa som fan och röka ut honom, så jag börjar. Skopa efter skopa efter skopa öser ner över de heta stenarna. Jag sätter mig tillrätta och väntar på att hettan ska sticka på mina öronsnibbar och på min rygg. Hettan kommer och jag andas mig tillrätta. ”Jävlar, det där var inte lite.” Han säger det lite överrumplat med blicken fortfarande riktad framför sig. Nöjd svarar jag med min standardkommentar med min blick också fäst framför mig. ”Ja fast det är lite som med chili, det hettar till i början men sen vänjer du dig och då smakar maten bättre än någonsin.” Det blir tyst i bastun och vi fortsätter att stirra in i väggen ovanför aggregatet. ”Jo men jag fattar vad du menar, jag har faktiskt börjat gå en matlagningskurs och nyligen fick vi lära oss att hantera chili. Fan, jag var röd om händerna i tre dagar efteråt. Men jag lärde mig att det bara hettar i början. Det blev skitgott.”

Jag ser i ögonvrån att han tittar på mig och förbryllat tittar jag tillbaka och har just då ingen aning om vad jag ska säga. Jag tittar ner i bunken, ser på honom och mumlar: ”Ja man kan nästan få brännsår av riktig stark chili. Det är sant.”

Han garvar och fortsätter: ”Han som höll i kursen sa alltid: ’kom ihåg att inte klia er i ögonen, ni måste tvätta händerna noga’. Jag kände mig som en liten snorunge.” Han börjar skratta och fortsätter: ”Jo men det blev ju slut med tjejen förra året och det var ju bara att börja försöka klara av det där livet. Fan, jag kunde ju ingenting.” Han har återigen börjat titta in i väggen. ”Fan va tråkigt.” Får jag ur mig. ”Ja det är det. Ja för henne också. Förra sommaren var den sista sommaren i vårt sommarhus i Roslagen. I sommar har jag fått bott hos en kompis. Men sen i våras har det känts bra, matlagningskurs och grejer. Har inte tänkt så mycket på henne. Men hon mår ju också dåligt. Det är ju inte bara jag.”

Nu behöver jag inte moderera. Orden väller ur honom. ”Men du vet, i sommar är det som att jag har varit hyper. Jag har haft sån jävla energi. Även om jag har druckit en massa pilsner kvällen innan så har jag kunnat gått till gymmet och slagit personbästa i chins. Det beror på att jag gick ner så mycket i vikt i vintras, när jag mådde som värst, så jag flyger nästan när jag häver upp mig. Jag gick från 120 pannor till 90 på några månader. Men jag gillar mig bättre så här.”

Han synar sina armar och sitt bröst och jag tittar också. Det har redan tagit längre tid än vad det brukar göra när jag ”morgonbastar” så jag reser mig och säger: ”Nu får det vara nog, chilin hettar lite för mycket.” och går mot dörren. Han reser på sig och går bakom mig och kluckar. ”Ja morgonbastun ska vara het och kort för då får man energi.” Han följer mig ut i duschrummet, ställer sig under strålarna och fortsätter. ”Jo, men du vet. Jag har varit helt hyper. Jag går ju till en psykolog och befinner mig i en sån där. Va fan heter det nu igen. Just ja! En nyorienteringsfas. Jag är liksom på en ny väg. Så det är därför jag mår så bra.” Jag duschar och nickar åt honom. ”I vintras så slog hjärtat så hårt vet du. Dubbla slag. Jag var så jävla rädd att jag skulle få en hjärtinfarkt eller nåt. Men det var ju ångest. Fan vad sånt här kan påverka kroppen.” Vi duschar och torkar oss och går in bland skåpen.

I min vardagliga procedur är det här kronan på verket. Att sitta och eftersvettas i tystnad på min bänk framför skåpet. Men i dag är det bara att glömma. Han fortsätter att prata. Han blandar sitt psykiska tillstånd med hur han gör storkok och portionerar i små plastbyttor. Han berättar att han försöker att lära sig att dricka vitt vin. Jag sitter och lyssnar. Och irritationen över att inte få vara ensam går över till något slags hopp när jag ser den bulkiga mannen med tribaler på armarna bubbla ur sig sina innersta tankar till en främling.

Min ilska och fördom mot honom i träningslokalen handlar om en giftig normativ manlighet. Ett gift som sprider sig över hela Europa. Ett gift som kan sätta sina fötter i svarta kängor och kalla sig NMR eller tar på sig pastellfärgade kläder och kallar sig SD. Pastell eller kängor, för mig spelar det ingen roll. För de som nu klär sig i pastell och ler åt oss från tunnelbanor och bussar, hade kängor på sig på nittiotalet och sprang efter mig i Gamla stan och sa att jag skulle dö. Och när jag tittar på honom vill jag fyllas med hopp och gladeligen skämmas för mina fördomar.

Jag vill se ett hopp om en ny manlighet. En manlighet som kan sätta ord på sina känslor. En manlighet som inte knyter sina nävar i fickorna. En manlighet som litar på godhet från en främling. En manlighet som vill ta hand om sig och som vill prata ut hos sina bröder. En manlighet som när den blir lämnad av sin flickvän inte blir ensam utan har ett nätverk med kärleksfulla individer som stöttar. Ett nätverk som han har byggt upp. En bättre manlighet som inte mobbar när den umgås.

Jag vet att det är mörkt därute. Den manlighet som hotar mig och mina syskon till döden sprider sig. Den tar plats och vågar visa sig. Men jag måste orka fortsätta visa att jag aldrig kommer att sluta vara jag. Att de inte kan skrämma mig eller mina syskon. Så jag måste hitta hopp. Små, små mirakel i min vardag som tar mig vidare. Och hans bubblande prat om chili och ångest fick bli den dagens hopp. För är det ett som är säkert, så tror inte NMR på chili och nyorienteringsfas.