En enda gång under sommarens stora värmeslag behövde jag ta mig ner i underjorden för att förflytta mig mellan västra Södermalm och norra Vasastan. Det sammanföll olyckligtvis med ännu större trafikstörningar än de som blivit vardagsmat för pendlande stockholmare. En rulltrappa i city hade löpt amok och plötsligt börjat åka baklänges i vansinnesfart.

Som vanligt när det gäller stora offentliga upphandlingar saknades en länk i kedjan, så den galna rulltrappan gick inte att reparera i brist på nödvändiga reservdelar. Följden blev inställd tågtrafik på de mest passagerarintensiva sträckorna in till city mitt under turistsäsongen.

Men inte nog med att alla fick kliva av, byta tåg, kliva av igen på kokheta perronger och tränga ihop sig mer än vad Tokyobor skulle ha funnit sig i – de knökfulla vagnarna hade förvandlats till ugnar. Mellan två stationer långt under jord blev det stopp, och i denna syrefattiga dödsfälla försökte jag få ögonkontakt med mina medfångar, men de glodde bara liknöjt ner i sina mobiler. Bakom mig hörde jag en man med lugn röst meddela i telefon att det var lite förseningar i trafiken så det gick bra att börja utan honom.

Var det bara jag som stod på gränsen till sammanbrott? Ja, så verkade det. Ändå var de flesta tvungna att genomlida detta inferno varenda dag och på betydligt längre sträckor.

De stora samhällsaktörerna kan alltså sova lugnt om natten trots brister i infrastrukturen som inkräktar på kollektivets hälsa och rörelsefrihet. Men om en medmänniska råkar bryta mot allmänna ordningsregler på stadens gemensamma utrymmen, då råder ingen kollektiv tolerans. Då är det man mot man. En cyklist som kör upp på trottoaren för att komma förbi ett väghinder, en joggare i cykelbanan, en okopplad hund i parken som springer och hämtar apportföremål räcker för att få stoiska svenskar att explodera.

Då är ingen förseelse för liten för det grövsta artilleriet. Först ska syndaren läxas upp med lungornas fulla kraft och bombarderas med svordomar och glåpord, och om inte tillrättavisningarna genast åtlyds åker den knutna näven ur fickan och snart hänger smockan i luften. Men det störande beteendet måste också beivras i lagens namn – inte för att någonting faktiskt har hänt, någon har kommit till skada eller att ett brott begåtts i lagens mening, nej vad den åberopade ordningsmakten ska ingripa mot är allt hemskt som kunde ha hänt.

Det vilar något både rörande och skrämmande över dessa rop på polis för minsta skitsak. Rörande, eftersom föreställningen om den trygge poliskonstapeln som genast kom och ställde allting till rätta ännu tycks leva kvar hos folk som fantomsmärtor, samtidigt som polisväsendet inte förmår ta itu med allt hemskt som faktiskt händer.

Det som skrämmer mig är tanken på vart den laglydige mannen på gatan kommer att rikta sitt lättantändliga latenta raseri, när inte ens polisen kan höra honom ropa.
I det här landet sparkas det ju sällan uppåt.