När jag lyssnat på Dalai Lama i Malmö den 12 september skrev jag på Facebook att han pläderade för alla människors lika värde på ett sätt som var en tjocksmäll mot SD:s människosyn: ”Jag är tibetan, ni är svenskar, men det är ingen skillnad, vi är alla samma människor”.

Många höll med. Men andra påpekade att han också talade om att flyktingar bör återvända för att bygga upp sina länder när förtryck och krig har upphört! Ja, det är sant och präglat av hans egen längtan att få återvända till Tibet. Men han föreslog inte att flyktingar ska tvingas av sina nya hemländer att återvända till de gamla. Han bara tog för givet att återvändande är alla flyktingars dröm. De flesta palestinier som jag känner talar nästan inte om annat än al-auda (återvändandet). De bevarar nycklar till förfädernas hus i dagens Israel och vill helst tillbaka till samma by, samma hus. Är det reaktionärt?

Är Tibet i själva verket ett av Kina ”befriat” land – som en del av mina FB-kommentatorer uttryckte saken? Eller är Tibet ockuperat och har i grund och botten samma rätt till självbestämmande som till exempel Sydsudan, Eritrea och Kosovo, som brutit sig ur större stater och fått internationellt erkännande?

Dalai Lama flydde till Indien

Det råder oenighet om Tibets formella status under 1900-talets första hälft. Men från det kinesiska kejsardömets fall 1911 fungerade Tibet i praktiken som en suverän stat fram till 1950. Det året besegrades en lokal tibetansk truppstyrka av Folkets befrielsearmé. 1951 undertecknade tibetanska företrädare ett avtal med Kina som fastslog att Tibet skulle vara ett autonomt område, styrt av Dalai Lama, inom Folkrepublikens ram. Men 1955 ökade Beijings kontrollförsök och Dalai Lama flydde 1959 till Indien.

Dalai Lama etablerade sig i Dharamsala i norra Indien och fortsatte att kräva suveränitet. Men i slutet av 80-talet bytte han strategi och krävde ”reellt självstyre” inom ramen för Kina, vilket skulle uppnås med fredliga medel. Detta bidrog till att han 1989 fick Nobels fredspris. I början av 2000-talet överlämnade han den politiska ledningen av exiltibetanerna till Kashag, en civil regering, men kvarstår som den självklare ideologiske ledaren.

Omodernt och underutvecklat

Mina första kontakter med Tibetfrågan fick jag sedan jag 1997 utsetts till ordförande för EU-parlamentets delegation för samarbete med Kina. I mars 1998 åt jag lunch med Tibets informationsminister och såg Tibet-filmen Kundun om Dalai Lamas liv. Jag noterade: ”Storslagen. Men visst är det arkaiskt”. Ingen kan förneka att Tibet före den kinesiska invasionen var extremt omodernt och underutvecklat. Inte ens Dalai Lama gör det, upptäckte jag när jag i juli 2001 träffade honom i hans högkvarter i Dharamsala. Han försäkrade att han ville modernisera sitt land, bara han och andra exiltibetaner fick möjlighet att återvända. Jag vidarebefordrade detta till kineserna vid regelbundna träffar i Bryssel och Beijing med företrädare för Nationella Folkkongressen, bland annat talman Li Peng (också känd som ”slaktaren från Himmelska fridens torg”). Det blev ofta tuffa tag. På en NPC-träff i september 2001 gjorde jag en föredragning om min Dalai Lama-träff, dessutom påminde jag kineserna om att Kina haft omfattande kontakter med Dalai Lama 1978-89. NPC-delegationens ledare, fru Li, skällde ut mig och beskrev hur Kina moderniserat Tibet. Hon lovade skicka skriftlig inbjudan till oss att besöka Tibet så att vi skulle kunna se med egna ögon. Jag noterade: ”Hon är en gammaldags kommunist som avskyr Dalai Lama, ingen idé prata med henne om att träffa representanter för Tibet”.

Men jag pratade med andra om det. Hösten 2001 berättade Dalai Lamas representant Kelsang Gyaltsen att tibetanerna var beredda att göra en offentlig deklaration om att det bara finns ”ett Kina” för att få igång samtal. I slutet av oktober fick jag ett samtal med Dalai Lama i Bryssel. Han var orubblig: Gärna samtal med Kina, Tibet ska inte vara suveränt utan autonomt, bara fredliga medel.

Ingen kontakt med Beijing

I juli 2002 var det dags för Kina-delegationens Tibetbesök. Det vi kunde se med egna ögon var avslöjande. Visst syntes moderniseringstecken, visst var tibetanerna i förkrossande majoritet i gatubilden. Men att ”självstyret” var en fasad blev groteskt tydligt. Dock fanns också hoppingivande inslag. Vi krävde frigivning av en nunna, Ngawang Sangdrol, som faktiskt blev frigiven några månader senare. Dessutom inleddes ett utbyte av sändebud mellan Kina och Dalai Lama. Det var dock så hemligt att en Beijingtrogen Tibet-delegation på besök i Bryssel i september inte var informerad. Dessa samtal fortsatte under några år. I juli 2003 fick jag en positiv rapport från Kesang Gyaltsen och ett par månader senare berömde jag vid en mottagning på Kinas ambassad i Bryssel kineserna för Dalai Lama-samtalen utan att bli motsagd. I oktober hade jag ytterligare en träff med Dalai Lama i Paris, han verkade ”frisk, pigg, i munkkläder, barfota i sandaler, lägger benen i kors i stolen, skrattar ofta”. Just Dalai Lamas gladlynthet är något som jag fastnat för. Ett av de gladaste skratt jag hört utbrast han i när min sambo Drude Dahlerup berättade för honom att hon var feminist. Jag inbillar mig inte att Dalai Lama är feminist. Men reaktionär?

Så sent som 2008 sa president Hu Jintao, som varit partichef i Tibet, att Kina var berett att tala med Dalai Lama. Men sedan Hu Jintao i respekt för rotationsreglerna avgått 2013 och ersatts med den betydligt mer maktsugne Xi Jinping tycks kontakterna mellan Beijing och Dalai Lama ha gått i stå.

Dubbelt interregnum

Varför har Kina inte låtit Dalai Lama återvända och få fredligt inflytande i Tibet? Jag föreslog en gång Li Peng att utnämna Dalai Lama till regionsguvernör i Tibet: ”Ni är ju marxister. Då har ni läst Marcuses teori om så kalllad repressiv tolerans. Om ni gör Dalai Lama till guvernör har ni också pacifiserat honom. Han och Tibet får en del av vad de önskar men ni behåller kontrollen”. Tyvärr ingick Marcuse inte i Li Pengs marxismstudier.

Redan när jag ledde Kinadelegationen sas det ofta att kineserna bara trixade och i själva verket väntade ut den då 65-årige fjortonde Dalai Lama. I dag har han fyllt 83. När han dör uppstår ett dubbelt interregnum, först medan tibetanerna söker efter en liten 3–4-årig pojke som kan anses ha blivit ny boning för Dalai Lamas själ, dels medan denne utbildas för jobbet. Misstanken är stor att tomrummet kommer att fyllas på samma sätt som när det gäller Panchen Lama, den näst högste tibetanske ledarfiguren – genom att kineserna utser någon som de kan kontrollera.

Nu har Dalai Lama lovat att hans själ inte ska återfödas i någon som bor i kineskontrollerat område. Kommer en sådan utlands-Dalai Lama att få samma enorma respekt som nuvarande Dalai Lama enligt de flesta bedömare åtnjuter inne i Tibet? Det är inte säkert. Tibetaner är visserligen buddister men knappast födda pacifister. Att buddism inte alltid är tillräckligt vaccin mot våld syns i Burmas behandling av rohingyas. Så kanske morgondagens tibetanska frihetskämpar lär mer av sina grannar uigurerna än av Dalai Lama, och prövar en våldsam frihetskamp. Då har Beijing hamnat ur askan i elden.