En personlig och välskriven självbiografisk bok av konstnären, kroppsaktivisten och radioprataren Stina Wollter, som ger oss en klar inblick i hennes egen utveckling som människa och inspiratör, som bärare av ett självpåtaget uppdrag att ändra sin egen och andras blick på våra kroppar och de ideal som manssamhället har indoktrinerat oss med i generationer och hur patriarkatet gjort män och kvinnor sjuka i sin vilsna blick på sig själva och sina medmänniskor, i sina försök att leva upp till ideal och förväntningar utifrån. Ledorden är självacceptans och feminism. Och vägen till kroppsacceptans i dagens människofientliga utseendehets och ytlighetsfördummande, måste vara att bryta och skapa nya normer genom enträget arbete i såväl inre som yttre rum, menar Wollter.

Kapitlen om styvmodern, systern och mamman är smärtsamt vackert skildrade. Den livsviktiga insikten vid styvmoderns dödsbädd, då ett av Wollters viktiga vittnen allt för tidigt går bort. Och all den fasa det innebar att vara nära sin svårt sjuka syster, men med all den ödmjukhet och närvaro som bara äkta kärlek alstrar. Och försoningen med modern, som med en stegrande demens i livets slutskede kunde möta sin dotter med ögonglitter och all den värme och acceptans som varit så efterlängtad.

Boken, liksom hela Stina Wollters konstnärskap och livsgärning, svämmar över av fantastiska ögonöppnare, skarpa formuleringar och gnistrande meningar med retorisk slagkraft. Hon skriver lustfyllt med ett lätt och flödigt språk, som berör och är lätt att ta till sig. Boken och värmen den alstrar blir precis ett sådant tryggt rum som så många av oss kvinnor saknat. Och det blir lättare att sträcka på sig där ute i världen, ta sin plats, våga käfta emot och gilla sig själv, när det, efter läsningen, känns som att ha hållit en syster i handen.