Skillingtrycket Det var en gång en båtsman har en rätt dramatisk text, som jag kunde utantill som liten eftersom mamma brukade sjunga den. Där fanns mycket att fundera över. Till exempel att båtsmannen kysser en flicka som är fin ”som en pleröjåt” – vad är det? Aha, det heter pleasure-yacht och det är en båt. Okej!

Det handlar alltså om en båtsman och hans ”kärleksäventyr” i Japan – ”när han i hamnen kryssa en afton något säll, så fick han smak att kyssa en japanesmamsell. Men flickan hon var dotter allt till en mandarin, haha!”

Flickan som är fin som en båt och har en pappa som är en frukt bjuder hem båtsmannen. Hon ber honom döda pappan, som är ”så ond, så rik, så snål, haha”, och fästmannen Phu Ling, som hon ”platt inte tål”.

Men båtsmannen är listigare än så. De två sitter där hemma och spelar schack, och båtsmannen erbjuder sig att lära dem ”den svåra konsten att / i samma drag varandra i ett drag göra matt”. Det vill de gärna lära sig. Så bjuder han dem på brännvin, och när det tar slut blir de oense om vems tur det är.

Till slut sticker Phu Ling sitt svärd i magen, och mandarinen måste göra detsamma, ”ty så är Japans lag”. Fruktsaften rinner, båtsmannen och flickan får varandra. Kanske smakar hon också mandarin.

Senare i livet klarnade det: flickans far var ingen citrusfrukt utan en kinesisk ämbetsman under Ming- och Qing-dynastierna – de kallades mandariner, inte i Kina men i Europa och Amerika. Att japanesmamsellens far var mandarin kan ha flera tänkbara förklaringar, men jag tror att båtsmannen tyckte att Kina eller Japan var hugget som stucket. Det finns mer i texten som tyder på det.

Ordet mandarin kommer av det portugisiska mandarim, minister eller rådgivare, som i sin tur kommer från mantri, som betyder vis person eller rådgivare på sanskrit. Eller snarare ”person som tänker och talar”. Ordet är släkt med mantra – ett ord eller en grupp ord som anses ha psykisk och andlig kraft.

Mandarin kom också att stå för de kinesiska ämbetsmännens språk, en formell sociolekt, baserad på dialekterna i norra Kina. Eftersom samma dialekter delvis ligger till grund för dagens standardkinesiska kallas även den mandarin.

Men frukten då? Den fick sitt namn efter färgen, samma färg som på ämbetsmännens rockar.

Allting går att säga

Så vandrar orden över världen med associationerna som stenar i vattnet, och påverkar i sin tur våra tankar. Men styr språket också vår världsuppfattning på ett mer genomgripande sätt? Tanken har lockat många, däribland lingvisten Benjamin Whorf.

Han studerade bland annat hopispråket och dess ord för tid. Det finns nämligen inget ord på hopi för tid i allmänhet. Man kan tala om en viss tidsrymd, det finns ord för att ha tid att göra något och ord som betyder att det är dags för något. Men det abstrakta begreppet tid finns det inget ord för. Inte heller finns det substantiv som motsvarar timmar, dagar, veckor eller månader, hävdade Whorf.

Han tänkte sig därför att hopifolket inte hade något begrepp om tiden, en idé som har tolkats på olika sätt. Vissa har tagit det som bevis för att det är ett ”primitivt” folk med en ”primitiv” världsuppfattning. Andra har sett dem som ett föredöme i den stressiga nutiden.

I själva verket hade Benjamin Whorf fått en hel del om bakfoten. Enligt psykolingvisten Stephen Pinker hade han tillgång till ganska lite material och var väldigt inne på mysticism. Kanske såg han helt enkelt vad han ville se, för i hopispråket finns tempus, ord för i går och i morgon, snabb och gammal och så vidare.

Framtiden i språket

Det finns ingenting som säger att frånvaron av substantiv för begreppet tid visar på eller leder till en frånvaro av tidsuppfattning. Allt som går att säga på engelska, svenska eller mandarin går också att säga på hopi. Man uttrycker sig bara annorlunda.

Men sättet att tala om tid i olika språk har ändå dragit till sig uppmärksamhet på senare år. Till exempel i mandarin. Den amerikanske ekonomen Keith Chen noterade nämligen att mandarin, liksom kinesiska i allmänhet, inte har någon särskild verbform för futurum. Man kan förstås tala om framtiden, men det får ske på annat sätt. Till exempel kan man, precis som på svenska, använda presens och säga: ”Meimei börjar skolan nästa år”.

Den amerikanska ekonomen Keith Chen menar att kineserna därför uppfattar framtiden som mer närvarande i nuet, jämfört med folk med modersmål som böjer verb i futurum, som grekiska, hindi eller spanska. Han tänker sig att verbböjningen i futurum lägger ett avstånd mellan nuet och framtiden, att det som kommer sedan blir lite mer mañana.

I en studie kommer han fram till att folk i länder med språk som han kallar ”framtidslösa” – som mandarin, estniska, tyska och svenska – sparar mer, röker mindre och är friskare när de blir äldre. Mer miljömedvetna borde vi väl också vara i så fall. Tänk om vi skulle kunna hejda klimatförändringarna med språkets hjälp!

Men även om Chens teori är fantasieggande är inte heller den särskilt välunderbyggd. Dels uttrycker alla språk framtid, dels har han inte haft koll på de undersökta personernas modersmål. Dessutom har han inte undersökt hur de eventuella sambanden egentligen ser ut.

Talare av olika språk tänker mer lika än olika. Lika väl som att frånvaron av futurumböjning i Sverige, Tyskland och Kina skulle öka pensionssparandet skulle man kunna säga att det har lett till sekularisering. Eller att Australiens och Sydafrikas framgångar i cricket beror på att de har vänstertrafik.