Jerry Williams besökte Jill Johnson i Nashville för att spela in några låtar i ett program i SVT. Under taxiresan till hennes hus frågar chauffören honom vad han tycker om kapitalismen.

– De kan köra upp den i arslet, svarar Jerry och följer senare upp det med:

– Den som fattar hur snett det är och inte blir socialist är dum i huvudet.

Oavsett om man som Williams är socialist eller kommunist eller inte lever vi i dag med påtagliga problem i samhället, problem som också jag tycker att det borde vara rimligt att även borgerligt sinnade människor förstod sig på.

Ett, för de flesta människor på jorden, unikt jämlikt samhälle håller på att raseras. Ett land där välfärdssystemet varit exceptionellt bra på att ta hand om folkets behov och dessutom fungerat utjämnande nedmonterar medvetet det och överlämnar det till privata aktörer. Trots djupa ekonomiska kriser och vikande konjunkturer har Sverige stått pall. Men nu verkar proppen ha gått ur. Det känns så när jag läser Göran Therborns nya bok.

Boken är den första som han skriver på svensk mark på snart 40 år. Syftet är att visa vad som faktiskt händer, visa vad det är vi är på väg att förlora och att utvecklingen inte är någon slump. Han spårar orsakerna till en ohelig allians mellan politiska krafter som velat dra Sverige tillbaka i historien till innan socialdemokratin började reformera landet. Till en kapitalism som, när den gått från traditionell industriproduktion till tjänste- och det jag kallar metaproduktion, insett att den inte längre är tvungen att ta hänsyn till fackliga krav, eller ens lagliga, eftersom den flyter fritt geografiskt.

Resultatet är enligt Therborn ett samhälle som mest påminner om Sverige på 1920–1930-talet. Ett samhälle där de ekonomiska klyftorna är enorma. Som värst är det i borgerliga kommuner. Det skiljer 60 procent i medianinkomst mellan fattiga och rika kommuner. I Danderyd lever 2 procent av alla barn i fattigdom, i Malmö 30 procent.

Djursholm är landets i särklass mest ojämlika område. Inkomstskillnaderna ligger på amerikansk nivå. Skillnaden i medellivslängd mellan Överkalix och Djursholm är åtta år för män. Åtta år. Lika stor skillnad som mellan Thailand och Sverige.

Högerdröm

Utanförskapet som dominerat den politiska debatten i några år är inte ett så stort problem som borgerliga politiker vill hamra in i oss. Tänk:

I Sverige har utlandsfödda män högre sysselsättningsgrad än alla, oavsett härkomst, i hela EU och OECD. Utrikes födda kvinnor har samma sysselsättningsnivå som både män och kvinnor i EU.

De har lägre sysselsättningsgrad än infödda svenskar, visst, men långt högre än i resten av Europa och kanske världen. Det konstanta tjatet om vikande ekonomi betyder något helt annat än att företag och rika människor får ut mindre profit. Krisen består i motsatsen, i att de tar ut allt större vinster och betalar allt mindre skatt. Krisen är ideologisk, en effekt av en medveten strävan politiskt och ekonomiskt.

Svårast har den grupp i samhället som har till uppgift att agera stötdämpare, kunna hoppa in och arbeta när hjulen snurrar snabbare och hoppa mellan bidrag, utbildning och olika försäkringar när de inte behövs på arbetsmarknaden. Ett system som fungerar när samhället har någon form av fördelningsideologi, i ett samhälle där man, som sossarna före deras nyliberala tvärsväng, förstår det och ser som sin uppgift att också ge dem ett värdigt liv. Nu skapas ett allt större prekariat, ett proletariat i en prekär situation, som håller på att skapa ett helt nytt klassystem. Och de människorna finns i förorterna och på landsbygden och mindre orter. Sverigedemokraternas valunderlag är i samma situation som de fruktar.

Ökande klyftor

Det blir så tydligt medan jag läser Therborn. En hundradel högst av Sveriges nationalinkomst går till invandring i år enligt beräkningar. Hur mycket kostar utvandrade pengar i skatteparadis? 10 procent. Undvikande av skatt och ren skatteflykt kostar tio gånger så mycket som invandringen. Och priset för det betalar, just det, de grupper som just nu står emot varandra i en konstlad konflikt utifrån en verklighetsfrånvänd och ofta förljugen och ideologiserad bild av ekonomin.

När politiker och debattörer påpekar att det går bra för Sverige är det sant. På ett plan. För vissa invånare. Men för stora delar av befolkningen går det inte så bra, trots de ekonomiska vinsterna som ofta är större än någonsin. Det hemska är nämligen att vanliga löntagares avstånd till de rika ökat så dramatiskt att vi är tillbaka på nivåerna på 1950-talet.

Den valfrihet som skulle uppstå låter vänta på sig. Och gäller knappast för människor med rötter i andra länder och kulturer.

”De ska ’integrera sig’. De ska inte ha rätt att välja var de vill bo, de får inte välja att ha på sig vilka kläder som helst, de måste ha vissa värderingar” skriver Therborn.

Ett halvt sekel av inkomstutjämning och arbete för jämlikhet är utplånat. I vilket syfte? Vad är resultatet?

De ekonomiska skillnaderna i Sverige har inte varit större sedan 1810 enligt ekonomen David Waldenström. Det gäller också tjänstemän och akademiska yrken, som med tiden kommer att degraderas än mer av en välfärdsindustri som redan urholkat hundratusentals människors trygghet och brutit deras inkomstutveckling.

När allt fler gemensamma behov sköts av riskkapitalister och ”välfärdsföretag”, företag som säljer billig vård, omsorg och utbildning, skapas inte bara en ny arbetarklass, prekariatet, nu naggas också medelklassens löneutrymme i kanterna av den välfärdsindustrin som gör bland de högsta vinsterna i världen.

Jag arbetade som lärarvikarie när jag studerade på åttiotalet. Timlönen är mindre, eller ungefär densamma, nu som den jag fick då, för över trettio år sen. Sverige har levt på kompetens, på smarta idéer och en stor tillgång till råvaror. En kombination av en relativt välutbildad och lojal arbetarklass och en lika välutbildad och ännu lojalare medelklass som kunnat sammanfoga och kombinera råvarorna till unika produkter som man kunnat sälja med bra vinst istället för att sälja malm och skog direkt med betydligt mindre vinstmarginaler.

Nu sjunker skolresultaten, många går ut skolan utan fullständiga betyg samtidigt som vuxenundervisningen knappt finns på många orter. Det där kunskapssamhället som man drömde om i slutet på 1900-talet är här, men det är lite si och så med effekten, när allt fler får allt mindre ut av kakan. Om jag får tro Göran Therborn kommer allt fler grupper att få se sina resurser minska drastiskt.

Viljan att betala

Jag får ont i skallen. Bokstavligen. Är det där krisen sitter? Har vår vilja att betala för det gemensamma en så stor betydelse? Kan det vara så att den högerextrema vågen beror på det, snarare än på en ekonomisk kris och ”massinvandring”? Kan det vara så att kapitalet helt enkelt har vunnit en tillfällig seger över arbetet?

Pengar är makt. Den som lever på andras arbete har den stora makten i samhället. Och den makten visar sig nu allt mer på gator och torg. För det räcker inte med att övervaka oss på internet, ge polisen möjlighet att sätta upp kameror var som helst utan åklagarbeslut eller att sälja ut den offentliga miljön så att jag förvandlas till kund, eller till och med inträngling, där jag borde ses som delägare. Och nu bevakas den miljön av privata företag.

Securitas är Sveriges största företag. De har nästan dubbelt så många anställda som Ikea. 282 000.

Therborns bok är omöjlig att läsa utan att påverkas. Trots att största delen av boken består av vetenskapligt material och trots att han nästan uteslutande skriver som den sociolog han är går det inte att, likt Jerry Williams, värja sig från verkligheten i den stund man verkligen tar in den. För den som inser att verkligheten är en aning mer komplicerad än att allt bara är en annan nedtryckt grupps fel i alla fall.

Jag ser en relativt välbärgad företagare framför mig. En man som sitter i trädgården och beundrar sin nya bil. Han köper inga skitbilar, han vill ha kvalitet. Jag kan se honom sitta med ett glas dyrt vin som han nickar nöjt mot när han flödar över av självgodhet. Hans fru tycker att bilen blev lite dyr, säger hon försynt.

– Lilla gumman, dundrar han. Man får inget gratis. Kvalitet kostar!

Arbete, däremot, anser han sig inte behöva betala för. Inte heller konsekvenserna.