Klockan närmar sig 17.45 och det är tid för videosamtal med den afghanska killen A, som sitter frihetsberövad i förvaret i Åstorp sedan nio månader. Han ska berätta om sin vardag, sina tankar och sina drömmar, och eftersom jag befinner mig långt därifrån ska vi tala via dator. På besök i förvaret hos A finns kompisen B och killarnas gemensamma vän Jennie Lenander. Datorn är uppkopplad och snart ska de dyka upp på skärmen … Men i stället kommer ett meddelande:

17.42 ”Vi blir lite sena”.

Och:

18.07 ”Det är bevakat besök. Ska fråga om han vill ändå”

Och:

18.28 ”Två vakter. A är arg och vill inte prata.”

Sedan hörs Åstorp inte av mer den kvällen.

Hjälpt hundratals

Jennie Lenander har i ett och ett halvt år besökt, stöttat och hjälpt ett hundratal killar som blivit placerade i förvar. Det började i maj förra året när hon var fotbollstränare för ensamkommande ungdomar och vid ett tillfälle deltog i en manifestation mot utvisningar.

– Det jag fick se och höra gjorde mig upprörd, säger Jennie Lenander.

Kort därefter började hon besöka en kille i förvaret. Hon hjälpte till när hans ärende överklagades, och en vecka senare var han fri.

– Det var fantastiskt när han blev frisläppt. Han var så lycklig. Tyvärr fick väl ungdomarna en orealistisk bild av vad jag kan göra för dem.

Jennie Lenander upprörs av att vi låser in människor som inte är dömda för något brott. Hon ifrågasätter samtidigt rättssäkerheten i många asylutredningar – både när det gäller åldersbedömning och bedömning av skyddsbehov – vilka är underlag för utvisningsbeslut och placering i förvar. Hon är också kritisk till att människor frihetsberövas under så lång tid.

– Ett år är inte ovanligt.

I dag finns 397 förvarsplatser i Sverige – i Flen, Gävle, Kållered, Märsta och Åstorp. De drivs av Migrationsverket och används främst för att ”säkerställa att en person är tillgänglig så att ett beslut om avvisning eller utvisning kan genomföras”. Migrationsverket menar att det inom ett par år behövs minst dubbelt så många platser – en bedömning som grundas på att fler personer befinner sig i en senare del av asylprocessen ”samt tar hänsyn till kommande lagändringar och förändrade arbetssätt hos polisen”.

Inget brott

Den som fått avslag på sin asylansökan och har ett utvisningsbeslut har inte begått något brott enligt brottsbalken, men kan ändå placeras i förvar om man anser att det finns risk att personen avviker. Migrationsverket, polisen eller domstol kan fatta ett sådant beslut. Beslutet kan gälla mellan 48 timmar och två månader, men kan förnyas till tolv månader eller längre.

I förvaret är livet begränsat till en låst avdelning med utevistelse någon timme per dag i en rastgård tillsammans med andra förvarstagna. Det finns tillgång till telefon och internet, och särskilda besöksrum.

Ett par dagar efter det planerade samtalet med A förklarar Jennie Lenander vad som hände.

– Det blev turbulent. Plötsligt skulle en kille som suttit i tio månader släppas och nästa dag skulle en annan utvisas. Det var inte vem som helst utan A:s partner C, som han är förlovad med och väldigt förälskad i.

– A ringde och berättade att personalen gått iväg med C och sedan packat hans kläder. C kom aldrig tillbaka och A förstod att han skulle deporteras. De fick inte ens säga hej då. Jag förstår inte hur man kan göra så och hur man kan skicka en homosexuell kille till Afghanistan, säger Jennie Lenander och suckar.

Men när C tagits ombord på planet fick han panik och började skrika. Polisen tog honom av planet och han är nu placerad i förvaret i Kållered inför nästa avvisningsförsök, enligt Jennie Lenander.

Utvisas om några dagar

Killen D är sedan fyra månader placerad i förvaret i Flen. Han ska utvisas om några dagar och har inte mycket hopp. Han talar lågmält i telefonen:

”Jag mår inte bra. Jag ville ha hjälp av doktorn men han kan inte hjälpa mig för han kan inte stoppa min utvisning. Om framtiden kan jag bara tänka negativt. Jag vet inte om jag överlever om jag skickas till Afghanistan. Jag har bott i Iran och känner ingen i Afghanistan. Min svenska familj försöker hjälpa mig, men det är svårt.”

”Det enda jag längtar efter är att komma och leva ett lugnt liv. Jag kan inte sova. Tankarna bara snurrar. Det enda jag orkar är att titta på datorn. De säger att det här inte är ett fängelse men det är precis som ett fängelse.”

– Han är näst på tur. Om han skickas iväg får han boende i Kabul i 14 dagar och 100 dollar som jag samlat in, sedan ska han klara sig själv trots att han inte bott i Afghanistan sedan han var liten, säger Jennie Lenander.

”En utlänning som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras …” UL 11 kap. 1 §.

Skiftande bemötande

Under sina många besök i förvaret ser Jennie Lenander hur bemötandet av killarna skiftar, beroende på vilken personal som finns på plats.

– Vissa är helt okej medan andra är direkt opassande. Man måste förstå att man arbetar med människor i kris och agera utifrån det, säger hon, och ger exempel på vad hon anser vara inhuman behandling, utan värdighet.

– En kille skulle flyttas till ett annat förvar. Han var magsjuk och ville få resan uppskjuten men fick nej. Med handklovar satt han med diarré i en bil i sex timmar.

”Om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten får ett besök övervakas”. UL 11 kap. 4 §.

– Flera av ”mina” killar har bevakade besök och den skriftliga motiveringen är nästan alltid likadan – som om en prövning inte görs vid varje tillfälle, beskriver Jennie Lenander.

På frågor om

• huruvida individuell prövning görs varje gång ett beslut om bevakat besök fattas

• i vilken mån förvaret lever upp till Utlänningslagen när det gäller att behandla förvarstagna humant och värdigt

• på vilket sätt kritik för hårda restriktioner mot förvarstagna som framkom i december 2017 har påverkat förvarets arbete svarar Anna Nilsson, sektionschef på förvaret i Åstorp via mejl:

”Den som sitter i förvar har en långtgående rätt att ta emot besök men under vissa omständigheter kan det av säkerhetsskäl finnas anledning att bevaka ett besök. Det görs alltid en individuell bedömning. Ett beslut om att bevaka ett besök ska göras skriftligt i det enskilda fallet och det går att överklaga”.

Ska inte frihetsberövas

På frågan om hur Migrationsverket ser på kritik som framkommit när det gäller viss personals bemötande av förvarstagna svarar Lisa Danling, Migrationsverkets presstjänst:

”Om vi får uppgifter om missförhållanden tar vi dem på allvar och utreder dem samt vidtar åtgärder om det finns grund för uppgifterna. Självklart har vi ett stort ansvar när vi tar människor i förvar och det är av största vikt att de behandlas på ett värdigt sätt. Den kritik som riktats mot verksamheten på förvaren har utretts av myndighetens interna utredningsgrupp och även av JO. Vi har vidtagit åtgärder inom några områden.”

Organisationen Amnesty International arbetar för mänskliga rättigheter. En av Amnestys huvudprinciper är att flyktingar inte ska frihetsberövas och placeras i förvar.

– Om det i undantagsfall ändå sker ska gällande rätt följas stenhårt, säger Madelaine Seidlitz, jurist hos Amnesty med särskilt ansvar för frågor om flyktingar, migration och folkrätt.

Hon betonar att varje land förfogar över rätten att kontrollera vem som finns och lever i ett land, och att Sverige uppfyller både svensk lag och EU-rätt i det avseendet.

– Men ibland anser vi att felaktiga beslut fattas och att människor som utvisas riskerar att bli förföljda. När det gäller Afghanistan har vi en annan inställning än Migrationsverket. Vi är inte för en allmän amnesti, men vår uppfattning är att det stora flertalet afghaner har skyddsbehov och att möjligheten till internflykt inom Afghanistan är mycket liten, säger Madelaine Seidlitz.

Fotboja eller larm

För att agera i enlighet med folkrätt och flyktingrätt måste man vara mycket restriktiv med att frihetsberöva människor. Madelaine Seidlitz menar att de svenska förvaren fungerar ganska bra i en internationell jämförelse, men att det inte gör det mindre nedbrytande för enskilda individer. Hon poängerar därför vikten av att hitta andra former av övervakning.

– Inom Amnesty tittar vi på det just nu. Det kan handla om fotboja eller larm, och redan i dag finns möjligheten att ställa människor under uppsikt, vilket används i liten utsträckning.

”En utlänning … får i stället för att tas i förvar ställas under uppsikt … utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos Polismyndigheten eller hos Migrationsverket”. UL 10 kap. 6 §.

– Innan man frihetsberövar en person ska man se om andra kontrollåtgärder är tillräckliga. Om man hittar en annan lösning innebär det hur många fördelar som helst. Människans normaltillstånd är att vara fri, säger Madelaine Seidlitz.

Jag ringer Jennie Lenander för att få information om killarna A, B, C och D, men när hon svarar sitter hon i sin bil och är mycket stressad.

– Jag tror att jag tappat en kille, jag hittar honom inte, ringer senare.

Hon är orolig för att B – som släpptes ur förvaret för en tid sedan – har tagits av polis, inte för att han gjort något kriminellt men för att utvisas – men när hon återkommer har de hittat varandra.

Besök måste bokas

Jennie Lenander besöker förvaret ett par gånger i veckan. Besöket måste bokas i förväg och får vara i en timme. Fem låsta dörrar passerar hon innan hon är i Åstorps besöksrum med sina chips, tuggummin, telefonkort och fika.

– Vakterna har först gått igenom väskan. Man får bara ta in varor av samma typ som finns i varuautomaten i förvaret; chips – men inte ostbågar i Åstorp … 100 gram choklad – men inte 200 gram i Märsta …

Bara madrass på golvet

Flyktinggruppernas riksråd, Farr, är en paraplyorganisation för enskilda och grupper som arbetar för att stärka asylrätten. Farr menar att den som har tagit sig till Sverige på flykt från krig eller förföljelse inte ska mötas av våld eller frihetsberövande, även om personen nekas asyl.

– Farr är principiellt emot att personer som har sökt skydd tas i förvar eller utvisas med tvång. Samhället bör alltid sträva efter att hitta andra lösningar, säger Sofia Häyhtiö, sekreterare i Farr och samordnare för deras förvarsbesöksverksamhet.

När asylskäl inte räcker för uppehållstillstånd poängterar hon att andra alternativ borde erbjudas: frivilligt återvändande med stöd, spårbyte till invandring för arbete eller studier, eller stöd till vidarebosättning i andra länder.

– Inom Farr är vi oroliga för att attityderna mot förvarstagna glider över till att de ska straffas och kan utsättas för restriktioner och tvångsåtgärder utöver själva förvarstagandet. Förvarstagande är inget straff och de som tas i förvar ska inte utsättas för extra restriktioner. De har rätt till besök, att ha kontakt med läkare och den som efterfrågar ett särskilt offentligt biträde ska få det, säger Sofia Häyhtiö.

Killen D har flyttats till förvaret i Åstorp och har isolerats i ”avskiljningsrummet”. Han får inte veta vilken dag han ska deporteras. Efter 46 timmar i isolering vill han komma ut på avdelningen men får till svar att ”Nej, bussen hämtar dig snart, du ska åka till Afghanistan”.

– Enligt uppgift har han bara en madrass på golvet. Där förvarar man en ung person i väntan på … ja på vad, frågar sig Jennie Lenander, som har besökt D och försökt stötta.

– Vad hjälper det ? Jag kanske är naiv men jag vill att det händer något nu. Att alla organisationer som bryr sig kräver ett stopp. Inte bara svarar att de tycker si eller så i någon intervju. Jag har kontaktat politiker från olika partier och bjudit in dem att följa med på ett oanmält besök i förvaren, så att de får se verkligheten. Tror du att de svarat ?

Ska föras till flyget

På kvällen berättar Jennie Lenander att D ska ha förts till flyget mot Istanbul för vidare färd till Kabul i Afghanistan, men hon vet inte om han var med när planet lyfte. Hon ser att en av de möjliga avgångarna från Kastrup blivit mycket försenad. Hans svenska ”mamma” tror att han kanske fått gå av planet. Hos gränspolisen svarar ingen.

– Det värsta är att många inte ser att det handlar om människor. Jag tänker mer och mer på likheten med andra världskriget när människor som inte var önskvärda fick en stjärna på bröstet, säger hon uppgivet.

Det händer att hon får ta emot hot. Ändå fortsätter hon.

– Ibland tänker jag ”jag orkar inte mer”, men det är alltid någon kille som inte får några besök och då vill jag göra vad jag kan, säger Jennie Lenander.