En hastig bedömning av en teori efter dess bredd och verkan ger snart vid handen att Charles Darwins evolutionära lära bör vara den mest verkningsfulla och utbredda av dem alla. Även jämte den samtida Marx och den senare Freud.

Men var han verkligen ensam om den? Var han ens först? En smärre kontrovers, som mycket väl kan utvecklas till en tvist, har uppstått inom vetenskapskretsen. Redaktören på det ansedda Londonbaserade veckobladet Naturvetenskapen vill ha saken utredd, å det snaraste.

Darwin var inte ensam

Bakgrund: Sommaren 1858, den 18 juni för att vara exakt, anländer en försändelse till Darwins lya i London. Den innehåller dels ett personligt brev från Darwins yngre kollega och i viss mån kompanjon Alfred Russel Wallace, dels dennes pinfärska essä On the tendency of varities to depart indefinitely from the original type.

Redan här kan vi konstatera att svaret på den första frågan otvetydigt är nej, medan det andra är mera tveksamt. För i essän framför Wallace en teori, som liknar Darwins, om ”det naturliga urvalet” – enligt vilken de mest och bäst lämpade arterna överlever. Och det oberoende av Darwin, trots att de rimligen måste ha stött på varandra på universitetet, biblioteket, fältet eller föredrag vid The Linnean society (”Linné”, kort och gott, inom kretsen).

I november först året därpå lägger Darwin fram sin utvecklingslära, in extenso, i avhandlingen The origin of species. Å andra sidan har Darwin i ett bra mycket tidigare skede varit och nosat på teorin. Fem år spenderade han ombord H M S Beagle, vars seglats gick till Sydamerika, främst kring de sydliga Galapagosöarna, och presenterade 1839 sina iakttagelser, fältanteckningar och vetenskapliga rön i en läsvärd resejournal: Voyage of the Beagle.

Den befarade tvisten uteblir: de bägge vetenskaps- och gentlemännen skriver ett gemensamt uttalande, som dock förblir inofficiellt och opublicerat – och därför höljt i dunkel. Den 1 juli läses det upp på Linné. Ingen från Naturvetenskapen tillåts tillträde denna afton. Högst anmärkningsvärt!

Hemlighetsmakeriet

Den 24 december 1859. Utanför Downe house. Kylslaget. Rå vind. Ett år efter Wallaces essä och blott en månad efter Darwins epokgörande avhandling står jag utanför hans hus och klappar på kläppen. Står som en Velociraptor inför en Tyrannosaurus rex.

Darwin tar själv emot och frågar: Mr Rehnbergh, I presume? Jag tar käppen i vänster hand, lyfter på stormhatten med höger och svarar: Indeed, the very same, Mr Darwin.

Lägenheten är spatiös, plottrigt fastän smakfullt inredd. Den viktorianska arkitekturens stuckatur, kornischer, friser och nischer. Darwin ber butlern om te medan jag beundrar en mängd märkliga artefakter från när och fjärran på väggar, bord och hyllor. Det hela liknar ett diorama över en upptäcksresande, en excentrisk 1800-talsmänniska. Vi slår oss ned i biblioteket. In till arbetsrummet vågar han inte släppa mig. Jag går ut hårt.

– Mr Darwin. Det har inom akademiska kretsar ryktats om att mr Wallace tystats med synnerligen lukrativa aktier i textilfabriker som väver den indiska bomullen och vars arbetare, såväl i England som i Indien, verkar under slav- eller åtminstone serfliknande förhållanden vilka beskrivits närgående i Kommunistiska manifestet?

– Nonsens! Slikt ränksmideri ligger inte för mig. Jag är en enkel och rak människa, gräver huvudet i sanden emellanåt, visst, men intrigant är jag då rakt inte.

Darwins blick är på samma gång, märkligt nog, disträ och skarp, frånvarande och genomborrande. Han ger ett kluvet intryck. Hans hjässa är kal; skägget långt, grått.

– Men mr Darwin, vadan då hemlighetsmakeriet omkring det brev som ni och mr Wallace ska ha författat ihop och som senare lästes upp på Linné? Somliga, som till skillnad från oss på redaktionen, närvarade vid nämnda tillfälle menar att tonen i brevet i allra högsta grad bar er prägel.

– Där var inget hemlighetsmakeri, blott och bart sunt förnuft. Linnékollegorna ville helt enkelt undvika vittgående spekulationer och insinuationer, dessutom har vi att beakta det obestridliga faktum att auditoriet har en begränsad kapacitet vad gäller åhörare.

”En charlatan”

Han har en air omkring sig, en air av samtidig världsvana och världsfrånvändhet. Det står snart klart att jag sitter framför en distingerad ande som varit med om en del. Han lär vare sig avslöja något eller försäga sig, och redaktören lär således bli besviken.

– Så det är inga ”hard feelings” mellan er då?

– Det existerar varken konkurrens eller antagonism mellan mr Wallace och mig. Haha, mr Wallace har ju till och med titulerat sig en större darwinist än jag själv.

– Och den senare tvisten med utilitaristerna?

– Den, däremot, är högst reell. Utilitaristerna kontra darwinisterna är som vi britter kontra fransoserna i slaget vid Waterloo, där jag är Wellington och Spencer Napoleon.

Utilitarismen har sett ett duktigt uppsving i England efter att naturfilosofen, snarare än naturforskaren, Herbert Spencer, Wallaces jämnåriga, myntat det slagfärdiga begreppet ”survival of the fittest” – för övrigt en utmärkt rubrik till denna artikel. Nu för tiden är det på vars och ens läppar och kastas in i vilket sammanhang och vilken dispyt som helst för att rättfärdiga egoism och egennytta.

– Den där Spencer är en charlatan som slagit in en kil i naturvetenskapen. Jag kan bara å det kraftfullaste hoppas att denne mans dumdryga dynga snart glöms bort och att kilen inte blir en spik i kistan.

Hans synnerligen starka reaktion får mig att ana något. Kan det vara så att han och Wallace slutit ett slags pakt för att värna om den gemensamma teorin i försvar mot utilitarismen, snarare än att Wallace mutats till tystnad? Jag frågar. Han svarar ”ingen kommentar”. Ett heltäckande svar. Förnöjt går jag vidare med det kommunistiska spåret.

– Vad anser ni om den nya rörelse som söker ena, åtminstone det fattiga och utsatta proletariatet, snarare än söndra mänskosläktet? Det sägs att Marx är i färd med att författa ett mastodontverk om kapitalets, produktionens och profitens väsen.

– Den tilltalar mig i så fall så mycket mer. Som ni vet, mr Rehnbergh, växte jag upp under enkla förhållanden och levde som ung mycket spartanskt, inte minst under mina fältresor. Under Beagleresan uppbragtes jag särskilt över den brutala och stundtals brottsliga behandling som de utländska kolonisatörerna utsatte den inhemska befolkningen för.

Ryktet om urfågeln

Han sätter därmed punkt. Tillfället att fråga honom om ryktet går om intet: Ett sensationellt fossilfynd, daterat till jura, ska ha gjorts av ”urfågeln”, Archaeopteryx, länken mellan reptil och fågel, mellan vatten, jord och luft. Länken som både Wallace och Darwin saknat.

Jag längtar till fågeln som flyger och flyger / med sin flykt. / Själv blev jag bunden vid stenen, den forna stenen.* Darwin dör därmed, 1882, i förvissningen om att hans evolutionsteori är fullkomlig, oförvitlig, oomkullrunkelig. Wallace, däremot, ska bli varse hur en rysk furste och militär, sedermera geograf och anarkist, vid sekelskiftet författar repliken på, rentav revideringen av, deras evolutionslära. Bägge tar med sig sanningen om tvisten i graven.

I Marx efterföljd menar Pjotr Kropotkin att ömsesidig hjälp och inte inbördes konkurrens är det modus operandi varmed den starkare överlever. Att altruism snarare än egoism är den enskilt biologiskt viktigaste faktorn för överlevnad.