Vi befinner oss i intermezzot mellan valet och tillsättandet av en ny regering, det mest ovissa någonsin. S har dödförklarat blockpolitiken och öppnat för ett blocköverskridande samarbete.

Å andra sidan förespråkar krafter i M att de ska bilda regering tillsammans med KD och SD. Inom alla allianspartierna förs dessutom diskussionen om att bilda en alliansregering med stöd av SD.

Oavsett utkomsten lär det bli en ny form av regering och en kan bara hoppas att det blir den minsta dåliga. Hoppas på en statsmakt där rasistiska krafter får minsta möjliga genomslag.

Förutom hopp är det också läge för bearbetning. För många känns det som att vakna i en postapokalyps där nästan var femte röst har gått till SD. 17,5 procent har nämligen röstat på ett parti som anser att det finns en ”svensk essens”. Ett parti där ledarna öppet går ut med att en stor del av landets befolkning kan aldrig bli fullvärdiga svenskar och att det pågår ett krig på liv och död.

Jag hör vänner berätta, eller ser dem skriva på sociala medier, om hur de hanterar den här situationen. Flera delade och skrev på Facebook att de inte kommer att avsluta sin vänskap med vissa av sina vänner, beroende på hur de har röstat. En annan vän har bestämt fikaträff med en som röstat på SD i flera val. I ett försök att förstå hur dessa sympatisörer resonerar. En tredje menar att vi i humanismens namn ska älska Jimmie Åkesson och dem som röstar på SD, som människor som de är. Vi måste visa mer kärlek, det enda som botar rasism och trångsynthet.

Jag vet att det handlar om mina vänners respekt för oliktänkande och om att de står för allas lika värde och är för mångfald. Det är förstås en fråga som jag ständigt slåss med i min vardag. Jag vet att några som står mig nära sympatiserar med SD. Det finns säkert flera som jag inte vet om, inte vill veta om.

Jag rör mig också i miljöer där sådant vi-och-dom-tänkande kan vara gångbart. Till exempel i diverse fotbollssupportersammanhang, på krogar och andra ställen med blandade kunder. Jag värdesätter den kontakten och vill på så vis komma ur min skyddande bubbla.

Men det blir komplicerat när det visar sig att någon jag känner röstar på ett parti som inte ser mig som fullvärdig medlem i samhället. Ett parti som i förlängningen vill ta ifrån mig mina rättigheter och slänga mig ut ur landet.
Att vända andra kinden till i de situationerna får avgörande konsekvenser i mitt liv.

”Jag är inte rasist. Jag är realist”, hörde jag någon förklara varför han röstar på SD. Det här är ingen ovanlig omdefiniering i och med rasismens normalisering.
Vi befinner oss i en period då det hör till vardagen att i en maktposition sparka neråt och spotta på den som redan ligger. I en tid då det går att skylla orättvisorna på de mest utsatta och diskriminerade.

Och det är nu antirasismen blir så viktig, och jag tänker alltid på ett par utgångspunkter. Agera, organisera er och respektera varandras kamp: all antirasism är bra antirasism.
Skilj i din kamp mellan sympatisörerna och eliten. I den ena kategorin kan du kanske påverka och förändra. I den andra är det som sagt på liv och död.