DEBATT Dagens politik med koncentration av befolkning till storstäder är inte vad svenska folket vill enligt trendrapporten från Svensk fastighetsförmedling. Av dem som vill bo i Sverige är det bara 15 procent som vill bo i storstad, 18 procent vill bo i skärgården och någon procent i fjällen, men 27 procent vill bo i en mellanstor stad och hela 36 procent vill bo på landsbygden. Det är bara med en satsning på järnväg som de drömmarna kan uppfyllas och ge rimliga restider till arbete och utbildning.
I infrastrukturplanen för 2018–2029 är tyngdpunkten tvärtom. Regionbanorna får nästan inget mer av underhåll och investeringar. Stockholms län får nästan hälften av järnvägsinvesteringarna. Det väginriktade Trafikverket arbetar fortfarande för att lägga ner järnväg och ersätta med buss, trots att restiderna då blir de dubbla mot med bra järnväg. De som vill bo på landet tvingas pendla med bil.
Anslaget till underhåll i infrastrukturplanen har ökat med nära hälften, 47 procent, till tio miljarder kronor om året, men det hade behövt vara 16 miljarder kronor för att ta tillbaka underhållsskulden, och det har drabbat regionbanorna hårdast. Järnvägsin vesteringar i planen har ökat nära en tredjedel till 12 miljarder kronor om året, men av dessa går 5,4 miljarder om året till sådant med föga nytta för järnvägssystemet, som signalsystemet ERTMS, Västlänkstunneln i Göteborg och höghastighetsbanor (när de kan och borde byggas kommersiellt och inte med anslag). De meningsfulla järnvägsinvesteringarna har alltså minskat med nära en miljard kronor om året mot förra planen, inte ökat som påstås.
Det behövs en omprioritering i infrastrukturplanen. Regionbanorna behöver komma före. Upprustning av dem till modern standard skulle inte kosta mer än kanske 14 miljarder kronor och betala sig även företagsekonomiskt med sänkt underhållskostnad och ökade banavgifter med mer trafik. På en bana med skarvspår får tågen inte köra fortare än 100 kilometer i timmen, med skarvfria spår på betongslipers kan det bli genomsnittsfarten trots täta stopp. I Stockholm tar en genomsnittlig resa på 1,5 mil 36 minuter. Med tåg kan man med angenämare och säkrare resa komma längre bort och nå grönare miljö och få billigare boende. Med snabbare lokalbanor från kommunerna in till regioncentra kan de nås inom en halvtimme och regionerna bli små storstäder med alla faciliteter och konkurrenskraftigare än överhettade storstadsregioner. Det gagnar både landsort och storstad, och så kan hela Sverige fås att leva.
Nya stationer kan skapas och gamla förtätas. Göteborgsregionen har gjort en rapport: Täthet i regionens storstäder, där man föreslår 32 förtätningar upp till sex mil från Göteborg. Varje kan med måttlig exploatering ha 13 500 boende/arbetande inom gångavstånd på en kilometer från stationen. Större orter kan ha dubbla tätheten.
Bilen behövs inte och ingen annan kollektivtrafik än järnvägen. Normalt råmarkspris för en tomt i en stor stad är 200 000 kronor. Här är det en bråkdel och kommunen äger kanske marken. Om var och en av 10 000 tomter lägger 100 000 kronor i järnvägsobligationer ger det en miljard att finansiera ny järnväg med. Det räcker för 14 kilometer ny järnväg efter priset 700 miljoner kronor milen. Att rusta en befintlig bana till skarvfritt kostar tiondelen. Normalt avstånd mellan stationer är en halvmil. En satsning på stationssamhällen blir mycket lönsamt både för samhället och de nya invånarna.
