En selamlik är ett rum i ett förnämt turkiskt hus där husfadern tar emot sina gäster, skriver SAOB. Alltså vad som förr kallades ett herrrum på svenska, fast med mindre cigarrer och punsch och mer vattenpipa, får man förmoda.

I ett av Aleppos finaste kvarter, där husen är små slott med höga fönster och stora trädgårdar och moskén har luftkonditionering, växer Furat upp med sin mamma, sina bröder och sin lilla honungsgula hund. Hans storasyster Myriam har gift sig och flyttat hemifrån, och deras mamma, som har turkiskt påbrå, säger att hennes bröllop förvandlade huset till en selamlik, ett männens palats.

Furat tycker om män. Hans vänner sitter i timmar utanför flickskolorna och tittar på tjejerna, men själv tittar han hellre på männen i moskén. Det berättar han inte för någon, för den som avslöjar något sådant är både rättslös och fredlös.

Genom bokens vindlande kapitel går ordet selamlik som en röd tråd. När Furat läser litteraturhistoria i Damaskus bor han i ett hem för manliga studenter, som påminner honom om en semanlik. Närmaste grannen i studentkorridoren är Ali, som har breda axlar och mörka ögon med tjocka ögonfransar och som vill att Furat ska flytta in, så de blir rumskamrater. När Ali tar av sig skjortan vet Furat inte vad han ska ta sig till – han vill både röra vid Alis bruna hud och ta sin väska och fly hals över huvud. Men just då blir det inte tal om att fly. De dras till varandra, båda två.

När Furat frågar Ali om han tror att Gud kommer att straffa honom svarar Ali:

– Vilken gud skulle straffa dig för att du funnit kärlek?

Nej, det är ingen gud som hotar dem och deras kärlek, men den måste alltid vara hemlig utom tillsammans med likasinnade. Det finns en subkultur av män som ses i parker och på hammam och umgås och har sex med varandra, och Furat rör sig som fisken i vattnet bland dem. En del är gifta och har barn och identifierar sig inte alls som homosexuella eller bisexuella. En av dem förklarar för Furat att han som heterokille gillar mjuka och feminina män.

Men de är alltid rädda för att bli avslöjade – och när inbördeskriget kommer, i efterdyningar av den arabiska våren, blir det omöjligt att stanna kvar. När som helst kan Daesh slita upp dörren och hota, lemlästa och döda ens vänner, ens familj, en själv. Speciellt om man är homosexuell. En natt kommer militärpolisen och skjuter ner grannfamiljen. Fönstret trycks in när en bomb exploderar, utanför ligger en död man, militärer kommer in och hotar Furat och hans pojkvän.

Efter det bestämmer sig Furat för att lämna Syrien, och efter en lång och farofylld färd som vi inte får så mycket detaljer om hamnar han i Åseda. På flyktingboendet är det ingen som skjuter, men han måste fortfarande bevara sin hemlighet. En dag sitter de andra flyktingarna i köket och diskuterar nyheterna. Någon nämner att Daesh tar över skolorna i Syrien. Furat frågar om de vet att Daesh kastar ner homosexuella från hustak. Men de rycker på axlarna – homosexuella är ju syndare.

Furat fylls av en stor tomhet. Han vill kunna leva öppet och visa vem han är. Det är då han börjar skriva ner sin historia så att alla ska förstå. Och det gör man. Det är bara så att kärlek måste få leva i fred.

Det är en fin och medryckande berättelse. Den hoppar runt i tiden, allt efter Furats associationer, och som läsare får man lägga lite pussel. Det är lite förvirrande, men på slutet har man ändå fått hela berättelsen – och kanske finns en ny selamlik om hörnet.