Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie har för många blivit en viktig förkämpe både vad gäller att skildra livet i hemlandet och som banbrytande nytänkande feminist. Hennes böcker är översatta till över trettio språk, hon föreläser över hela världen och har tilldelats flertalet hedersexamen bara i år. Redan romandebuten Lila hibiskus, om en femtonårig flicka i Nigeria och hennes stränga far, blev prisad och väl mottagen av sina läsare. Sedan kom succéromanen En halv gul sol, som med stor litterär kvalitet skildrar Biafra-kriget inifrån på ett unikt, starkt och fängslande sätt, och den har blivit både prisad och filmatiserad. Uppföljaren Americanah, som handlar om en nigeriansk kvinna i USA, har också blivit både prisad och internationellt omtalad.
2015 kom Alla borde vara feminister, som är texten från ett bejublat Tedtalk, och det är ett inspirerande upprop för en feminism som angår alla. Boken blev en bestseller och den har även delats ut under en månad till alla elever i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan. Beyoncé har även samplat talet i sin låt Flawless. Adichies senaste utgivning är ett feministiskt manifest i litet format, Brev till en nybliven förälder, skrivet i brevform till en väninna som just fått en dotter, och boken består av femton feministiska råd till nyblivna föräldrar. Med intressant vägledning om hur vi ska uppfostra våra döttrar och söner till att bli goda feminister. Efter succén med Alla borde vara feminister har Adichie blivit en prominent och efterfrågad talesperson i feministiska sammanhang.
– Numera blir jag inbjuden till alla jäkla feministiska saker i hela världen, säger hon till The Guardian i en intervju 2017.
Men det är kontroversiellt i vissa delar av världen att tala om den sortens feminism som vill skapa fullständig jämlikhet mellan könen, som vill ge flickor större självständighet och frihet, nya förebilder, inkludering av fäder, könsrollsneutralitet och förflyttande av ansvar till båda föräldrarna. Och Adichies uppfostran av sin egen dotter är olik det traditionella nigerianska sättet att kontrollera barnen hårt.
– Vänner och släktingar hemifrån är oroliga att min uppfostran inte är tillräckligt sträng, berättar hon.
Chimamanda Ngozi Adichie vill leva som hon lär och hoppas på en positiv förändring för flickor och kvinnor i såväl hemlandet som globalt. Och många är de som läser, lyssnar och lär. Men framgångarna har också inneburit att Adichie mött en fiendskap som hon inte upplevt förut som författare och offentlig person. Vissa feminister kritiserar och fördömer andra feminister för att använda begreppet som ett tomt marknadsföringsverktyg, inom mode till exempel. Och Adichie och andra har blivit indirekt kritiserade för att vara otillräckliga feminister.
– Jag blir irriterad på idén att feminism skulle vara en fest dit bara några utvalda får komma, säger Adichie vidare till The Guardian. Det är därför så många kvinnor, speciellt svarta kvinnor, känner sig alienerade från den konventionella akademiska feminismen. Slutmålet, för mig, säger hon vidare, är att feminismen sen inte längre ska behövas.
