1981 disputerade biologen, genetikern och intendenten Else-Marie K Strese med en doktorsavhandling som handlade om blomsterlupinen.

Under arbetet med den tillbringade hon mycket tid i Peru och Bolivia.

– Då upptäckte jag att folk där nyttjade giftet – alkaloiderna – som finns i lupiner, berättar hon på telefon.

– De kokade först lupiner så att alkaloiderna löstes upp i vattnet och sedan tvättade de sina yllekläder i det vattnet – det förhindrar att malar lägger ägg i kläderna. Och de använde lupiner som staket runt sina majs- och bönodlingar – många djur tycker lupiner smakar fruktansvärt äckligt, så de undviker dem.

För Else-Marie Strese – som vid tillfället hade planer på att ta fram en alkaloid-fri lupin-typ – var detta något av en aha-upplevelse.

– Jag insåg att om man är växtförädlare så måste man ta hänsyn till traditionen, till kulturhistorien.

Denna insikt har följt Else-Marie Strese genom hennes långa, fruktbara arbetsliv. Som en röd tråd går den genom hennes författarskap, hennes forskning, hennes konsultuppdrag åt kulturväxtsatsningen Programmet för odlad mångfald (POM) och hennes intendentskap vid Nordiska museets avdelning Julita gård.

Växter genom historien

”Stanna upp och lukta på blommorna”, det vill säga att njuta av livet här och nu, är en populär aforism. Men det finns, förstås, fler skäl än rent vällustiga att noga betrakta en växt. En potatislök är till exempel sällan ”bara” en potatislök – den kan också vara ett stycke kvinnohistoria (i hur så kallade familjelökar gått i arv från mor till dotter), en slags livförsäkring (dess gener kan användas till att få fram potatislökar som tål klimatförändringar) och en etymologisk gåta (har vi fått ordet ”potatislök” från England eller Finland?).

Else-Marie K Strese och trädgårdsmästaren Erik De Vahls nya bok Kulturarvsväxter för framtidens mångfald (SLU) presenterar, dokumenterar och sätter en uppsjö av olika vegetativt förökade kulturväxter i sitt sammanhang.

– Vi har till viss del delat upp skrivandet mellan oss – eftersom Erik också är odlingstekniker så har han till stor del skrivit kapitlen om odlingsanvisningar. Först hade vi inte tänkt att ha med några odlingsanvisningar, men det är ju intressant hur man har tänkt kring olika växter genom historien, hur man har drivit dem på olika sätt och vis.

Fröet till vad som skulle komma att bli Kulturarvsväxter såddes när POM år 2007 gick ut med Sparrisuppropet – ett nationellt upprop vars syfte var att ”bevara den biologiska mångfald som har uppstått genom århundraden av odling och urval samt växternas kulturhistoria”. ”I ett första skede är vi intresserade av alla tips och uppgifter som vi kan få om förekomst av sparris, kronärtskocka, jordärtskocka, kvanne, div. lökarter som vitlök, luftlök och piplök som odlats före 1950”, förtydligade POM i en särskild Sparrisuppropet-broschyr som bland annat delades ut på ”trädgårdsrelaterade mötesplatser”. ”Särskilt intressanta vegetativt förökade nyttoväxter kommer senare att provodlas, bevaras och återföras i odling.”

Det är beskrivningar av dessa ”särskilt intressanta” nyttoväxter som utgör stommen i Kulturarvsväxter.

– Vi fick in över 1 500 tips i Sparrisuppropet, berättar Strese. Men vi fick sålla en hel del bland dem. Vi var ju intresserade av historien bakom växterna. Om folk inte kände till historien bakom var det ingen idé att börja provodla växten i fråga och ta in den i register.

Kulturväxter

Mängden tips som Sparrisuppropet fick in kan ses som ett otvetydigt bevis på att trädgårdsintresserade gärna delar med sig av sina historier och sina kulturväxter.

– Ja, det var faktiskt en av de största behållningarna med att skriva boken – folk är så väldigt engagerade i att bevara de här gamla växterna och de är så generösa med sina historier och sina familjefoton och allting, nickar Strese.

Hon berättar om en äldre kvinna som skänkt flera växter till Sparrisuppropet men som tyvärr gick bort innan boken hann publiceras.

– Hennes dotter skrev ett brev till mig och berättade att de på begravningen läst högt ur ett utkast av Kulturarvsväxter. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Strese ser dessutom att intresset för förhållandet mellan människan och hennes kulturväxter har ökat väldigt de här senaste åren.

– När jag är på trädgårdsmässor märker jag att folk vill köpa växter som har en historia. De vill veta vem som odlat växterna, var de odlat dem och om växterna verkligen är anpassade till svenska förhållanden.

Lökar som går i arv

Trots denna positiva trend stöter Strese då och då på kverulanter som – när de förstår vad hon brinner för – reser ragg och delger henne åsikter i stil med ”de där gamla växterna är väl inget att spara på – nu har vi nya som är bättre”.

– Ja, och jag märker också ibland av okunskap vad gäller gamla växter – jag har pratat med folk som tror att humle som växer ute vid, säg, gamla torpruiner inte går att använda.

Till syvende och sist bjöd dock arbetet med Kulturarvsväxter mest på glada överraskningar.

– Kanske mest överraskad blev jag över att folk blivit så kära i sina potatislökar att de låtit dem gå i arv i generationer, skrattar Strese. För det är ju ändå ganska så mycket jobb att odla potatislök – man måste ta ut löken ur marken, spara utsäde till nästa år och få in dem i backen igen … Andra perenner, som pepparrot och rabarber, kräver inte alls lika mycket jobb.

Stafettpinnen går vidare

I samband med utgivningen av Kulturarvsväxter gick Else-Marie K Strese i pension. Med andra ord är Kulturarvsväxter även ett slags bokslut över Streses illustra karriär, samtidigt som den är en stafettpinne.

– När man går i pension kan det hända att allt arbete man gjort liksomfaller bort, funderar Strese. Men i och med att Erik De Vahl nu fått en introduktion i hur jag tänker så känner jag mig helt trygg i att han kommer fortsätta utveckla det här mångfaldsarbetet. Han är så himla bra, Erik.

Vissa människor lämnar, som bekant, sitt yrke helt bakom sig när de går i pension. Att Strese – vars växtintresse tog fart när hon i unga år besökte sin mors föräldrars bondgård i Brismene, två mil sydväst om Falköping – skulle vända kulturarvsväxterna ryggen bara för att hon uppnått en viss ålder finns emellertid inte på kartan.

– Jag kommer inte hålla i registerprogram och sådant, men kulturväxter, visst, det kommer jag att fortsätta syssla med. Det är möjligt att jag kommer att forska lite. Jag är så lyckligt lottad som har fått jobba med det som varit mitt stora intresse. Jag har aldrig tänkt ”ånej, nu ska jag gå till jobbet”. Det är få förunnat att ha det så.