Ny forskning pekar ut hinder och framgångsfaktorer i arbetet med att fasa ut fossila subventioner. ”Det är nästan aldrig miljöargument som dominerar”, säger en av författarna, Jakob Skovgaard vid Lunds universitet.
Hur kommer det sig att det trots politiska målsättningar och omfattande fördelar är så svårt att fasa ut de fossila subventionerna? Det är den övergripande frågan i boken The Politics of fossil fuel subsidies and their reform, som precis släppts från Cambridge University Press.
Det har visat sig vara ett svårt uppdrag, trots att det finns pengar och utsläppspotential att tjäna in. De globala utsläppen uppskattas kunna minskas med upp till 13 procent till år 2050 om subventionerna fasas ut. Bara subventionerna på konsumentsidan, som pristak på bensinen vid pumpen, beräknas uppgå till en halv biljon dollar per år.
Även om författarna inte kan ge ett definitivt svar, så pekar de ut flera faktorer som försvårar arbetet. Exempelvis har aktörer som skulle kunna ta tag i frågan inte gjort det. Författarna pekar bland annat på att handelsavtal skulle kunna fungera som en passande metod för att få länder att trappa ner på subventionerna, samt att WTO och FN:s klimatarbete inom UNFCCC skulle kunna fungera som en bra arena för att ta strid på området. Något annat som försvårar utfasningen av subventioner är att de som inleder reformer inte samordnar sina åtgärder med andra aktörer.
Men sedan finns det också motstånd. Det är dock sällan uttalat, utan istället använder regeringar sig av olika definitioner på subventioner för att slippa möta kritik.
– Om de möter kritik, så brukar regeringar i olika länder säga att det ändå är så effektiva subventioner att de fortsatt behövs, säger Jakob Skovgaard.
Men det finns också framgångsfaktorer. En av dem som lyfts fram är att flera utvecklingsländer har kunnat börja fasa ut subventioner till följd av ökad regeringsförmåga. I Indien har man exempelvis infört nationella id-kort som underlättar utbetalningarna av olika former av stöd. Det har lett till att generella subventioner har kunnat fasas ut till förmån för mer riktade bidrag.
– Sedan har subventionerna kunnat riktas till dem som behövt den, vilket också har sänkt de budgetära kostnaderna för samhället. Det är faktiskt generellt så, att det oftast är just budgetära argument som har varit framgångsrika för att få till en reform, säger Jakob Skovgaard.
