Queer experimentell film når en större publik

Göteborgsbon Anna Linder har ”i stort sett alltid” varit intresserad av och involverad i den internationella experimentella filmscenen.

Ett av alla syften med Linders konstnärliga, tvärvetenskapliga forskningsprojekt Queera rörliga bilder – som på papperet sträckte sig mellan 2013–2017, men som i realiteten pågår än i dag – har varit att synliggöra detta begreppet ”i både bekväma och obekväma rum”.

– Ja, och det tycker jag att Queera rörliga bilder lyckats väl med, säger Linder på telefon. Jag har curerat i alla möjliga olika sammanhang de här senaste åren. Det har varit otroligt många arrangemang.

Ett av de viktigaste fröna till hennes forskningsprojekt såddes under den feministiska filmprogramserien Queer eyes, som Anna Linder sammanställde för Göteborgs Konsthall 2011–2012.

– Jag fick förfrågan att göra den när jag gick en curatorutbildning på magisternivå vid Filmhögskolan i Göteborg, berättar Linder. Det var sjukt roligt att göra. Vi hade fulla hus hela tiden – intresset för vad vi gjorde var jättestort. Medan Queer eyes pågick insåg jag att jag verkligen ville fortsätta att ha queer experimentell film som fokus när jag curerar.

Kort efter det att filmprogramseriens fjärde och sista del gått av stapeln inbjöds Linder av Akademin Valand att skriva en forskningsansökan till Vetenskapsrådet.

– Då fick jag ju välja fritt ämne igen, vad jag ville göra – och då blev det Queera rörliga bilder.

I oktober 2012 meddelade Vetenskapsrådet att de tilldelat projektet hela 3,9 miljoner kronor i forskningsbidrag.

– Ansökan och slutresultatet är väldigt lika, faktiskt, säger Linder. Enda skillnaden är att det blev en bok, Queera rörliga bilder/Queer moving images, med en QR-kod i istället för en katalog med en dvd i – dvd-formatet känns ju rätt dött i dag. Tanken var aldrig att det skulle bli en ”vanlig” bok.

Ingen ”vanlig bok”

För alla som är nyfikna på Queera rörliga bilder är boken ett måste. Över dess 215 sidor sammanfattas och förklaras projektet ur en mängd olika perspektiv – till exempel ett transkriberat panelsamtal mellan dramatikern Suzanne Osten, skådespelaren Gösta Ekman och film- och medievetaren Ylva Habel angående Nancy Kates dokumentärfilm Regarding Susan Sontag (2014) och en artikel om ”tre filmer från den homosexuella frigörelsekampen” signerad Ingrid Ryberg.

En torr examensrapport skriven på högtravande akademikerspråk är den med andra ord absolut inte. Dessutom är bokens grafiska formgivning ett fascinerande konstverk i sig.

Om ofrivillig barnlöshet

Några av de sista kapitlen i boken är vikta åt bakgrundshistorien till och diskussion kring Anna Linders remarkabla och djupt personliga kortfilm Spermahoran, som färdigställts inom ramarna för projektet.

Filmen tar upp flera viktiga ämnen som ofrivillig barnlöshet i en heteronormativ värld, vem eller vilka som får bli föräldrar, kön kontra reproduktion och en utvidgad queer syn på graviditet.

Den behandlar sorg men kan också ses som optimistisk, menar Anna Linder.

– Det är en svår process för en queer familj att skaffa barn. Men sedan så vänder den på slutet – vi får barn, säger hon.

Spermahoran började sitt liv som ett ljudverk som Linder jobbade på när hon gick Dramatiska institutets ljudkonstlinje år 2009 men som aldrig blev klart, förklarar hon.

Jag får en känsla av att skapelseprocessen som har lett fram till Spermahoran har varit ganska öppen?

– Den har väl både varit fast och väldigt öppen. Personerna som är med i den har haft mycket att säga till om medan vissa saker – att vi skulle jobba i ett mörkt rum med rörligt ljus och att det skulle vara en textil känsla hela filmen rakt igenom – har varit satta. Och en del huvudscener fanns med från första början.

Anna Linder berättar att filmen även har tagits emot av en icke-queer publik på ett väldigt positivt sätt.

– Jag trodde det skulle vara svårare att visa den för publik, men den har gått bra var än den gått upp. Moderna museet köpte in den i höstas till sin samling – det är väl en karriärtopp (skratt).

Om inget oförutsett inträffar kommer Moderna museet visa Spermahoran senare i år.

– Den har gjort sin resa på queer-festivaler och olika queera arrangemang, nu vill jag att den ska nå ut bredare … och Moderna Museet är ju jättefolkligt!

Drog igång SAQMI

Begreppet ”många järn i elden” tycks ha uppfunnits enkom för Anna Linder. Knappt hade hon slutredovisat Queera rörliga bilder förrän hon, med stöd från Kulturbryggan, drog igång arkivet The Swedish archive for queer moving images (SAQMI). Genom ”efterlysningar, insamlingar, dokumentation, intervjuer, arkivering, visningar, presentationer, workshops och samtal” är det tänkt att det ska berätta och samla den ”queera rörliga bildens historia”.

– Man skulle kunna säga att SAQMI är en slags fortsättning på Queera rörliga bilder, förklarar Anna Linder. Jag upptäckte när jag höll på med det projektet att den här sortens nätverk saknas i Sverige.

Exakt vilken form som SAQMI ska ta – fysiskt, digitalt, eller både och – är inte hundraprocentigt spikat än.

– Just nu är SAQMI inne i en uppstartsperiod. Jag har intervjuat många queera personer som jobbar med queer rörlig bild för att höra vad de helst vill. Jag har också inlett samarbeten med andra filmarkiv, bland annat Filmarkivet.se.

Fortsättning följer.